facebook_pixel
Red Dead Redemption 2 – Recension

Red Dead Redemption 2 – Recension

Tummen mitt i nybyggarhanden

Efter alla superlativ och hallelujarop, finns det då inga dåliga sidor med Rockstars RDR-prequel? Absolut, det har ni som tjuvkikat på betyget redan räknat ut. Först den usla lanseringen. Tänk om utgivare någon gång kunnat förstå att det inte är okej att betrakta den första försäljningsveckan som en förlängd betaperiod. Startfilsproblem, frysningar och annat har drabbat en stor andel spelare, och en knapp vecka senare har RDR2 plåstrats om med stabbiga sex gigabyte. Strulet är en liten å i den långa, fleråriga flod som är spelets livscykel, och att som vissa medier dumpa betyget på grund av det är trams. Spelet är briljant. Massiva tekniska problem efter lansering är inte okej. Punkt.
Red Dead Redemption 2 är heller inte innovativt, och bryter olikt de pionjärer det porträtterar ingen ny mark. Det här är ingen revolution av öppna actionspel – inte på något sätt faktiskt. Rockstar har närmast fulländat genren, men i grund och botten är det samma slags spelmekanik och gameplay som i Grand Theft Auto III om man hårdrar det. Det är förståeligt att man fortsätter på den inslagna stig man själv trampat upp, men det hade varit spännande att se Rockstar ta sig an något helt annat.
Striderna är (fortfarande) inte jättebra. De är bättre, men det säger inte mycket med tanke på att de alltid varit GTA-seriens svagaste kort. AI:n har också brister. Ofta märks det inte, men när någon går rakt på dig eller blir vettskrämd fast du bara skrittar förbi, kastas man tvärt ur rollen som den kaxigaste kofösaren sedan Clintan. Kontrollerna är alltjämt sladdriga överlag, lootandet omständligt och att vissa tycker att spelet är långsamt har jag full förståelse för.
Man får ha ett arsle av läder för att klara av RDR2, både hemma i kontorsstolen och i sadeln. Här finns många och långa transportsträckor, och förväntar man sig oupphörlig action lär man bli besviken. Kanske kunde man löst det på något annat sätt, men utan de vidsträckta miljöerna hade heller inte samma episka Vilda västern-känsla infunnit sig.
Två inslag man slarvar bort är wanted- och honor-systemen. I Rockstars westernvision kan man hota, misshandla och mörda ohämmat, fly från rättvisan, betala summan för sin efterlysning på närmaste postkontor och sedan lugnt rida tillbaka in i staden igen tre minuter senare, där alla drabbats av akut demens och glömt allt. Systemet med heder (som Bioware gjorde berömt för 15 år sedan och där val fick reella konsekvenser) påverkar i stort sett inget alls i praktiken. Man kan fråga sig om honorsystemet ens behövts? Det känns trevande, som om ett överförfriskat Rockstar försökt hångla med rollspelsgenren men blivit avvisade. De två systemens tillkortakommanden är mindre störningsmoment, men liksom i fallet med den knackiga AI:n bildas en klyfta mellan atmosfär och gameplay som skaver. När man skapat världens kanske mest ambitiösa spelvärld hade det varit pricken över i:et om man lyckats även här. Nåväl.
Min enskilt största kritik gäller dock storyläget. Det kan tyckas paradoxalt då SP-delen är den i särklass bästa i spelet och man också ränner land och rike runt i tiotals timmar i jakten på dinosaurieben, blommor och päls från bisamråttor. Ändå är det dagens sanning att kampanjen i RDR2 (räkna med minst hundra timmar här) är 25 procent för lång. Dutchs resa mot tilltagande galenskap och Arthurs fruktlösa försök att få honom att byta riktning är närmast plågsamt utdragen helt i onödan. Det är som med Frodo i Ringen-trilogin: han är pigg och glad i en halv film, för att i de resterande 2,5 gnälla och stöna som en tonåring som ska gå upp på morgonen.

Läs också: Vi recenserar Disco Elysiumdet bästa rollspelet på åratal!

Frätta, gulblekta fotografier fungerar fint som övergångar i scener.

Störst, bäst och vackrast

Red Dead Redemption 2 är juvelen i sandkronan. Kulmen av två decenniers landvinningar, tekniska såväl som berättarmässiga. Det är absolut inte felfritt, men bland det bästa Rockstar gjort och utvecklarens mest fullvuxna verk. Nu finns det på pc där det är större, bättre och vackrare, och gillar du GTA eller öppna actionspel ska du spela det.

Ju mer vi är tillsammans

Kan Red Dead Online upprepa GTA Onlines formidabla succé?

Red Dead Online på konsol är en långt matigare upplevelse idag än vid dess magra lansering, men att recensera onlineläget på pc såhär tidigt är vanskligt. GTA Online har vuxit till en enorm succé tack vare heists och rollspelande. Också RDO har stor potential, men än är man inte där. Multiplayer består framför allt av ett helt öppet free roam-läge med insprängda uppdrag av olika slag samt en mängd varianter på klassiska MP-teman. Vissa är stentrista, andra fungerar bättre. Gemensamt för de flesta är att de sladdriga kontrollerna lyser igenom. Det är ofta oprecist och lite grötigt. Vissa lägen erbjuder mer taktik, och såväl Takeover series som Sport of kings är stundtals riktigt kul. Flerspelarlägena är dock fler än de är bra i nuläget, med få spelare och långa vänte- samt laddningstider.

Red Dead Redemption 2 – Recension Reviewed by - .
4.6

UTSLAG

92%
92%
Inte utan brister, men världens bästa sandlådeaction och ögonbedövande vackert.
Sidor: 1 2

Om skribenten

Thomas Petersson

Pappa, sambo, gamer, lantis, chefredaktör, skäggig. Några favoritspel: Outcast, Deus Ex, Max Payne, Total War-serien. Har du en vass penna eller idé, kontakta mig!

Liknande artiklar