facebook_pixel
PC Gamer utser årets spel 2019

PC Gamer utser årets spel 2019

Spelsverige, vi har ett resultat.

Ännu ett år är till ända, fyllt till brädden med både stora och små mästerverk, och galna och/eller briljanta upplevelser. PC Gamer-redaktionen har, precis som vi gjort sedan 1858 (cirka), strålat samman för att rösta, stöka och skrika fram just våra favoriter. Resultatet läser du på följande sidor.

Vi vill förstås också passa på att höja våra glas med must och mjöd (välj efter eget behag) och tacka världens bästa läsare för ännu ett år. Vi kommer naturligtvis slå följe med er in i det nya årtiondet. God jul och gott nytt spelår!

PC Gamer-redaktionen


Sekiro: Shadows Die Twice

Det finns svåra spel, och så finns det Sekiro: Shadows Die Twice. Till och med det ursprungliga Dark Souls bleknar i jämförelse då From Software den här gången kräver både mod och sällan skådad aggressivitet av spelarna. Krampen i fingrarna infinner sig kvickt när jag gör mitt yttersta för att parera ännu en elak attackserie, av ännu en stentuff boss.

Ofta svär jag. Ibland skriker jag av frustration. Timme efter timme stångar jag pannan blodig mot Genichiros djävulska pilbåge och samurajsvärd. Speciellt illa känns det när jag för första gången tagit mig igenom stridens inledande fas, och Genichiro börjar attackera mig med blixtar.

Men jag biter ihop. Den första fasen sitter snart i ryggmärgen, och jag tar mig vidare till den andra med allt tätare intervaller. Jag måste medge att jag aldrig riktigt förstod mig på blixtattackerna, men till slut, med en åsnas envishet, står jag kvar i arenan som ensam segrare. Jag drar efter andan och ler bredare än jag någonsin gjort tidigare.

Jag har inte klarat Sekiro. Kommer förmodligen aldrig heller göra det. Men den där striden kommer jag bära med mig för alltid, och minnas när livets motgångar känns oöverkomliga. Om jag kan besegra Genichiro kan jag banne mig besegra allt annat också.

Benny Holmström

Läs recensionen av Sekiro: Shadows Die Twice


A Plague Tale: Innocence

Det gör ont att växa upp. Speciellt om du växer upp omringad av pest, död och paranoia. Om du levde under digerdödens tid var det dock vardagsmat. A Plague Tale: Innocence skruvar förvisso till den verkliga historien med vissa övernaturliga element, men det bibehåller skräcken som måste ha legat över Europa under den svarta döden.

Vi ser detta genom ögonen på Amicia och Hugo, två syskon som precis gjorts föräldralösa. Nu har de enbart varandra för att överleva både inkvisitionen som är ute efter dem, samt de miljarder hungriga pestråttor som vilar i varenda skugga.

A Plague Tale är en lika brutal som engagerande berättelse som blandar simpel men effektiv stealth med en rörande historia om två syskon som finner varandra under hemska omständigheter. Trots att spelet inte skyr varken blod eller lidande är det i grunden ett nästan sagoaktigt äventyr, mycket tack vare de välskrivna karaktärerna och det briljanta skådespeleriet.

Trots att det tar en sväng mot fantasy-hållet känns A Plague Tales apokalyptiska atmosfär ändå besvärande autentisk. Skräcken och hopplösheten ligger kanske närmare verkligheten än man egentligen vill tänka sig.

Rikard Olsson

Läs recensionen av A Plague Tale: Innocence


Yakuza Kiwami 2

Jag spelade igenom Yakuza 2 när det släpptes till Playstation 2 under 2008. Utöver en del väldigt specifika scener (vem kan glömma slagsmålet med tigrarna, liksom?) framstår spelet som en grå dimma i mitt huvud, utan tydliga signalement.

Snabbspola fram till 2019 och jag kan knappt tro att Yakuza Kiwami 2 har rötterna i samma spel. Det kan mycket väl vara den mest imponerande remake jag någonsin spelat. Varje element känns modernt, från de betydligt mer fysiska striderna (även jämfört med seriens moderna delar) till grafiken, till röstskådespeleriet, till de underfundiga sidouppdragen och de alldeles underbara nya tilläggen, såsom tower defence-läget och kabaré-sidospåret.

Den mest imponerande delen av kakan fortsätter dock vara historieberättandet. Trots att Yakuza och Grand Theft Auto åberopar snarlik tematik är det förstnämnda så sprängfyllt av mänsklig värme att Rockstars flaggskepp framstår som kallt som graven i jämförelse. Kazuma Kiryu är en gangster, absolut, men han är beredd att gå genom helvetet självt för dem han älskar, trots att de ibland befinner sig på andra sidan lagen. Kazumas och Kaorus romans tillåts tyvärr aldrig blomma ut, men den där stillsamma konversationen på Sotenboris hustak är ändå fullt tillräcklig för att få mitt hjärta att blöda.

Benny Holmström

Läs recensionen av Yakuza Kiwami 2


Slay the Spire

Ända sedan Hearthstone äntrade kortspelsscenen har de ägt den. Slay the Spire är doldisen som klev ut på estraden; Indie-David som utmanade Blizzards Goliat. Tack vare att Mega Crits roguelike-deckbuilder inte tävlar på samma premisser – Slay the Spire är enbart singleplayer – kan vi dock lägga bibliskt hätska analogier åt sidan.

Darkest Dungeon, Gwent, Hearthstone, Into the Breach och Spelunky. Många högkvalitativa taktiska spel har sett ljuset på senare år. Gemensamt för dem liksom sjuan på vår lista är hur viktigt det är att vara välbalanserat. Slay the Spire ser ärligt talat inte mycket ut för världen, men dess mekanik är skarp och välbalanserad som en katana. Det är ambitiöst, genomtänkt och det tar god tid på sig. En taktikers våta dröm.

Visst lyser låga produktionsvärden igenom ibland. Grafiska effekter och flådig ljudproduktion är sällan viktiga parametrar i ett sävligt kortspel, men snyggare karaktärer, animationer och en mer varierad visuell stil hade inte skadat. Vidare tycker jag att permadöd är ett tråkigt och ofta poänglöst inslag i spel. Att jag ändå sugs in i Slay the Spires förrädiskt enkla gameplay säger mängder om dess kvaliteter. Här göms hundratals speltimmar med såväl stort omspelningsvärde som variation i customläget. Räcker inte det finns också ett aktivt moddcommunity.

Många spel blir sämre ju mer man spelar dem. Slay the Spire blir bättre.

Thomas Petersson


Hypnospace Outlaw

Lunarstorm, Dobedo, Skunk, Playahead. I internets begynnelse var de här sidorna med nonsensnamn det närmsta vi kom sociala medier innan termen ens existerade. I ett alternativt universum hade vi istället Hypnospace.

Hypnospace Outlaw tar oss till en något tillskruvad version av den här eran, runt millennieskiftet när internet började bli en folklig företeelse. För första gången kunde vanliga människor uttrycka sig själva med egna hemsidor och kommunicera med varandra över sajberrymden – på gott och ont.

I grunden är det ett detektivspel där du tar rollen som en Hypnospace-moderator. Du ska leta upp regelbrott och ge varningar till de användare som går över gränsen. Vad som säkert låter extremt torrt på pappret blir dock snabbt väldigt engagerande då du börjar känna användarna, sätta dig in i deras subkulturer, och samtidigt lär dig mer om företaget bakom tjänsten och deras ofta tveksamma motiv.

Att ett av årets bästa spel skulle se ut som en mardrömslik version av Lunarstorm hade jag knappast satsat pengar på, men Hypnospace gör ett fenomenalt jobb med att både återge en svunnen era samtidigt som det satiriserar dagens sociala medier och startup-kultur.

Med ett fantastiskt manus och dussintals välutvecklade karaktärer är Hypnospace Outlaw inte bara ett av årets roligaste och mest esoteriska spel, utan också det som kanske har mest att säga om hur vi lever på internet idag. För ju mer saker förändras, desto mer förblir de likadana.

Rikard Olsson

Läs recensionen av Hypnospace Outlaw


SPELEN SOM BORDE VARIT MED I LISTAN 
Redaktionen lyfter några personliga favoriter.

Astroneer
Astroneer är ett av årets absolut bästa spel eftersom det höjer utforskandet, byggandet och det gladlynt maniska inventory-hanterandet till skyarna. Ett till synes enkelt spel ger dig oändliga möjligheter att bygga baser, gräva dig in till planeternas kärnor, flyga genom rymden i en hembyggd raket eller bara njuta av utsikten i ett främmande solsystem. Dessutom älskar jag det originella och oftast riktigt funktionella inventory-systemet där du alltid kan se precis allt du har med dig representerat av ett föremål i världen, eller fastsittande på din ryggsäck. Alla behöver lite Astroneer i sitt liv.
Mats Nylund

Octopath Traveler
Årets snyggaste spel är givetvis också ett av de allra bästa. Square Enix retrodoftande jrpg lyckades dock inte bara med dess estetik, utan även med dess mekanik då striderna och utforskandet var genuint underhållande. Konceptet med åtta åtskilda hjältar kändes märkligt till en början men visades sig snart bana väg för gripande personliga berättelser, som annars brukar lysa med närapå total frånvaro i den här genren. Benny Holmström

Apex Legends
På många sätt är Apex Legends det bästa battle royale-spelet av alla. Respawn lät Titanfalls universum utgöra fond för en ny, imponerande väl dold multiplayersatsning. De adderade seriens patenterat snortajta och följsamma rörelseschema, en skara säregna spelfigurer och för genren helt nya inslag som pingsystemet, och klädde sedan allt i en oerhört underhållande battle royale-skrud. Hade vi inte redan varit dränkta i krympande multiplayercirklar hade Apex ägt allt. Nu äger det bara. Thomas Petersson

Control
”Swoooosh … BOOM!” – Behöver jag säga något mer? Så låter det varje gång man använder telekinesi i Control och råsular ett skåp rakt i pallet på en stackars fiende. ”Swoooosh … BOOM!” är det finaste jag hört (och det kraftfullaste jag känt mig) i ett spel i år. Actionmästarna Remedy är tillbaka! Jerry Fogselius

Sidor: 1 2

Om skribenten

Profilbild

Sveriges STÖRSTA tidning om pc-spel.

Liknande artiklar