Wolcen: Lords of Mayhem är ett ganska atmosfäriskt standardactionrollspel som pendlar mellan tjusigt och töntigt.
Jag är helt oförberedd när det händer. Striden har varit lång, hektiskt och brutal. Stora krigshammare har smällt mot både stål och kött, och jag har fått använda mig av alla mina färdigheter för att inte bli mosad. Plötsligt skriker min motståndare något som ska föreställa hjärtskärande. Han skriker att allt han har kvar är sin farsa. Och jag skrattar. Rått och länge. Wolcen: Lords of Mayhem tar sig på stort allvar, men det blir bättre om du inte gör det.
Det här kan man säkert säga om många actionrollspel. Men där spel som Diablo och Grim Dawn väger upp sina ganska ointressanta berättelser med intrikat spelmekanik och atmosfär, så är Wolcen betydligt mer ojämnt.
Ibland är det stämningsfullt och snyggt, särskilt vad gäller miljöerna. Andra gånger raserar buggar och halvdana karaktärsmodeller illusionen. Spelmässigt följer Wolcen genremallen ganska slaviskt, och trots ojämnheterna är det ett ofta ganska tajt och underhållande arpg. Bara en sån sak som att serverstrulet varit så allvarligt att det knappt gått att spela online gör ju sitt för att förstöra mångas första intryck.
I korthet
Vad är det?
En mörk och kulen expansion som utspelar sig alldeles före den stora katastrofen.
Utvecklare
Wolcen Studio
Utgivare
Wolcen Studio
Webb
Cirkapris
350kr
PEGI
16
Spelat på
Intel Core i5 7600k
GTX 1070
16 GB RAM
Kolla även in

Lagom hyfs
Det är dock synd om Wolcen försvinner ut i periferin innan det ens fått chansen att fästa sig i spelarnas allmänna medvetande. Inte för att det är så fenomenalt, men det är bra nog. Och i en genre som skulle må bra av mer konkurrens är det trist att se lovande försök stappla på mållinjen så här. Det kommer att få mycket svårt att tränga igenom bruset.
Spelet är en standardhistoria för de som är vana vid genren. Du klickar på fienderna tills de faller ihop och dör. Faktum är att de ofta ragdoll-flyger iväg på fantastiska vis. Striderna är bitvis en fröjd att beskåda, även om de inte alltid är så spännande att faktiskt spela.
Dels är kontrollerna lite fippliga, och det är lätt att missa motståndarnas något märkliga hitboxar, och dels är spelet lite väl fokuserat på förmågan att kunna hoppa undan fiendeattacker. Det sistnämnda gör att spelet känns anpassat för handkontroll i första hand, men något sådant stöd finns inte i skrivande stund. Det hela blir lite bökigt. Särskilt som du bara kan ducka undan ett visst antal gånger innan du måste vila.
Ett annat problem är karaktärsbygget. Istället för en tydlig och klar evolution som du kan sitta och planera i detalj, så får du ett Final Fantasy X-liknande bräde med en massa pluppar att aktivera. Det är inte uselt, och det har sin charm, men det är allt annat än lättöverskådligt. Även här gör buggar det svårt att veta om man bygger sin karaktär bra eller dåligt, eller om vissa förmågor och bonusar helt enkelt inte funkar som de ska.
Spelet är också en aning obalanserat. Av och till kommer nån oheligt dryg boss eller fiendekombo som sätter käppar i hjulen en stund, men för det mesta skär du dig igenom horder av fiender utan några som helst problem.
Naturligtvis har spelet förtjänster också. Jag gillar till exempel att du får möjlighet att förvandla dig till en enorm demon och löpa amok – även om det tar på tok för lång tid innan du låser upp förmågan. Estetiken har också sina stunder, särskilt en bit in i spelet när det kastat av sig sina värsta Warhammer-influenser.
Wolcen: Lords of Mayhem är ett okej arpg, trots allt. Det är ganska snyggt och hyfsat underhållande – för det mesta. Men det är aldrig mer än så. Om inget annat så har det förstås fånigt röstskådespeleri att skrocka åt.
Läs också: System Shock – lika chockerande fortfarande?
Review Overview