facebook_pixel
Årtiondets bästa spel

Årtiondets bästa spel

Vi sammanfattar ett  decennium av pc-spelande.

PC Gamer-redaktionen


Dark Souls

Utvecklare From Software
Release 2012

Vansinnig. Aldrig har jag blivit lika vansinnig av ett spel som jag blev av Dark Souls. Jag vet än idag inte vad själva storyn handlade om, då de enda ledtrådarna till någon slags röd tråd kom i form av mystiskt mummel från gåtfulla npc-karaktärer (den där snubben som stod och prisade solen ska vi inte ens tala om). Vad handlade det här skitsvåra spelet om? Varför var min stackars taniga krigare fångad i detta fasansfulla landskap? Jag har inte den blekaste! Ändå kunde jag inte låta bli att med nyfikna, skräckslagna steg kämpa mig vidare till nästa lägereld. Varför var alla hemska fiender tvungna att återuppstå så fort jag tog en vilopaus vid brasan? Varför gav jag mig fan på att jag skulle dräpa alla monstruösa bossar trots att de ständigt dödade mig på några få sekunder? Varför gav jag inte upp?

Troligen tack vare nöjet att lida tillsammans i co-op, blandat med min egen förändrade känsla kring hela spelvärlden. Någonstans på vägen blev vansinnet utbytt mot ett vant sinne, när jag anpassade min spelstil efter den oförlåtliga svårighetsgraden. Genom trial and error lärde jag mig att dansa den berömda Dark Souls-dansen: hugg en gång och rulla sedan iväg så fort du kan! Frustrationen när jag dog vägdes upp av den totala lyckan när jag dödade.

Jag vet inte exakt när det hände, men efter hundratals hånfulla ”YOU DIED”-skärmar hade jag slutat hata Dark Souls och istället börjat älska det. Jag vet. Vansinne.

Jerry Fogselius

Läs mer: Dark Souls-skaparen förklarar sin världsbild: “världen är fördärvad och inte snäll mot oss”


Mass Effect 2

Utvecklare Bioware
Release 2010

Det är inte målet som är det viktiga, utan resan dit.

Huvudhandlingen i Mass Effect 2 suger nämligen, och avslutas dessutom med en av 10-talets allra mest malplacerade och skrattretande bosstrider. Allt däremellan förblir dock rent guld, då rekryterings- och lojalitetsuppdragen bjuder på Biowares i särklass starkaste karaktärsarbete.

Vem kan glömma yrkesmördaren Thane Krios och hans intensiva tillbakablickar? Eller Mordin Solus musikalnummer och etiska dilemman, eller Grunts jakt efter identitet och mening, eller Legions blotta, förbluffande existens? Även bekantskaperna från det första spelet briljerar, då Garrus Vakarian och Liara T’Soni har inlett helt nya karriärer, medan Tali’Zorah vas Neema tvingas återvända hem under dramatiska former.

Det stora självmordsuppdraget, spelets kronjuvel (bortsett från de sista tio minuterna) är dessutom fortfarande ett klockrent exempel på vad interaktivt berättande kan erbjuda, då alla de beslut du fattat under resten av spelet plötsligt kan utgöra den bokstavliga skillnaden mellan liv och död.

”Det närmaste någon någonsin kommit mitt drömspel”, skrev jag i min recension för en publikation som inte längre finns. Det stämmer fortfarande; Mass Effect 2 är och förblir ren sci-fi-konst, tillika Biowares allra största prestation.

Benny Holmström

Läs mer: Bioware vill “återvända till Mass Effect så fort som möjligt”


XCOM 2: War of the Chosen

Utvecklare Firaxis Games
Release 2017

War of the Chosen gjorde XCOM 2 till vad det borde ha varit från början: en kamp mot en övermäktig fiende som ständigt tvingade dig till reträtt, tills du äntligen lyckades vända det och fick känna dig lite mäktig om så bara för en stund, slakta utomjordingar och bara förlora någon enstaka rookie — för helt lätt blir det ju aldrig.

Det var ändå inte det jag tog med mig efter min första genomspelning. Nej, det som fastnade i huvudet var istället de tre personligheter som är expansionens huvudpersoner. De tre über-fiender som dyker upp här och var och förstör dina noga planlagda uppdrag och som har fräckheten att reta dig medan de gör det! När jag äntligen lyckades besegra dem blev jag faktiskt lite rörd.

Warlocken är bara en föga minnesvärd översittarkille. Men när jag dödade Huntern och han beklagade sitt öde rördes mitt hjärta en aning. Och när Assassinen slutligen föll, och gratulerade mig för att jag varit en värdig fiende så kändes spelet mörkare. Visst, det är inte Hollywood-klass på manuset, men bara denna lilla antydan till ett inre liv från två av mina fiender gjorde att de kändes som levande individer jag kunde respektera. Samtidigt som jag gjorde mitt bästa för att skilja dem från jordelivet mindes jag dem med värme efteråt. Hur ofta kan du säga det om en motståndare i ett spel?

Mats Nylund

Läs mer: XCOM 2: War of the Chosen – recension


Stardew Valley

Utvecklare Concernedape
Release 2016

Vanligtvis är jag inte en för att romantisera livet på landet. Jag är van vid städer, med att ha mycket folk omkring och att knappt kunna se stjärnhimlen på natten för alla ljus. Jag tvivlar därför på att min gränslösa kärlek för Stardew Valley är ett spår av någon latent önskan att dra mig undan stadens hetsiga puls.

Istället är det nog dess version av landsbygden som tilltalar. Det är en sagoboksvariant av det lugna livet, där man verkligen sår precis vad man skördar. Där arbete belönas lika mycket mentalt som ekonomiskt. Där folk fortfarande kämpar på sina egna vis, men ändå kommer samman och lär varandra att bli bättre. Där den dagliga rutinen inte bara är en utdragen kedja av måsten som tröttar hjärnan och sakta bryter ner kroppen.

Allra viktigast är dock hur kul det är – allt från att sakta klara de övergripande uppdragen ner till pyttesmå detaljer, som att prata med sina grannar eller plocka snäckor på stranden. Varenda interaktion med spelet och dess värld är belönande på ett sätt de sällan är i verkligheten.

Allra, allra viktigast är dock att man kan gifta sig med Shane och ge honom pussar varje morgon och lyssna på när han berättar om sina höns och se hur hans insjunkna ögon lyser av stolthet och tänka på hur långt han kommit sedan han överkom sin alkoholism och … vänta, vad pratade vi om?

Rikard Olsson

Läs mer: Stardew Valley – recension


Fallout: New Vegas

Utvecklare Obsidian Entertainment
Release 2010

Kärnan i min personliga lockelse för Fallout: New Vegas är att spelet så effektivt förmedlar känslan av att jag kan göra precis vad fasen jag känner för. Vilket i och för sig är sant i väldigt många öppna rollspel, men New Vegas tar det till helt nya nivåer med intressanta moraliska dilemman, olika fraktioner och spännande möten med oftast väldigt konstiga karaktärer. Framför allt är det hur allt detta hänger ihop med spelmekaniken som gör New Vegas till ett så fantastiskt rollspel.

Jag har vandrat genom öknen som en samarit god nog att göra självaste Moder Teresa avundsjuk. Jag har levt ett ljusskyggt liv som kriminell och hacker, och som ett geni fullständigt utan sociala färdigheter. En gång stegade jag ut i den vidsträckta världen med den storslagna ambitionen att kallblodigt mörda varenda levande varelse. Jag har också provat tillvaron som en humoristisk kannibal som älskar sprängämnen. Det går verkligen att spela på alla dessa sätt. Till skillnad från många liknande spel är det så Obsidians sandiga dystopi är konstruerad i grunden.

Varje gång har jag fått uppleva det atombombade USA på ett helt nytt sätt, och varje resa har varit fantastisk på sitt alldeles egna vis. Många fantastiska äventyr i ett, helt enkelt. Och när vi summerar det gångna speldecenniet passerar Fallout: New Vegas mållinjen som en av de allra bästa titlarna.

Mattias Frost

Läs mer: Fallout: New California – enorm expansion till New Vegas, skapad av fans

Sidor: 1 2

Om skribenten

Profilbild

Sveriges STÖRSTA tidning om pc-spel.

Liknande artiklar