facebook_pixel
Spelar just nu

Spelar just nu

”När man oundvikligen dör är det dags att lyssna på sin inre Aaliyah, borsta av sig och försöka igen”

SLAY THE SPIRE bryter mot alla mina smak-konventioner och jag älskar det. Kort och gott.

Sällan fastnar jag i ett spel på det där sättet att timmarna faktiskt flyger förbi utan att jag märker det, och så jag förlorar en hel kväll bara för att jag ska spela ”en snabbis”. Jag är ju vanligtvis en slit-och-släng-kille som tröttnar på även de bästa spelen efter runt 10–20 timmar. På tal om fakta om mig som ingen bryr sig om men som kommer bli viktiga i nästa paragraf: jag brukar inte gilla kortspel och roguelikes heller.

Trots detta handlar den här texten om Slay the Spire, ett roguelike-kortspel som jag gillar jättemycket och har spelat i massvis med timmar utan att tappa suget. Här vore det kanske på sin plats att analysera vad det är i Slay the Spires inspirerade speldesign som skapar den här törsten. Varför återvänder jag, trots att det här spelet i teorin borde kunna sorteras i mitt Inte Min Grej-fack?

HOPPAS INGEN MÄRKER

Det orkar jag faktiskt inte med. Jag vill bara bli färdig med skrivandet så jag kan spela mer Slay the Spire. Visst, jag skulle kunna svamla om att Spire undviker de aspekter som annars stör mig i kortspel (för komplicerat att minnas alla kort och kombinationer) och roguelikes (för mycket fokus på slump).

Kanske kunde jag också babbla om hur belönande det är att bygga nya strategier varje runda beroende på vilka kort man adderar till sin lek. Det är trots allt spelets bästa sida. I en omgång fick jag till exempel många kort som förgiftade fiender, så på ren reflex byggde jag min strategi runt gift. En annan runda spelade jag väldigt defensivt med främst block-kort, och en tredje gång bestämde jag mig för att bli en knivälskande vampyr.

På så vis blir varje omgång ett unikt litet taktikpussel som inte kräver att man håller hundratals kort och dess effekter i skallen. Man jobbar med vad man kan, gör sitt bästa, och när man oundvikligen dör på andra bossen är det dags att lyssna på sin inre Aaliyah, borsta av sig och försöka igen.

Som sagt kommer jag dock inte skriva om något av allt det där. Jag kommer istället hafsa ihop något snabbt och hoppas att ingen märker något.

Rikard Olsson

Läs också: Kom igång i Destiny 2 – guide

Denna månad

Snodde någon mitt bankkort och köpte skor för tusen spänn. 🙁

Spelade också

Wandersong, Technobabylon


”Dennis Nedry är som bekant uppäten, men effekterna av hans underbart störiga virus lever kvar”

RETURN TO JURASSIC PARK i JURASSIC WORLD EVOLUTION.

Jag såg Steven Spielbergs gamla dinosaurieklassiker Jurassic Park på bio när det begav sig. Jag var som hypnotiserad av spektaklet på skärmen. Än idag håller jag den som en av de bästa äventyrsfilmerna någonsin.

När filmen gick upp på bio igen för några år sedan såg jag den igen. Den här gången var det dock en ganska menlös 3d-variant, och bakom mig satt ett gäng tjattrande ungdomar som inte var jätteimponerade av filmen. De pratade sig igenom hela, och det slutade med att jag gav tillbaka med samma beska medicin, som en tjurig gubbjävel.

Sedan dess har ingen av uppföljarna kommit ens i närheten av originalet. Den senaste, Fallen Kingdom, var nästan underhållande i sin osannolika uselhet. Men bara nästan.

Istället får jag väl bygga mig en egen kvasi-uppföljare i nya expansionen till Jurassic World Evolution. Jag får nog erkänna att mitt långsamma och metodiska skapande av ett säkert och lönsamt dinosaurie-zoo hade blivit en förödande tråkig film – men nu är det ju ett spel. I grund och botten är det mesta sig likt från grundspelet, fast med en stor dos nostalgi-DNA. Men det är lite lagom, puttrigt kul.

KÄNDISAR

Spelet är väldigt troget originalfilmen vad gäller det audiovisuella. Alla små och stora detaljer är fingertoppskänsligt återskapade. Däremot är den tunna ursäkten till intrig inte mycket att jubla över. Eftersom utvecklarna lyckats övertala Sam Neill och Laura Dern att bidra med sina röster, så är deras karaktärer – Grant och Ellie – en stor del av berättelsen. Av någon anledning har de gått med på att hjälpa till att bygga upp Jurassic Park igen. Och naturligtvis är även Jeff Goldblum där och stammar ur sig underfundiga skämt.

Richard Attenborough gick bort 2014, så någon annan tjomme gör John Hammonds röst. Det är väldigt distraherande, för han låter inte ett dugg som Richard. Dennis Nedry är som bekant uppäten, men effekterna av hans underbart störiga virus lever kvar och ställer till det för dig av och till.

Allt det där är ändå mest utfyllnad, bara inramning för den nya kampanjen. Denna är kort och himla simpel, men det passar ärligt talat ganska bra. En liten tillbakalutad nostalgitripp som har vett att sluta innan det blir tröttsamt.

Det finns några spelmekaniska ändringar också, utöver att byggnaderna ser ut som i gamla Jurassic Park. Inga stora grejer, men det är ändå tacksamt att det är alla fall finns lite mer än bara nya skins. Forskning och arkeologi ryms nu i samma byggnad, och det finns några andra dylika strömlinjeformade små ändringar.

Du kan också spela med de nya byggnaderna och mekanikerna i sandlådeläget. Däremot kan du inte blanda Jurassic World- och Jurassic Park-byggnader. Du måste välja det ena eller det andra. Förmodligen är det Dennis Nedrys fel.

Joakim Kilman

Denna månad

Har jag ägnat större delen av tiden åt att skriva allsköns topplistor. Ett tufft jobb för en med kort minne.

Spelade också

Moons of Madness, Interrogation


”Betala du dyra pengar för meditationsklasser om du vill. Jag häktar på plogen på min Massey Ferguson och kör några varv i myllan istället”

Det går inte att vinna i FARMING SIMULATOR 19, men det är ändå en vinnare.

Alla har vi vårt sätt att slappna av efter en lång arbetsdag. Du vet, en sådan där dag då man tycker att allt gått fel, man har sprungit i ändlösa tunnlar och letat efter saker. Eller alla har ringt och skällt på en för saker man inte har någon kontroll över. Vad gör man då?

Thomas slipar rost på sin gamla öststatstraktor i månskenet. Själv får jag utlopp för min frustration på ett lite annorlunda sätt … För ett par månader sedan startade jag en ny omgång Farming Simulator 19, på en liten gullig mod-karta som heter The Old Stream Farm. Vi snackar små vägar, trånga grindar och små, oregelbundna fält som inte tolererar de mest extrema traktorerna.

Här på min lilla gård försöker jag nu ta hand om min lilla kreatursbesättning, några får som ger mig ull varje vår (med Seasons-modden, som förvandlar spelet till något helt annat och mycket mer beroendeframkallande än det redan var), grisar som bökar i myllan och ett par hundra höns som spottar ur sig ägg som om det inte fanns någon morgondag. Det gör det inte heller, om jag glömmer att mata dem.

Det här har blivit till en liten, liten del av mitt liv. Varje kväll efter jobbet sparkar jag igång traktorn, hämtar hö till fåren, säd till hönsen och majs till grisarna. Jag städar upp vid fodertrågen, harvar något fält, klipper lite gräs och njuter i fulla drag varje gång.

SANDJORD?

Farming Sim är urtypen för en sandlåda. Här finns inget sätt att ”vinna”, inga fiender utom möjligen ekonomisk ruin och inga egentliga krav. Det enda du behöver göra är att så, skörda, sälja och ta hand om dina djur. Med Seasons-modden får du årstider och utmaningen att hinna allt innan vintern sätter in och fryser dina fält, men till och med då är det aldrig svårare än du gör det. Alltså ett perfekt spel för mig att sitta och mysa med framåt småtimmarna med en folköl och valfria, tangentbordsvänliga snacks.

Normalt älskar jag ju, som minnesgoda läsare vet, att samla pluppar och crafta större och större påsar att ha saker i. Men i det här fallet älskar jag helt enkelt att köpa lite, lite bättre traktorer och andra maskiner för att kunna göra exakt samma sak som förut, fast lite, lite (lite!) snabbare och bättre. Jag tröttnar aldrig på känslan att rulla ut från butiken i en helt ny maskin, till den milda grad att jag nästan känner nybilsdoften. Kan man köpa sådant på burk, förresten? (Ja! Reds anm.)

Betala du dyra pengar för meditationsklasser om du vill. Jag häktar på plogen på min Massey Ferguson och kör några varv i myllan istället, och mår mycket bättre! Nu får du ursäkta, fåren har börjat bräka hungrigt. Det är dags att köra lite höbalar.

Mats Nylund

Denna månad

Fann lugnet i gödselstacken.

Spelade också

Ghost Recon Wildlands


”Den här gången tvingar jag henne och mig bort från den kortaste vägen för att ta den vackraste”

A SHORT HIKE är precis så rofyllt du vill att det ska vara.

Det släpps så mycket skit på Steam att en del pärlor drunknar i avträdeshögen och får aldrig chansen att skina. Jag menar, vem är beredd att gräva i bajs? Att skrapa bort träcket för att hitta guldet? Nej, då är det tryggare (och sanitärt lägligare) att satsa på de säkra korten. A Short Hike släpptes i somras och har inte rönt särskilt stor uppmärksamhet. Å andra sidan: 99 procent av närmare 2 000 Steam-användare ger A Short Hike tummen upp. En pärla? En pärla.
Jag köpte och spelade det lilla storverket just när det släpptes. Jag brukar inte köpa grisen i säcken (av rädsla för att få nämnd skit i säcken), men belönades rikligt när jag för en gångs skull gjorde det.

Faktum är att spelet skiner ännu starkare när jag nu återvänder för ännu en strapats. A Short Hike är vad det utger sig för att vara – en kort vandring. I min comeback inser jag vad jag anade första gången; att turen är mer eller mindre kort. Målet är att nå toppen av Hawk Peak (hurtigt!) för få täckning på mobilen (samtid!). Då du spelar som en fågel borde lösningen vara enkel, men Claire är av oklara skäl något vingklippt och behöver samla guldfjädrar för att kunna klättra allt högre.

Hon kan glidflyga med vingarna och utföra våghalsiga dyk. Denna sistnämnda konst hade jag emellertid inte en susning om första gången då blicken var fäst vid den snöiga toppen och inte på den lilla ön bredvid nationalparken, där dykinstruktören bor. Claire är en rastlös pippi vilket även jag var senast det begav sig, men den här gången tvingar jag henne och mig bort från den kortaste vägen för att ta den vackraste.

En längre hajk

Denna gång byter jag till mig en spade för att gräva efter kosing. Jag hittar en hacka som låser upp smidiga genvägar till andra sidan berget. Jag har hittills hittat tre skattkartor, som i själva verket bara består av text vars gåtfulla versrader pekar mig mot gömda skatter. Jag spelar en form av beachvolleboll och vinner en basebollkeps. Jag samlar snäckskal. Jag fiskar. Jag lever.

Jag tyckte om A Short Hike under första turen, men den gången träffar det djupare. Ibland spelar vi för att koppla av men A Short Hike blir inte den rekreation det kan vara – om du inte själv väljer den vägen, det vill säga. När jag tar mig tid att verkligen lyssna till dialogerna och inte bara läsa textraderna kan jag verkligen ta in det enkla men samtidigt så oerhört naturliga språket. Friheten är total och den pixelpimpade 3d:n som inte riktigt gör sig på bild, är i rullande form fenomenal.

Det är lätt att missa A Short Hike, och om du väl trillar över det är det kanske lika lätt att jäkta igenom det. Om du istället sänker pulsen och låter hjärtslagen slå i takt med spelet inser du till sist att du inte bara grävde fram en pärla ur skithögen, utan kanske rentav en diamant?

Fredrik Eriksson

Läs också: Spelar just nu – december

Denna månad

Flyttkaoset är gåvan som keeps on giving.

Spelade också

Bravely Default

Om skribenten

Profilbild

Sveriges STÖRSTA tidning om pc-spel.

Liknande artiklar