facebook_pixel
Phoenix Point – Recension

Phoenix Point – Recension

Phoenix Point kan vara frustrerande och motsträvigt ibland, men också nästan omöjligt att sluta spela.

En krabbliknande styggelse har just utrotat halva min trupp med två granater. Det var mitt eget fel, men det gör inte ilskan som kokar inombords mildare. Hämnden är dock ljuv när min prickskytt blåser armen av den vandrande räkan. Julian Gollop fortsätter att mutera sitt gamla Xcom-koncept på nya och intressanta sätt, med blandat resultat.

I mångt och mycket skulle man kunna se Phoenix Point som en strategispelsversion av Stephen King-filmen The Mist. En mystisk dimma sprider märkliga växter och groteska monster över hela jorden. Samtidigt är mänskligheten för upptagen med att bråka med varandra för att möta hotet i samlad trupp.

Spelmässigt lägger sig Phoenix Point mittemellan gamla och nya Xcom. Det är logiskt, då Gollop skapade originalet men nu också inspireras av Firaxis mästerliga uppföljare. Resultatet är ett taktiskt strategispel där du har lite större frihet i hur du kontrollerar dina enheter, och ett lite större fokus på mer övergripande strategi.

Läs också: Garrosh Hellscream – ett porträtt av en orch

I korthet:

Vad är det?

Taktiskt, turordningsbaserat strategispel signerat en av de ursprungliga Xcom-skaparna.

Utvecklare

Snapshot Games

Utgivare

Snapshot Games

Webb

Phoenixpoint.info

Cirkapris

400kr

PEGI

18

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Phantom Doctrine

Civilisten sitter lugnt och tittar på medan monsterkrabban bredvid får ett skott i plytet.

 

Småaktiga människor

Förutom alla mutanter måste du också förhålla dig till tre olika fraktioner av överlevare. Lite förenklat så har du att välja mellan en militaristisk och teknikfokuserad grupp, ett gäng miljöaktivister eller en bisarr sekt som älskar mutationer. De här fraktionerna hatar varandra innerligt, och de är extremt småaktiga, så det är svårt att bli vän med alla. De har olika specialenheter och teknik som du gärna vill lägga rabarber på, dock, så de du inte kan bli kompis med får du försöka stjäla hemligheter från.

Det är ett bra system som ger lite mer spänning och komplexitet till helheten, och något att göra mellan striderna. På tal om det så finns även en del nyheter i det inzoomade taktiska läget. Dina soldater kan nu röra sig, skjuta och använda förmågor i vilken ordning de vill, och du har fler aktivitetspoäng att röra dig med än i Firaxis Xcom-spel. Detta innebär att hit and run-taktiker är väldigt effektiva då du ofta kan springa fram, skjuta och sen fly bakom skydd.

En annan bra nyhet är det fria siktet. Istället för slumpen så får du nu ett sikte. Dina skott kommer alltid att landa inom det siktet, så du ser rent visuellt hur stor chans du har att träffa. Det är viktigt att detaljstyra siktet själv, då du också kan skjuta sönder enskilda kroppsdelar. Om du vill hindra en fiende från att hypnotisera dina soldater så kan du skjuta dem i skallen tills de förlorar den förmågan, till exempel.

Ofullständig evolution

Trots bra idéer så är inte allt perfekt implementerat, dock. Det fria siktet går inte alltid att lita på tack vare animationsbuggar som gör att soldaterna ibland skjuter rakt in i sitt eget skydd istället. Du kan inte heller lita på att du faktiskt kan skjuta på fiender, trots att spelet säger att du kan det – vilket innebär att du kan flytta fram dina positioner och sedan upptäcka att du inte kan attackera.

Phoenix Point är också ojämnt balanserat. Vissa klasser och förmågor är långt mer effektiva än andra. Prickskyttarna är oändligt användbara, till exempel, då det är så viktigt att kunna pricka enskilda kroppsdelar. En förmåga som gör det möjligt för dig att förflytta dig utan att använda aktivitetspoäng är också löjligt användbar.

Emellanåt känns spelet för enkelt, och andra gånger är det frustrerande orättvist. Till exempel är det svårt att se när dina enheter faktiskt är i skydd eller inte. Spelets indikationer på vad som är effektivt skydd går inte alls att lita på – en konsekvens av det nya stridssystemet med fritt sikte istället för tärningsslag. Spelet är egentligen inte mer buggigt än vad Firaxis Xcom-spel var vid release, men de märks av mer här eftersom Phoenix Point inte är lika slipat, balanserat och väldesignat.

Jag har kul med spelet, och de bra idéerna uppväger bristerna. Inte minst gillar jag hur fienderna muterar under spelets gång för att försöka motverka dina favorittaktiker. Jag tenderar att gruppera mina soldater för tätt, så det dröjde inte länge förrän många fiender kunde skjuta granater ur armarna.

Men spelet skulle definitivt behöva en expansion i still med War of the Chosen. En rejäl uppdatering som kunde vidareutveckla och hyfsa till spelmekaniken, och få spelet att nå sin fulla potential. Phoenix Point är nära något stort, men än så länge är mutationen inte fulländad.

Läs också: Xcom möter Darkest Dungeon i Broken Lines

Fordonen kan hjälpa dig ur svåra knipor i början av spelet.

En taktisk värld

Julian Gollop har gjort mer än bara Xcom. Här är några av hans andra skapelser genom åren.

Rebelstar

Gollops genombrott kom i mitten av 80-talet, med Rebelstar-spelen. Det går att se början på det som många år senare skulle bli Xcom redan här. Spelet fick en uppföljare så sent som 2005, med Rebelstar: Tactical Command – men det släpptes bara till Gameboy Advance.

Laser Squad

En tydligare föregångare till Xcom. Många av de mekaniker vi förknippar med genren började falla på plats här. Spelet släpptes första gången redan 1988, till ZX Spectrum och Commodore 64. Det fick en uppföljare i form av det mailbaserade multiplayerspelet Laser Squad: Nemesis, år 2002.

Magic and Mayhem

Det här var en innovativ genremix som var lite före sin tid. Magic and Mayhem är ett rollspel med inslag av realtidsstrategi och action. Du kan kasta trollformler, men också frammana och kontrollera enheter.

Phoenix Point – Recension Reviewed by - .
3.75

Utslag

75%
75%
Ett intressant och kul strategispel vars idéer stundtals är bättre än genomförandet.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar