facebook_pixel
Halo Reach – Recension

Halo Reach – Recension

Bungies föredetta Xbox-exklusivitet landar äntligen på pc, men är svanesången Halo Reach rätt spel att börja med?

Det har blivit dags för pc-spelare att äntra Mjolnir-dräkten och slåss mot utomjordingar och parasiter, när Halo: The Master Chief Collection gör debut på Steam. Ironiskt nog lyser dock Spartan 117, självaste titelfiguren Master Chief, med sin frånvaro i den första delen som släpps. Istället axlar du rollen som spartanen Noble Six, i prequeln Halo Reach.

Jag förstår hur Microsoft tänker. De vill dela upp lanseringen av Halo: The Master Chief Collection så att alla spel i samlingen får tillräcklig tid på sig att poleras innan släpp och sedan – ett i taget – får skina i rampljuset när de väl når Steam. The Master Chief Collection var ett smärre haveri när det ursprungligen släpptes till Xbox One 2014 och inför pc-versionen väljer man klokt nog att finslipa delarna ordentligt innan release.

Det kan verka logiskt att börja med den titel som kronologiskt sett äger rum först i hela spelserien. Problemet är bara att blinkningarna till den ursprungliga trilogin susar över huvudet på de pc-spelare som aldrig har kört originalen, och det vore bättre för alla spelare att få uppleva Halo-sagan i samma ordning som de en gång släpptes på Xbox och Xbox 360. Nu blir det istället som att se Better Call Saul innan man har sett Breaking Bad; det funkar, men det är inte optimalt.

Läs också: Arise: A Simple Story – Recensionen

I korthet:

Vad är det?

Det första spelet att släppas i supersamlingen Halo: The Master Chief Collection.

Utvecklare

343 Industries

Utgivare

Xbox Game Studios

Webb

Xbox.com

Cirkapris

400:-

Pegi

18 år

Spelat på

Intel Core i7-4790k, 16 GB RAM, GTX 1080

Kolla även in

Call of Duty: Modern Warfare, Mass Effect-trilogin

I Firefight kämpar du och tre medspelare mot värre och värre horder av fiender.

Luddigt berättande

Inte blir det lättare att hänga med i svängarna när Bungie, sin vana trogen, väljer att göra berättelsen svår att förstå. Militärtugget spartanerna emellan låter mest löjligt i mina pacifistöron och alla gamla Halo-förkortningar (”ONI”, ”UNSC” med flera) kräver ett alldeles eget lexikon, vilket förstås gör det extra rörigt för de spelare som inte varit med tidigare.

Trots att jag har spelat Reach förut, måste jag ändå pausa och läsa uppdragssammanfattningen för att begripa vad det är jag och min co-op-vapendragare ”Bamseponny” (Fredrik) håller på med, varför vi ska ha ihjäl alla dessa invaderande utomjordingar och vad målet med de olika banorna är. Bungie må vara mästare på att skapa inbjudande världar fyllda med intressant lore, men att berätta en tydlig historia har aldrig varit studions starka sida. Och Reach är knappast rätt planet att börja på för den oinvigde.

Tidlöst gameplay

Vad Bungie däremot är bäst på, är den rena skjutglädjen! Spelkontrollen är tio år senare fortfarande inpräntad i muskelminnet och jag känner mig snabbt som en riktig spartan. Med dödlig precision jonglerar jag granater, gevärseld och olika specialförmågor, i mitt och Fredriks futila försök att överleva Covenant-patrasket som attackerar.

Däremot blir jag småfrustrerad när jag testar att spela med mus och tangentbord, eftersom vissa standardfunktioner från moderna förstapersonsskjutare saknas i Halo Reach. Att byta vapen med mushjulet funkar inte och att behöva styra Warthogen och andra fordon med hjälp av musen, känns mest konstigt. Nej, då föredrar jag faktiskt att fortsätta köra som jag alltid har gjort: med en Xbox-kontroll i nävarna. Det går att spela med mus och tangentbord, men det är solklart att Halo alltid har varit bäst anpassat efter handkontroll.

Något som inte har åldrats lika bra som spelbarheten, är grafiken. För tio år sedan var det grått som gällde och tråkigt nog hoppade Bungie på ”brun realism”-trenden i och med Reach. Det kanske var snyggt och jättecoolt 2010, men 2019 ser miljöerna mest ut som en trist sörja. Positivt är dock att det i pc-versionen går att justera bredden på synfältet, höja upplösningen hela vägen upp till 4K och låsa upp frameraten så att dödsmatcherna blir lenare än aprikoskräm för ögonen. Inte illa!

Trots alla nämnda brister, gör det än idag klockrena gameplayet att det mest känns som en nostalgisk fröjd att få spela Bungies storslagna sci-fi-epos på datamaskin. Svanesången Halo Reach borde visserligen ha släppts efter Halo 1, 2 och 3, men om du har spelat originaltrilogin tidigare lär du ha lika skoj som jag med att återigen plocka upp Battle Riflen och panga fiender – denna gång i hundratals frappar per sekund. Om du däremot är en av de oinitierade, råder jag dig dock att vänta tills fler spel ur The Master Chief Collection har lanserats.

Halo Reach må utspela sig först, men det ska spelas sist!

Läs också: Star Wars Jedi: Fallen Order – Recension

Rymdskeppsbanan imponerar än idag.

Bästa vapnet i hela Halo-serien

Lasersvärdet

Jag minns det så väl: första gången jag såg lasersvärdet i den där guldiga Elitens händer, på en snöig bro i Halo: Combat Evolved. Efter en lång och fasansfull strid, var fienden dräpt och jag var redo att plocka upp lasersvärdet! Det gick inte… Inte förrän i Halo 2 kunde man använda den Star Wars-inspirerade klingan, som än idag är mitt absoluta favoritvapen i hela Halo-serien. Kanske rentav mitt favoritvapen i något spel, någonsin. Testa att köra de små MP-banorna Lockout och Ascension med endast lasersvärd, så förstår du nog tjusningen!

Halo Reach – Recension Reviewed by - .
3.7

UTSLAG

74%
74%
En pangkul prequel som emellertid inte räcker särskilt långt om man missat de övriga delarna i serien.

Om skribenten

Profilbild

Glad gamer med smak för action och äventyr, men älskar även storytunga titlar där ett bitterljuvt slut är grädden på moset. Uppväxt med konsoler, men tog år 2014 steget in i PC-världen där de magiska 60 FPS väntade.

Liknande artiklar