facebook_pixel
Luna: The Shadow Dust – Recension

Luna: The Shadow Dust – Recension

Luna: The Shadow Dust är ett vackert litet äventyr som hade mått bra av lite mer riktning och fokus.

Det hela börjar med att en namnlös pojke faller från himlen. Snart träffar han på en kattliknande varelse och de två skapar ett vänskapsband när de utforskar ett stort, märkligt torn. Luna: The Shadow Dust har inte ett tydligt narrativ i klassisk bemärkelse, utan är mer av en visuellt fantastisk resa genom än säregen sagovärld.

I början får jag vibbar av den klassiska julboken och kortfilmen The Snowman, av Raymond Briggs. Det är ett ordlöst men väldigt atmosfäriskt berättande som handlar mer om känslo- och stämningslägen än om intriger. Luna är inte alls lika direkt och lyckat som Briggs mästerverk, men det är ändå engagerande, för det mesta.

Spelmässigt påminner det en hel del om Machinarium, och dess gelikar. Du rör dig från rum till rum, och löser pussel av varierande svårighetsgrad. Ibland är de finurliga, andra gånger mest tröttsamma och utdragna med riktigt tålamodsprövande trial and error.

Läs också: Stort test av grafikkort!

I korthet

Vad är det?

Ett atmosfäriskt äventyrsspel om en pojke och hans kattliknande kompis.

Utvecklare

Lantern Studio

Utgivare

Application Systems

Webb

Lantern-studio.com

Cirkapris

180kr

PEGI

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Machinarium

Ibland måste du ta hänsyn till två lager – den belysta världen och skuggvärlden.

Tyngdlöst

Det är en vanlig fälla för äventyrsspel att falla i, att de börjar trampa vatten och tappa fokus av och till. Detta är särskilt märkbart i ett spel som Luna, som bygger på outtalade känslomässiga kopplingar mellan spelaren och huvudkaraktärerna. När de sämre pusslen dyker upp och sölar ner det hela, så försvinner den där finstämda atmosfären ganska fort, och ersätts med frustration.

Eftersom spelet i princip saknar konkret tyngd (det finns ingen gravitation på månen, trots allt), så känns det lättviktigt emellanåt, när det går vilse i omständliga pussel. Inte sällan måste du gå igenom flera steg, alla med ganska sävliga animationer. Med andra ord kan de ta lite tid på sig, även när du klurat ut lösningen. Och vägen dit kräver i regel att du provar dig fram för att förstår hur mekaniken i just det här rummet fungerar.

Ofta kretsar pusslen kring skuggor. Din kattkompanjon kan röra sig mellan den belysta världen och skuggvärlden. Den kan använda din skugga som språngbräda för att ta sig högre upp i miljöerna. Och en stängd lucka i den belysta världen kan få ett hinder att försvinna även i skuggvärlden. Ibland är detta logiskt och kul att experimentera med, men andra gånger blir det på tok för repetitivt när du måste upprepa samma moment onödigt många gånger. En hel del av pusslen hade mått bra av att skala bort några lager, som inte tillför något annat än att dryga ut längden utan att göra lösningarna svårare att komma på.

Det är synd, för resten av tiden är det ett sant nöje att tillbringa tid med pojken och hans märkliga lilla kattvän. Luna är ett spel som hade behövt antingen mer gravitation för att göra det mer jordnära, eller så hade det behövt släppa hämningarna ännu mer och låta estetiken och berättandet sväva iväg till oanade höjder. Som det är nu så får vi dock ändå ett finstämt och spelvärt äventyr med vissa ojämnheter. Och frustrationen rinner snabbt av mig när jag ser den fina interaktionen mellan pojken och hans nya kamrat.

 Läs också: Läs vår guide om hur man överlever i Red Dead Online

Varför inte klona sin kompis och skapa en hel kör?

Luna: The Shadow Dust – Recension Reviewed by - .
3.6

UTSLAG

72%
72%
Ett finstämt äventyr som pendlar mellan engagerande och frustrerande.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar