facebook_pixel
Florence – Recension

Florence – Recension

Kärleken är halvblind i Florence.

Florence är tjugofem år gammal, har något sorts revisorjobb och saknar livsgnista. Hon närde länge en konstnärsdröm som hennes mamma övertalade henne att överge. Krish är en kille med skägg. Han spelar cello, åker skateboard och har många syskon. Det börjar verka kärlek och den tar formen av minispel.

Under det unga parets första dejt består samtalen av att pussla ihop pratbubblor. Till en början är pusselbitarna många och i dovare färger, men pusslen får färre bitar i starkare färger i takt med att Florence får enklare för att öppna upp och prata med Krish. Det är den här sortens korta spelmoment, sammanflätade med vackra teckningar och än vackrare musik, som den här berättelsen består av. Det är alltid med total självsäkerhet och fingertoppskänsla som spelet leder mig vidare till nästa sekvens. I ljuset av den här genomgående kompetensen – och kärleken bakom varenda en av spelets beståndsdelar – blir det än mer frustrerande när jag inte riktigt lyckas hänge mig åt det.

Jag förstår intellektuellt vad de små spelvinjetterna säger men de lyckas inte alltid fånga mig emotionellt. Sekvensen med pratbubblepusslen som blir enklare i takt med att Florence slappnar av och kommer närmare Krish är ett sånt där tillfälle. Det ser bra ut på papperet men är samtidigt ett väldigt banalt genomförande av konceptet mekanik som verktyg för berättande. Jag gör en sån där “skjuta ut underkäken, höja ögonbrynen, spänna mungiporna och nicka instämmande”-min och tänker “I see what you did there”.

Läs också: Kentucky Route Zero: Act V – recension

Vad är det?

En interaktiv, tonsatt serienovell.

Utvecklare

Mountains

Utgivare

Annapurna Interactive

Webb

Florence

Cirkapris

50:-

Pegi

12 år

Testat på

I7 2600K, GeForce GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

Fragments of Him

Magisk musik.

Samma sak händer när Florence fruktlösa försök att lappa ihop den sönderfallande relationen med Krish illustreras med ett pussel av pappersbitar som långsamt glider isär från varandra medan jag pusslar. Jag vill så gärna att det ska fungera på ett djupare plan men sekvenserna reduceras till alltför ofta till sina idéer och stannar där.

Florence är en vackert orkestrerad och drömskt tecknad liten berättelse om ung kärlek, uppoffringar och de fantastiska avbrott i vardagen som – innan man vet ordet av – blivit själva vardagen. Den lilla spelstudion Mountains ska ha en ordentlig eloge för allt det de lyckas med, och jag vill inget hellre än att se betydligt fler korta men intensiva slice-of-life-berättelser i interaktiv form.

Berättelsen som finns här är däremot inte tillräckligt engagerande för att övriga delar ska få komma till sin fulla rätt. De 30–40 minuter som spelet tar i anspråk är inte tillräckligt för att varken Florence eller Krish ska hinna bli verkliga människor. Istället är de två odefinierade delar av ett romantiskt drama som aldrig ges tid att slå rot – något som i sig kanske säger något om deras relation, men kanske inte på det sätt som manusförfattarna hoppats på.

Läs också: Luna: The Shadow Dust – recension

Florence – Recension Reviewed by - .
3.4

UTSLAG

68%
68%
Vackert, stilsäkert och rikt på idéer som tyvärr inte kommer till sin fulla rätt eller greppar tag.

Om skribenten

Erik Bergérus

Lagom melankolisk pojkman som gillar sobert berättande och gamla saker.

Liknande artiklar