facebook_pixel
Life is Strange 2 Episode 5: Wolfes – Recension

Life is Strange 2 Episode 5: Wolfes – Recension

I och med Life is Strange 2: Wolves är resan över, och lämnar efter sig mer tomhet än vad jag hoppats på.

Sean och hans lillebror Daniels plan att sticka till fäderneslandet Mexiko efter att deras pappa blev skjuten till döds av en polisman som sedan avled i sviterna av Daniels telekinetiska utbrott var aldrig en särskilt bra plan. Lillebrorsan kan ingen spanska och de har aldrig varit i det mytomspunna Puerto Lobos. Resan har på sätt och vis alltid haft ett hopplöshetens skimmer.

Inget kändes någonsin så viktigt och välberättat som de första skälvande timmarna av Life is Strange 2. När bröderna övervägde att stjäla från bensinmacken för att göra utomhusvistelsen enklare, och när jag valde att inte ens gå fram till familjen som satt och fikade utanför sin husbil av rädsla för repressalier. Dessa var ögonblick som kändes så kompetent berättade och spelets olika system tog hela tiden min interaktion i beaktning. Jag behövde aldrig tänka i spelmekaniska termer där jag väntar ut animationer och är rädd att av misstag avbryta dialogen. Istället kunde jag interagera med världen som om den var på riktigt – trots att den också kändes fientlig.

Detta försvann däremot med tiden och den här uppfriskande dynamiken har ersatts med mer isolerade dialoger som avlöser varandra och händelser som ibland avbryter den föregående istället för att sammanflätas. Detta innebär inte att berättandet blir dåligt, men det hamnar på en medelnivå där det faktiska manuset måste lysa än starkare för att kompensera. Och det lyckas spelet bara nästan med.

Läs också: recensionen av första Life is Strange 2-episoden

I korthet:

Vad är det?

Slutet på en lång resa.

Utvecklare

Dontnod Entertainment

Utgivare

Square Enix

Webb

Life is Strange 2

Cirkapris

400:- (hela säsongen)

Pegi

18 år

Testat på

I7 2600K, GTX 1070, 8 GB RAM

Kolla även in

Brothers: A Tale of Two Sons

Hippiebyn känns som ett hem.

När bröderna äntligen kommit fram till landgränsen mot Mexiko så har gnistan nästan släckts. De har återknutit kontakten med sin frånvarande mamma som nu bor i en liten hippiebebyggelse i Arizonas öken. Detta känns egentligen som en plats där de kunnat stanna men de är fortfarande på flykt undan polisen.

Puerto Lobos känns alltmer som en hägring – en idé snarare än en faktisk plats. Och det går långsamt upp för bröderna Diaz att det inte kommer sluta som de tänkt sig. Här finns trubbiga och lite för nässkrivande kommentarer kring Trump-erans människofientliga invandringspolitik. Ett ungt mexikanskt par och två rabiata flyktingjägare hinner aldrig bli mer än endimensionella efter att så mycket av speltiden spenderats i hippiebyn.

Vägen visade sig vara resans mål, men vägen har stundtals varit onödigt långdragen och hamnat på stickspår som aldrig riktigt knöts ihop ordentligt. Här fanns vackra, hotfulla och innerliga ögonblick, men de avlöstes då och då av “är vi framme snart?”. Vissa delar hade behövt klippas bort och andra hade blivit mer engagerande om de tillåtits ta mer plats. Detta var en resa som jag på intet sätt ångrar att jag gav mig ut på, men den lämnar mig ändå med en liten känsla av besvikelse över att det inte blev mer.

Läs också: recensionen av fjärde Life is Strange 2-avsnittet

Life is Strange 2 Episode 5: Wolfes – Recension Reviewed by - .
3.8

UTSLAG

76%
76%
Berättelsen avslutas kompetent men ändå på det spretiga och styltiga sätt som definierat säsongen efter den enastående premiärepisoden.

Om skribenten

Erik Bergérus

Lagom melankolisk pojkman som gillar sobert berättande och gamla saker.

Liknande artiklar