facebook_pixel
Darksiders: Genesis – Recension

Darksiders: Genesis – Recension

I Darksiders: Genesis är buggarna ett större hot än horderna av demoner som vill slita dig i stycken.

Jag gillar isometriska actionspel. Inte minst för att de kan se så olika ut. Från gamla Syndicate till Diablo och twin stick-shooters som Enter the Gungeon. Förvisso såg Darksiders: Genesis inte ut som något mästerverk ens på förhand, men jag såg ändå fram emot att spela det. Hack n’ slash med fokus på co-op brukar funka i alla väder.

I grund och botten är Darksiders: Genesis ett dugligt spel, i alla fall när det gäller striderna. Du kan välja mellan två karaktärer, War och Strife. Den senare använder sina pistoler för avståndsattacker, och den förra svingar sitt enorma svärd i närstrid. Båda har sina för- och nackdelar.

Strife låser upp olika sorters ammunition, vilket kan vara ganska kul att leka med. Bland annat kan du elektrifiera och tända eld på motståndet, men också trolla fram svarta hål som suger upp fiender i närheten. War får en del aoe-attacker som kan göra mos av det mesta med några få slag. När fienderna har låg hälsa kan du trycka på en knapp för att göra en ofta onödigt lång avrättningsmanöver.

Så här långt är Darksiders: Genesis största synd att det är ganska anonymt, och att pusslen är tröttsamma snarare än engagerande. De handlar oftast om att använda de båda karaktärernas förmågor för att öppna dörrar eller aktivera andra mekanismer. Men om spelet bara varit slipat så hade det hela ändå kunnat komma undan med att vara småtrist men kompetent.

Läs också: Stort test av vattenbaserad processorkylning

I korthet:

Vad är det?

En isometrisk spinoff på Darksiders-serien, med fokus på co-op.

Utvecklare

Airship Syndicate

Utgivare

THQ Nordic

Webb

darksiders.com

Cirkapris

250kr

PEGI

16

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Halo: Spartan Assault

Ät min stråle!

Den femte ryttaren

Tyvärr är Darksiders: Genesis en veritabel buggfest – minus festen. Vi får både små buggar, som karaktärsmodeller som glider och omkring, och rejäla spelförstörande styggelser. När jag spelade co-op med en vän så drabbades han av en bugg som gjorde att han inte fick avancera till nästa bana. Inget vi gjorde hjälpte. Han var fast i limbo, och hade förståeligt nog ingen som helst lust att starta en ny sparfil.

Alltså fick jag fortsätta själv. Nu är spelet inte så himla mycket roligare om man är två, men då har man åtminstone någon att dela frustrationen med. Jag åkte dessutom på ett flertal eländesbuggar på egen hand. Dels några rena krascher, men också andra konstigheter. Till exempel vägrade kameran plötsligt att följa med min karaktär, så jag sprang ut ur bild. En omstart av spelet räckte den gången. Värre var det när en dörr vägrade fungera som den skulle. När jag försökte gå igenom den teleporterades jag till andra sidan av dörren – varpå min korkade karaktär helt sonika öppnade den och gick tillbaka till rummet jag kom ifrån. Inte heller här hjälpte någonting, så jag fick snällt spela om hela nivån från början.

I ett roligt spel kan jag ha överseende med det mesta. Men Darksiders: Genesis är inte alls tillräckligt bra för att vara värt besväret. I Bibeln snackas det om apokalypsens fyra ryttare – Svälten, Döden, Kriget och Segraren. De glömde nämna den femte ryttaren – Buggen.

Läs också: Surviving the Aftermath – efterföljaren till Surviving Mars

Von Anka är tydligen en av spelets bossar.

Darksiders: Genesis – Recension Reviewed by - .
2.75

Utslag

55%
55%
Ett tämligen anonymt actionspel som dras med en smärre legion av buggar.

 

 

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar