facebook_pixel
Garrosh Hellscream – Porträttet

Garrosh Hellscream – Porträttet

Tyrannisk eller missförstådd orchledare?

Att goda karaktärer blir onda är vanligt i Blizzards spelkatalog, men oftast sker det på grund av saker bortom deras kontroll. De blir förvandlade till monster, eller kanske besatta. Men Garrosh Hellscreams resa från att vara hordens ledare till elak slutboss i en WoW-expansion ligger helt på honom själv. Det rör sig om ren illvilja, som därför är mer intressant. I Nationalencyklopedin definieras ondska som ”önskan att orsaka sina medmänniskor lidande” och det är precis vad Garrosh gör för att nå sina egna mål. Men med tanke på vilken enorm betydelse han skulle få i Warcrafts historia är det fascinerande vilken parentes han var i början av den. Då har vi redan varit bekanta med hans pappa Grom Hellscream i över tio år, personen som håller i nyckeln till att förstå Garrosh.

Först behövs en språngmarsch genom orchernas historia. Orcher är gröna, men har inte alltid varit det; innan dess var de bruna. De ändrade färg när de lämnade sina andliga traditioner och drack demonblod, som pappa Grom var den förste att dricka av. Blodet gjorde orcherna starka och blodtörstiga, men tyvärr också slavar till demonerna.

Garrosh såg bara händelseförloppet på hall, kvarlämnad på hemplaneten Draenor som vi får besöka i spelets andra expansion. Då har pappa Grom redan offrat sitt liv för att bryta blodpakten och göra orcherna fria igen. Detta vet inte Garrosh någonting om. Han tror att hans egen pappa skämde ut hela den orchiska rasen och dog utan heder. Garrosh är oförmögen att sköta sitt jobb som klanledare, starkt påverkad av att han tror sig vara dömd att göra samma misstag. Ett välkänt uppdrag heter till och med “The Impotent Leader”. Garrosh resonemang kring denna arvsynd ringar in den världssyn som sedan präglar hela hans politiska gärning. En ideologi där orcher är de högst stående varelserna. Där den allra största skammen är att göra sig beroende av någon, eller något.

Garrosh får besök av Thrall. Orchernas ledare, hordens warchief, och pappa Groms bäste vän. När Garrosh får höra hela berättelsen blir han som pånyttfödd. I ett nafs är hedern tillbaka och nedstämdheten botad.

Tycker du att han ändrade sig lite väl fort? Håll kvar den tanken.

Läs också: Recension: Halo Reach

I korthet

Titel

World of Warcraft

Releasedatum

Novermber, 2004

Utvecklare

Blizzard Entertainment

Utgivare

Blizzard Entertainment

Webb

worldofwarcraft.com/en-us/

Medverkar även i

Hearthstone, Heroes of the Storm

Unik slutboss

Han går med på att följa Thrall till Azeroth, och påbörjar därmed den resa som ska göra honom unik i World of Warcrafts historia: han är den ende av spelarrasernas ledare som blivit slutboss i en expansion.

Men först är nästa milstolpe att utses till general. En framgångsrik general, som vinner ett krig mot en fiende som hotar hela världsordningen – inte bara Thralls Horde utan även deras klassiska rivaler, Alliance. För världens överlevnad kan de flesta tänka sig att begrava stridsyxan. Men Garrosh blodtörst får honom att utkämpa två krig, och ta varje chans han får att stångas mot Alliance. Krigshetsen skapar spänningar med Thrall som snarare drivit en sorts konsensuspolitik. Vid det laget har Alliance och Horde gått 15 år utan att befinna sig i öppet, storskaligt krig med varandra. Men Garrosh popularitet växer, både som krigshjälte men även krigsivrare. Särskilt bland dem som återigen vill se orcherna som erövrare och inte som diplomater. När nästa kris tvingar Thrall att abdikera är Garrosh det enda självklara valet, och som warchief tar han genast ut en ny kurs.

Två expansioner efter att han medverkat i “The Impotent Leader”- questen har alltså Garrosh inte bara axlat manteln som orchernas ledare, utan hela hordens ledare. Den som även leder de andra rasernas ledare. Den nya kurs han sätter ut är egentligen mer av ett sluttande plan, där beslut efter beslut omformar hans moraliska kärna till den definition av ondska vi nämnde ovan. Det börjar tämligen oskyldigt med att den nye hordeledaren expanderar och erövrar mark. Först småskaligt, sedan allt glupskare. Sedan ger han amnesti till Blackrock-klanen som försökt utrota Horde i årtionden. Därefter kastar han ut alla som inte är orch eller tauren från huvudstaden Orgrimmar. Medan spänningsnivån i världen blir allt mer uppskruvad börjar det gå upp för Alliance att Garrosh inte bara vill tänja på hordens markyta. Att han inte längre ser, och kanske aldrig sett, de två sidorna som smågnabbande grannar, utan två fundamentalt inkompatibla rivaler i en värld som bara har plats för en. Till slut är läget mellan Alliance och Horde så ansträngt att det bara krävs en gnista för att de ska befinna sig i ett öppet krig för första gången på årtionden.

Då väljer Garrosh utan förvarning att släppa en manabomb som reducerar staden Theramore till en hög lila aska. Theramore är Jaina Proudmoores stad. Hon som länge varit en symbol för diplomati, vapenvila, och som är en av Thralls bästa vänner. Alliance förklarar öppet krig, och till en början ansluter sig de andra horderaserna till Garrosh krigsmaskin. Men hövdingen blir allt mer paranoid, och när han försöker lönnmörda trollens ledare Vol’jin börjar hans tidigare allierade ifrågasätta hur länge de kan följa sin Warchief. I det dolda börjar det viskas om revolution.

Läs också: Recension: Age of Empires 2: Definitive Edition

Kontroversiell figur

Garrosh har nu blivit till intrigerande, klassisk skurk vars storhetsvansinne hotar hela världsordningen, och det hela slutar med att Alliance gör gemensam sak med rebellerna i horden för att stryka honom ur ekvationen. Under tiden har Garrosh hört rykten om mörka krafter som döljer sig i jordskorpan, och storsatsar på arkeologi. Han upptäcker att fynden har krafter som kan förvränga orcherna, göra dem till urstarka monster, vilket är precis vad han gör. Om du tycker att detta låter kusligt likt någonting annat har du alldeles rätt. Garrosh barrikaderar sig i Orgrimmar tillsammans med sina mest fanatiska följare och inväntar koalitionens belägring av staden.

Orgrimmar, orchernas och hordens huvudstad blir alltså arenan för expansionens sista raid, som slutar med att Garrosh besegras. Han ställs inför rätta för krigsbrott men lyckas fly tillbaka till Draenor, och dessutom tillbaka i själva tiden till en parallell verklighet där han stoppar sin egen pappa från att dricka demonblod. Han hjälper honom istället att mobilisera denna alternativa “obesudlade” Horde, och skickar den framåt i tiden, till “vårt” Azeroth, för att få revansch.

Vid det här laget har Thrall fått nog. Han bestämmer sig för att rätta till sitt livs största misstag genom att ta saken i egna händer, och reser själv tillbaka i tiden. Där söker han upp sin gamle vän och utmanar honom på Mak’gora, en duell intill döden. Deras sista möte blir på platsen för deras första, den alternativa dåtida versionen av Nagrand.
– Du svek horden. säger Thrall medan de strider.
– Det var du som utsåg mig till Warchief! vrålar Garrosh. Du lämnade mig att bygga upp det du raserat. Du svek mig!
Thrall får en stor stenhand att resa sig ur jorden och hålla fast Garrosh.
– Thrall! Du gjorde mig till vad jag är!
– Nej … Thrall kallar ner en blixt. Du valde ditt eget öde.

Garrosh Hellscream var och förblir en kontroversiell figur. Han är populär bland en del som menar att han inte gjorde något fel. Att det handlar om olika perspektiv kring hur man regerar. Garrosh gjorde allt för att sätta orcherna i första rummet på det sätt han bäst kunde komma på, och för dem som föredrar erövring framför diplomati var han en ledstjärna.

Ändå kan man förundras över att någon med så hög svansföring kring sina värderingar samtidigt är villig att ändra sig på nästan varje punkt. Att gräva upp och utvinna orchsteroider ur Y’Shraajs mörka hjärta, efter att ha känt närmast outhärdlig skam över hans egen pappas misstag. Att bjuda in Blackrock-orcherna till horden med varm hand, några som aldrig ens gjort avkall på orchernas koppling till demoner. En av dem utser Garrosh till och med till sin närmaste rådgivare. Att personligen avrätta en general som bombat en by, men sedan göra precis samma sak själv men hundra gånger värre.

Läs också: Nästa World of Warcraftexpansion tar oss till efterlivet

Ett löv för vinden

Christie Golden som skrivit boken War Crimes och flera andra romaner där Garrosh är med, har följande träffsäkra tankar om orchledaren i en intervju från 2012:
– Jag tror att Garrosh när det kommer till kritan har en ganska svag personlighet. Det krävdes att Thrall kom och sa ’Hördu, du vet väl att din pappa gjorde en del fantastiska saker, trots allt det där andra?’ för att släppa all ilska och skam kring honom. Han behövde den bekräftelsen utifrån. På samma sätt blir han bekräftad utifrån när han krigar, och nu har han omgett sig med farliga rådgivare som påverkar honom. I grunden tror jag att det handlar om att han inte riktigt vet. Han vill göra bra ifrån sig. Han vill bevara orchernas stolthet och historia, men jag tror att han i själva verket är en väldigt formbar person vars åsikter lätt förändras. Han har inte en stark kärna, jämfört med till exempel Jaina Proudmoore. När motgångar och katastrofer bryter ner henne så att bara kärnan finns kvar, är den fortfarande intakt. Den är skadad, men intakt. För Garrosh är det tvärtom, det han tror på förändras beroende på situationen och vem det råkar vara som har sagt något,” säger författaren och tillägger: ”Och det tror jag inte är något som kännetecknar en bra ledare.”

Oskar Alex

Läs också: Warcraft 3-doftande A Year of Rain har early access-lanserats

Om skribenten

Profilbild

Sveriges STÖRSTA tidning om pc-spel.

Liknande artiklar