facebook_pixel
Monster Hunter World: Iceborne – Recension

Monster Hunter World: Iceborne – Recension

Monster Hunter World: Iceborne är en generös och ofta underhållande expansion, som dock inte drar sig för att slösa med din tid.

Jag fryser. När jag skriver detta är mina fingrar som istappar. De snöbeklädda miljöerna i Monster Hunter World: Iceborne har smittat av sig. Det är egentligen inte jättekallt i lägenheten, men den här matiga expansionen tar många timmar i anspråk. Jag har varit stillasittande lite väl länge, och det enda som hållit igång blodcirkulationen någorlunda är raseriutbrotten.

En av de mer frustrerande aspekterna överlag i spel är mekaniker där ens karaktär blir trött eller slutkörd av olika anledningar. I många fps kan du inte springa mer än några meter innan du börjar flåsa som en otränad 80-åring. I överlevnadsspel finns det i regel tusen saker som kan göra en utmärglad och svag.

I Monster Hunter World: Iceborne är det snön som suger musten ur din stackars spelarkaraktär. Eftersom hela grejen med expansionen är ett nytt snöområde, fullt med iskalla fiender, så var jag på förhand orolig över att jag skulle ge upp och frysa ihjäl i första bästa buske. Men utvecklarna har fått till balansen i det nya området bra. Det finns varma källor att tina upp i, du kan äta bär, dricka varma drycker och dra på dig en skyddande mantel. Kort sagt – du lär dig snart att anpassa dig efter förhållandena. Som alltid i Monster Hunter, helt enkelt.

I korthet:

Vad är det?

En matig expansion som låter dig göra kläder av ännu fler djurdelar.

Utvecklare

Capcom

Utgivare

Capcom

Webb

Monsterhunterworld.com

Cirkapris

400kr

PEGI

16

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Dauntless

En hel del av de nya monstren är varianter av sådana vi redan sett – vissa funkar bättre än andra.

Strider som griper tag

Här finns för all del frustrationsmoment i mängder. Det hör serien till. Monster Hunter World är inte ett jättesvårt spel, egentligen. När du väl lär dig hur allt funkar, och hittar dina favoritvapen och favorittaktiker, så flyter det på ganska bra. Med det sagt så är Iceborne definitivt mer utmanande än grundspelet, särskilt när du spelar ensam.

I de bästa striderna är det en desperat kamp för överlevnad. En av de allra bästa nyheterna, som ger en ny dimension till bataljerna, är gripklon. Den gör att du snabbt kan ta dig fram till monstren, och framför allt komma åt de flygande fanskapen, även om du bär på tunga och tröga vapen.

Det här är en gedigen och bra expansion, men den är också lite ojämn emellanåt. Berättelsen är hysteriskt tråkig, men envisas med att ta på tok för stor plats. Monster Hunter-serien har aldrig behövt en story, allra minst en påträngande och pladdrig berättelse med långa mellansekvenser du inte kan hoppa över.

Tidens monstertand

Den sega inledningen förvärras av att du får slåss mot några av de allra tråkigaste monstren i början av expansionen. Fantasilösa återupprepningar som inte är utmanande alls – bara otroligt seglivade. Om Iceborne har en stor brist så är det att Capcom förlitat sig på tok för mycket på att ge även de enklare monstren absurda mängder hälsopoäng.

Det är inte jättekul att slåss i nästan en timme i snön, bara för att mötas av meddelandet att tiden är ute och jag har förlorat. Det största hotet i Iceborne är inte monstrens vassa tänder, enorma klor eller bedövande vrål. Som så ofta är tiden människans största fiende.

Det finns massor med nya vapen och rustningar att samla material till, men det tar otroligt lång tid när vartenda uppdrag drar ut så förbannat på tiden. I alla fall på den nya master rank-nivån. Men det är ju den man spelar på om man har expansionen. Annars är det ju poänglöst. Du får inte ha bråttom när du spelar Iceborne, helt enkelt.

Förutom nya monster och vapen, så finns även gott om andra små och stora nyheter. Vissa tillskott är mest udda, som en konstig ångmaskin som ger dig en massa prylar om du spelar ett menlöst, slumpbaserat minispel. En konstig fluktare vill också att du ska ta foton på katter i det vilda. Allt sådant här är helt frivilligt dock. Om du bara vill bråka med monster så går det bra att ignorera distraktionerna runt omkring.

När det är som allra bäst, så är Iceborne ett intensivt och roligt actionrollspel. Riktigt så bra som de stora lovorden gjorde gällande när den släpptes på konsol, är den inte. Men så länge du har någon att spela med så finns här många timmars monsterjakt att finna. I co-op blir bristerna mindre tydliga, och de billigaste monsterattackerna blir mer hanterbara. Dessutom har du någon att prata med när den där dryga jävla ödlan tvärvägrar att dö, och flyr sin kos för tionde gången i rad.

Inte lätt för en cyberpunk-strandraggare att passa in i vinterlandet.

 Rivaler

Tre elaka töntar som oprovocerat åt upp mig bara för att jag ville skinna dem och göra rätt fula kläder av deras hud.

Tigrex

En fanfavorit återvänder, och återgäldar vår kärlek genom att slita oss i stycken. Trigrex är snabb, aggressiv och skoningslös. Inte en av de svåraste striderna i spelet, men en av de mer intensiva och roliga. Håll dig i rörelse och glöm aldrig att den har större tänder än dig. Att bli för ivrig leder i regel till en snabb död.

Shrieking Legiana

Legiana är i ärlighetens namn ett av de tråkigare monstren. Den här varianten är ännu värre än originalet. En djupt irriterande fjant som inte bjuder på många nya grepp, men som tål groteska mängder stryk, och som älskar att fly hela tiden. Det är ohövligt att skrika, dessutom. Knip käft och dö, fågelskrälle.

Glavenus

En annan gammal favorit. Glavenus tänder eld på sin svans som om den vore en tändsticka. Sedan skivar han dig i små bitar och gör en smaskig frukostmacka av dig. Väldigt kul att slåss mot. Risken är förstås stor att det hela slutar med att ditt fläsk blir både kokt och stekt.

Monster Hunter World: Iceborne – Recension Reviewed by - .
4

Review Overview

80%
80%
En monstruöst innehållsrik, om än ibland onödigt tidsödande, vinterexpansion.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar