facebook_pixel
Kentucky Route Zero: Act V – Recension

Kentucky Route Zero: Act V – Recension

Kentucky Route Zero: Act V leder äntligen fram till 5 Dogwood Drive och det är dags att säga hej då. Men vilket avsked det blir.

Vi är framme. Sju år efter att den första akten av Kentucky Route Zero tog oss med storm är avslutningen till sist här. Med det har även vår sakta växande ensemble och deras truck full med antikgods nått sitt mål.

Kentucky Route Zero har över fem episoder satt en ny standard för experimentellt historieberättande i spel. Precis som de tidigare delarna tar Act V formen av en slags improvisatorisk teater snarare än ett peka-och-klicka-äventyr. Ditt mål är inte att lösa pussel eller göra binära moraliska val, utan istället formar du historien och karaktärerna med små knuffar. Du bestämmer vad de tänker på, vad deras bakgrunder är, du väljer vad deras prioriteringar är, vad de ångrar, och vad de drömmer om.

Nytt för Act V är att hela episoden utspelar sig i en oavbruten scen från ett konstant fågelperspektiv. Där tidigare avsnitt kastat spelaren mellan olika platser och tagit kontroll över olika karaktärerna har du nu enbart rollen som en svart katt i efterdyningarna av en katastrofal regnstorm. Det undangömda kvarteret dit ensemblen letat sig mot i fyra episoder och äntligen tagit sig fram till ligger under vatten. Husen är förstörda, hästarna är döda, framtiden är osäker. Men för första gången i hela serien lyser solen.

Tillbaka på noll

Den här översvämmade gläntan är skådeplatsen för vårt farväl. Distansen till karaktärerna vi följt är större än någonsin, både bildligt och bokstavligt talat. Dels tack vare det avlägsna perspektivet men också genom att spelaren nu tar en mer passiv roll i dialogerna. Som kissekatt kan du mest bara lyssna på konversationer och ibland svara med enkla jammanden. Känslan är att den här historien inte längre behöver en spelare och att det här är en sista inblick i världen vi snart lämnar bakom oss.

Läs också: Kentucky Route Zero: Act IV – Recension

I korthet

Vad är det?

Femte och sista episoden av ett fantastiskt äventyr.

Utvecklare

Cardboard Computer

Utgivare

Annapurna Interactive

Webb

http://kentuckyroutezero.com/

Cirkapris

230kr (för hela serien)

PEGI

12 år

Testat på

Intel Core i7-3770K, Sapphire Radeon RX 580 8GB, 16 GB RAM

Kolla även in

Disco Elysium

Bild från Kentucky Route Zero: Act V.
Jag rekommenderar starkt att du spelar genom de tidigare delarna igen innan du tar dig an Act V.

Kentucky Route Zero har aldrig upphört att förvåna och det mest överraskande med Act V är hur stillsamt det går i mål. Dialogen är fortfarande drömsk men känns samtidigt mer jordnära. Här finns inga övervuxna örnar eller magiska skogar eller skelett som brygger whiskey. Bara en märklig grupp människor som ödet valt att placera tillsammans. Till och med de bjärta kontrasterna och mörka färgskalan har ersatts av en mer naturnära, nästan urblekt grafisk stil.

Om du förväntar dig ett narrativt crescendo där alla lösa trådar knyts ihop och alla mysterier besvaras kommer du förmodligen bli besviken. Act V är mer en epilog än ett klimax och dessutom är Kentucky Route Zero inte – och har aldrig varit – en historia menad för tydliga frågor eller enkla svar.

Tvärtom har det alltid dansat på gränsen mellan det världsliga och det magiska, samt linjen mellan fiktion och verklighet. I Act V blir distinktionerna ännu mer suddiga, då tid och karaktärer flyter in i varandra mer än någonsin, och det är självfallet att en del av mig kände en tomhet när resan nått sitt slut. I sju år har jag följt de här karaktärerna och de har växt på mig som mögel på ett kretskort. Självklart vill jag veta vad som blev av dem. Självklart vill jag ha svar som aldrig går att få. Det är naturligt att känna så. Det är, på sitt vis, så det ska vara.

Sista hållplatsen

I slutändan handlade det dock varken om att ställa rätt fråga eller hitta dem bästa svaren. Istället är varje ögonblick i Kentucky Route Zero sin egen berättelse med så mycket djup och textur att varje moment i de timslånga episoderna nålats fast i mitt minne. Vi spelare var ju ändå aldrig i fokus och våra behov är nästan ovidkommande. Vi fick bara följa med i förbifarten för en bråkdels sekund på den här fascinerande resan och se dess värld i en blinkning, som en stad man susar förbi på väg någon annanstans, eller det suddiga minnet av en gammal klasskompis vars namn och ansikte man knappt kommer ihåg längre.

När The End dyker upp på skärmen är det omöjligt att inte känna sig lite nedstämd, och samtidigt kunde det inte vara mer perfekt. Det gör ont, det ska göra ont, det måste göra ont. Trots allt är det ju så man vet att det betytt något.

Från början

En snabb tillbakablick på hur vi hamnade här.

Act I – januari 2013 (87%)
Truckföraren Conway har en leverans med antikgods att leverera till en address han inte känner igen. Tillsammans med tv-reparatören Shannon letar han efter den märkliga motorvägen Zero.
Bild från Kentucky Route Zero: Act I.

Act II – maj 2013 (85%)
Conway och Shannon hamnar vilse och byråkratin sätter stopp för deras framfart. De besöker ett museum, träffar Ezra och hans jätteörn Julian, och Conway besöker en läkare för sitt skadade ben.
Bild från Kentucky Route Zero: Act II.

Act III – maj 2014 (90%)
Gänget stöter på två synthare och beger sig ner i en grotta där en gammal gubbe byggt en dator som drivs av mögel. De hittar också ett hemligt whiskeybryggeri som drivs av lysande skelett.
Bild från Kentucky Route Zero: Act III.

Act IV – juli 2016 (95%)
Färden fortsätter på floden The Echo via en båt med en mekanisk mammut i aktern. Alkoholismen hinner ikapp Conway, Ezra letar svampar, Shannon får Conways truck och beslutar sig för att slutföra hans sista leverans.
Bild från Kentucky Route Zero: Act IV.

Kentucky Route Zero: Act V – Recension Reviewed by - .
4.5

UTSLAG

90%
90%
Slutet gott.

Om skribenten

Rikard Olsson

Före detta Stockholmare som älskar pixlar, postmodernitet och pretentioner. Bor numera i England med en katt och fler Mario-figurer än någon rimlig människor borde ha. Är fin som jag är.

Liknande artiklar