facebook_pixel
Frostpunk: The Last Autumn – Recension

Frostpunk: The Last Autumn – Recension

 Frostpunk: The Last Autumn vrider tillbaka klockan lite, men undergången är lika oundviklig för det.

Det har varit en ganska så skandalös vinter hittills. I alla fall där jag bor. I princip ingen snö, bara regn och blåst. I dessa klimatångest-tider är det knappast någon enorm tröst att spela Frostpunk, men avsaknaden av snö känns plötsligt som betydligt mer uthärdligt efter det 11 Bit Studios beska piller.

I nya DLC-scenariot The Last Autumn får vi se det frenetiska arbetet med att färdigställa de livräddande generatorerna innan den eviga vintern kommer. Naturligtvis är mänskligheten på tok för sena med att erkänna problemet, så du har inte lång tid på dig alls innan kölden slår till och allt är kört.

Du kanske tror att det här scenariot borde vara betydligt enklare, eftersom du inte behöver tampas med de extrema temperaturerna som i grundspelet. Och visst är mänsklighetens sista höst vädermässigt relativt behaglig jämfört med vad som komma skall, men det är fortfarande riktigt utmanande. Betydligt svårare än originalkampanjen, utan tvekan.

Läs också: Path of Exile 2 är på gång – läs vår förhandstitt här

I korthet

Vad är det?

En mörk och kulen expansion som utspelar sig alldeles före den stora katastrofen.

Utvecklare

11 Bit Studios

Utgivare

11 Bit Studios

Webb

frostpunkgame.com

Cirkapris

170kr

PEGI

16

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

This War of Mine

En olycka kommer sällan ensam, särskilt inte när du effektiviserar bort allt säkerhetstänk.

En iskall verklighet

Det största problemet är kombinationen av extrem tidsbrist, och väldigt snålt med resurser. Arbetarna sliter så hårt för överlevnad att själva poängen med att faktiskt leva försvinner i ett töcken av rök, stål och blod.

Det stora temat den här gången är effektivisering. Det gäller att göra så mycket som möjligt med minsta möjliga resurser. I kläm kommer de som ska utföra arbetet. Säkerhetsanordningar är slöseri med material, och strejker och protester bemöts med löften om mer mat. Jag gillar också hur du kan tillåta arbetarna att starta ett fack, bara för att sedan korrumpera och använda det för dina egna syften.

Jag kan inte låta bli att läsa spelet som en allegori över vår söndertrasade välfärd, där lärare, sjuksköterskor och andra offentliganställda går på knä. Kraven ökar, medan resurserna stadigt minskar. Hot om strejk bemöts med några kronor extra i plånboken, vilket inte direkt gör den som gått in i väggen gladare – eller friskare. Eller för att parafrasera Björn Afzelius – att solen lyser ovan molnen hjälper inte den som fastnat i regnet.

The Last Autumn är en idémässigt intressant expansion, även om den spelmässigt egentligen mest är en något sämre variant av huvudkampanjen. Den där smått överväldigande känslan av undergång och press infinner sig inte riktigt här, trots den höga svårighetsgraden.

För oss som inte riktigt kan få nog av Frostpunks rått uppriktiga skildring av ett samhälle sönderfall, så är detta absolut värt en titt. Det finns något uppfriskande i spelets väderbitna cynismer. Om inget annat är det smärtsamt trovärdigt.

Läs också: Gör Warcraft 3: Reforged det klassiska originalet rättvisa?

Om arbetarna gnäller kan du alltid ge dem lite kokain.

Frostpunk: The Last Autumn – Recension Reviewed by - .
3.7

Utslag

74%
74%
En elakt utmanande och hyfsat intressant expansion som inte överträffar originalkampanjen.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar