facebook_pixel
Unity of Command 2 – Recension

Unity of Command 2 – Recension

Unity of Command 2 är ett utmärkt krigsstrategispel för både härdade genreveteraner och färska nybörjare.

Ett av mina kriterier för en riktigt bra uppföljare är att jag helhjärtat kan rekommendera den över sin föregångare. Unity of Command 2 uppfyller det kriteriet, till viss förvåning från min sida. Till en början var jag tveksam till alla nya mekaniker som lagts till ovanpå ett i grunden så underbart lättspelat strategispelet.

Det här krigsstrategispelet sätter en ny standard för genren. Det har fantastisk spelmekanik, en kul kampanjstruktur, och det ser till och med riktigt läckert ut. Detta är ett rent och oförvanskat krigsstrategispel av klassiskt snitt – du flyttar trupper och stridsvagnar och skiter högaktningsfullt i allt vad politik och fredsfördrag heter.

Läs också: Recension: Age of Empires 2: Definitive Edition

Unity of Command 2 vilar på samma grund som gjorde föregångaren så framgångsrik. Varje division på slagfältet är uppdelade i sektioner kallade steg. Varje steg representeras av en liten prick under enheten. Ibland kan divisioner ha specialist-steg – som ett stridsvagnskompani som temporärt anslutit sig till en infanteridivision som understöd. De här stegen är antingen aktiva eller kuvade, och representeras då av en full respektive tom cirkel. När en enhet anfaller multipliceras de aktiva stegen med dess stridsvärde, och jämförs med motståndarens resultat och eventuella omständigheter. Det må låta komplicerat, men det är det inte. Visst finns det detaljerade listor att ögna igenom i manualen, men du kan utan svårighet spela det här komplexa strategispelet utan att ens kasta ett flyktigt öga på den.

Slå hål på försvaret

Grunderna i spelet är lätta att lära sig, men spelet är samtidigt dåligt på att förklara hur allt funkar. Räkna med en del misstag och frustrationsmoment i inlärningsfasen, när du försöker klura ut stegmekaniken, hur man balanserar logistiken och hur uppgraderingar fungerar. Mer detaljerade tips från spelet hade varit tacksamt. Gränssnittet är bra, dock, och aldrig ett hinder spel speldesignen. Definitivt ett av de bästa i genren, då gränssnitten i krigsstrategispel tenderar att vara bökiga.

Unity of Command 2 fokuserar helt på vad den här sortens spel gör bäst. Det är ett spel om att planera och genomföra operationer genom att utnyttja luckor i försvarslinjen och strategiskt blockera flaskhalsar på kartan. En för mig särskilt tillfredsställande taktik var att erövra tågstationer för att underlätta materialförstärkningar till mina avancerande trupper.

Ett välplanerat anfall tillät mig en gång att erövra en tredjedel av Italien med väldigt lite motstånd. Detta genom att jag rörde mig upp längs med kusten för att strypa fiendens resurstillförsel. De stackars fallskärmssoldaterna som var stationerade vid strategiskt viktiga broar fick sätta livet till, dock. Spelet är lätthanterligt, men tillräckligt komplext för att det ska kännas utmanande.

Läs också: Recension: Disco Elysium – årets bästa spel?

Varje sektion av din armé har ett högkvarter. En plats där din logistik, all underrättelseinformation och strategiska drag utgår från. De här högkvarteren kan använda sina högst begränsade befälspoäng för att låta divisioner utföra specialmanövrer. Detta kan vara allt från att låta artilleriet trycka tillbaka fienden, fejkade anfall, och speciella attacker för att nöta ner fiendebefästningar.

Jag specialiserade till exempel en av mina amerikanska divisioner till att bli en hårdslående enhet som snabbt kunde slå hål på försvarslinjer vid specifika kontrollpunkter. Jag använde den konsekvent till att skapa och utnyttja luckor, som mina pansardivisioner sedan kunde rulla igenom – ut på mer gynnsam terräng. Samtidigt hade jag beordrat dem att dra sig tillbaka i händelse av motattacker. En av mina brittiska divisioner gjorde jag till en veritabel artillerivägg som kunde göra grus av det mesta fienden kastade mot dem.

Högkvarteren kan också bygga broar, organisera nödresurser och fixa motortransporter för långsamt artilleri. I takt med att du spelar blir högkvarteren bättre, och får både fler färdigheter och befälspoäng.

I korthet

Vad är det?

Ett klassiskt men lättillgängligt andra världskrigsstrategispel.

Utvecklare

2×2 Games, Croteam

Utgivare

2×2 Games

Webb

Unityofcommand.net

Cirkapris

230:-

Pegi

16 år

Testat på

Intel Core i5-3330, GeForce GTX 1070 Ti, 8GB RAM

Kolla även in

Fantasy General 2

På västfronten en del nytt

Originalspelets väldigt simpla strider kändes ibland som ett pussel. I Unity of Command 2 är spelmekaniken så raffinerad att redan de första scenarierna kan ha väldigt olika lösningar på sina strategiska utmaningar. Detta saknades i föregångaren. Det är mycket svårare – kanske omöjligt – att hitta det perfekta sättet att vinna ett slag i det här spelet.

Vi tar ett av de tidiga uppdragen i Tunisien, till exempel. Där kan det tyckas uppenbart att du måste slå hål på fiendens uppenbara svaga punkter – vilket är precis vad jag gjorde. Det funkade, men jag förlorade många enheter i ett senare skede eftersom den svaga punkten låg långt från slutmålet.

Läs också: Recension: Phoenix Point

I mitt nästa försök omdirigerade jag ingenjörer till divisioner som befann sig på andra sidan floden mittemot en livsfarlig grupp fiendestridsvagnar. Ingenjörerna tillät mina trupper att ignorera de negativa effekterna av att anfalla från en flod, och på så vis öppna en lucka. Jag fick igenom stridsvagnar, och kunde erövra en bas vid Tunis och strypa tillförseln av resurser till halva fiendearmén. Efter det började de helt enkelt att svälta, och slutade slåss.

Västfronten är fokus i kampanjen, från 1943 till 1945. Den är uppdelad i olika faser, med historiska slag som att invadera Sicilien och därifrån arbeta sig uppåt i Italien, mot Rom. Under uppdragen betar du av olika delmål – alla med tidsbegränsningar – för att få prestigepoäng. Dessa används sedan till förstärkningar som artilleripjäser stridsvagnsenheter. Prestigen måste räcka till mycket, dock. Mellan uppdragen kan du också använda den för att köpa uppgraderingar till högkvarteret, och engångskort med bonusar att använda i strid.

Sådana här flexibla inslag med kort, specialister och uppgraderingar gör spelet mångfacetterat och dynamiskt. Utvecklarna tar sig även vissa historiska friheter, då du kan göra bättre ifrån dig än de verkliga generalerna och ändra historien lite genom att till exempel nå de italienska alperna redan i mitten av 1944. Jag känner sällan något behov av att spela om den här sortens strategispel, men jag vet att jag kommer att ägna många fler timmar med Unity of Command 2. Det är nämligen ett spel som inte tummar på sitt strategiska djup, och det är sällsynt i dessa dagar.

Jonathan Bolding

Unity of Command 2 – Recension Reviewed by - .
4.55

UTSLAG

91%
91%
Unity of Command 2 bygger något nytt och spännande av väldigt bekanta delar.

Om skribenten

Profilbild

Sveriges STÖRSTA tidning om pc-spel.

Liknande artiklar