facebook_pixel
Call of Duty: Modern Warfare – Recension

Call of Duty: Modern Warfare – Recension

Infinity Ward ger oss obehaglig realism och MP-underhållning i nytändningen Call of Duty: Modern Warfare.

Trots att jag inte saknade kampanjen i Black Ops 4, kan jag nu konstatera att den korta men välregisserade storyn ger Call of Duty: Modern Warfare extra spelvärde jämfört med fjolårets upplaga. Infinity Ward bjuder på moralisk tvivelaktighet som stundtals får det att vrida sig i magen, men i motsats till singleplayern är spelets multiplayer sådan lättsmält popcorn-underhållning att jag snabbt glömmer alla mörka ögonblick och istället bara har kul online.

Snacka om tudelad upplevelse. I singleplayer tvekar jag ofta att skjuta, osäker på om mina motståndare förtjänar att dö eller ej, full av tvivel kring allt hemskt som försiggår framför mina ögon och min gevärspipa. I multiplayer svär jag dock långa, fula ramsor åt alla äckligt pricksäkra motståndare och kackelskrattar högre än häxan i Snövit varje gång jag ”får en kill”. Märkligt nog är denna totala känslodiskrepans inget som stjälper spelet, utan kombinationen av den obehagligt realistiska storyn och den lättsamma multiplayern gör snarare bara Modern Warfare till ett fylligare, bättre spel.

Detta är CoD på topp, även om mina egna skjutskills sällan är det. Dagens ungdom har snabbare reflexer än jag, eller så är jag bara van vid de långsammare Battlefield-spelen. Nåväl, mer om multiplayern senare. Traditionsenligt börjar jag förstås med storyn och det tar mig blott två kvällar att klara alla 14 uppdrag. Hellre kort och välgjort än långt och utdraget, vilket Infinity Ward verkar förstå.

Läs också: The Outer Worlds – Recensionen

I korthet:

Vad är det?

Infinity Ward som visar var CoD-skåpet ska stå.

Utvecklare

Infinity Ward

Utgivare

Activision

Webb

callofduty.com/modernwarfare

Cirkapris

600:-

Pegi

18

Spelat på

Intel Core i7-4790k

16 GB RAM

GTX 1080

Kolla även in

Call of Duty Black Ops 4, Battlefield 5

Kusliga nattbanor, inte minst eftersom grafiken är så realistisk.

Ljuva gråzoner

Kemiska vapen blir stulna och strax därpå äger en terrorattack rum på Picadilly Circus. Jakten på de skyldiga ska visa sig bli en fängslande, twistfylld historia som ofta för tankarna till det kontroversiella ”No Russian”-uppdraget i Modern Warfare 2. Jag vill inte spoila för mycket, men många ögonblick känns som hämtade ur det senaste årtiondets krigsdraman och framför allt nightvision-sekvenserna är obekvämt verkliga.

Grafiken som redan är riktigt vass på dagsbanorna, skiner extra mycket när jag fäller ner mörkerglasögonen för att utföra en räd i ett dunkelt terroristnäste på natten. Spänningen kan närmast liknas med det nerviga klimaxet i Kathryn Bigelows Zero Dark Thirty och det är verkligen olustigt att smyga runt från rum till rum, våning till våning och skjuta ihjäl såväl manliga som kvinnliga skurkar. Det känns fel, men eftersom jag numera är en västerländsk soldat spottar jag min västerländska tuggtobak och intalar mig själv att ”detta måste göras, det finns inget annat sätt”.

När jag hamnar i öst griper fasan tag ordentligt. För att sätta stopp för framtida kemiska attacker, slår jag mig samman med rebellerna i ett påhittat Urzikstan (jepp, jag läste också Uzbekistan första gången) och i detta ockuperade land möts jag av den ena horribla synen efter den andra. Civila hängs på gatorna, ett barn blir kallblodigt ihjälskjutet på en ambassad och jag själv är tydligen inte mycket bättre, när jag under en särskilt minnesvärd sekvens väljer att agera på min skrämda instinkt istället för att behålla lugnet. Resultatet? En oskyldigs blod på mina händer.

Storyn i Modern Warfare dryper av moraliska gråzoner och jag känner mig ofta lika skurkaktig som fienderna jag har ihjäl.

Det enda minuset är att de förrenderade mellansekvenserna skumt nog hackar som tusan, trots att själva spelet i övrigt flyter på hur bra som helst med grafikinställningar på max. Olidlig stuttering härjar i nästan varenda videosnutt och det är först när jag sänker grafiken och laddar om en bana, som cutscenes flyter på felfritt. Det är dock inte särskilt intuitivt att behöva gå in och ut ur menyerna för att ändra inställningarna stup i kvarten, så det slutar med att jag genomlider hackigheten för att kunna njuta av finaste grafiken när jag väl spelar istället. Patcha detta snarast, tack!

Tre andra spel där dina val kändes fel

I Fallout 3 fick du välja om du skulle atombomba staden Megaton eller låta den vara. Vem skulle göra något så fruktansvärt?! Jag, tydligen.

I Grand Theft Auto IV fick du välja mellan att låta Niko Bellic döda antingen Playboy X eller Dwayne. Vad du än valde, kändes det riktigt jäkla ruttet efteråt.

I Bioshock kunde du välja att skona Little Sisters eller döda dem för din egen vinnings skull. Jag vill inte berätta vad jag själv valde att göra, men min karaktär blev i alla fall mycket starkare.

Battlefield-inspiration

Efter att ha klarat den medryckande kampanjen, känner jag mig smutsig. Bäst att skölja av blodet med lite mer blod! Klassiska Team Deathmatch och Domination är förstås tillbaka och är lika snabba och roliga spellägen som vanligt (allra roligast när man kör ”20 players”-varianterna av dessa), men här finns också nykomlingarna Ground Wars och Realism som bådadera för tankarna till tidigare nämnda Battlefield.

Ground Wars är en kaosartad Conquest-kopia där baser ska erövras och hållas på stora kartor, som lämpar sig CoD-oväntat väl för sniperälskaren. Att klättra upp på ett hustak och smygskjuta fiender långt därnere på marken känns först fegt, lurigt och rentav riktigt råttigt. Men när jag snart själv dör av ett sniperskott som smugit sig från granntaket och hela vägen in i min stackars skalle, inser jag att det faktiskt är fullt acceptabelt att snipercampa i dessa matcher. Upp på taket igen, nu ska grannjäveln dö! Det blir aldrig ett lika långsamt tempo som i Battlefield, men känslan när jag kan ligga och snajpra i några minuter är densamma.

Även Realism osar Battlefield då det är en kopia av Hardcore-läget från Dice-konkurrenten, med ett totalt borttrollat gränssnitt och kulor som gör massiv skada. Här dör man av bara ett par skott och jag önskar innerligt att denna HUD-befriade speltyp snart blir en del av resten av Modern Warfares multiplayer, istället för att som nu bara vara begränsat till Team Deathmatch.

Läs också: Nyhet – Overwatch 2 har avtäckts

Varierade spellägen

Roligast är tidigare nämnda Domination för 20 spelare, men Rainbow Six Siege/Counter Strike-mashupen Cyber Attack underhåller också rejält. Två lag ska slåss om en bomb, men eftersom det i detta spelläge går att återuppliva stupade lagkamrater ägnas den mesta tiden istället åt att försöka ha ihjäl så många motståndare som möjligt, samtidigt som man kämpar med att få det egna laget på benen igen. Tack vare revajvsen™ kan matcherna pågå långa stunder, vilket är en fin kontrast mot de vanliga, snabba dödsmatcherna.

Sist men inte minst vill jag slå ett slag för Gunfight, som är raka motsatsen till ”långa stunder”. Två mot två möts man på relativt pyttesmå banor, med förutbestämda vapen som ger båda lagen exakt samma förutsättningar att vinna. Det enda som räknas är ens egna reaktionsförmåga och pricksäkerhet – två viktiga egenskaper som jag tydligen har slarvat bort någonstans. Det finns med andra ord inte något att skylla på när man blir råägd och tappar allt det lilla CoD-självförtroende som man lyckats bygga upp i andra spellägen. Eller jo, man blir ju ofta skjuten precis när man laddar om, så jäkla typiskt…

Ett av höstens hetaste spelsläpp! Hetaste, fattar ni? Det är ju eld på bilden!

Typiskt CoD

Jag har prisat den påkostade kampanjen (förutom de hackiga mellansekvenserna som får feta minuspoäng) och strösslat lovord över den lika roliga som varierade multiplayern, men favoritingrediensen är ändå jakten på uppgraderingar. Att pilla med sina loadouts och gråta glädjetårar över det där nya 3,5x-siktet må vara typiskt CoD, men trots att det är samma sak år ut och år in går det inte att komma ifrån hur tillfredsställande det är att levla upp sina bössor, låsa upp nya perks och skräddarsy sin spelstil. Snart har jag mejslat ut Sniperklassen för Ground Wars och Kulsprutsloadouten (that svengelska!) för allt annat, hur kan man inte älska det?

Däremot är jag inte lika frälst av det trista co-op-läget Spec-Ops där de AI-styrda fiendevågorna aldrig tar slut och uppdragen rent utsagt känns meningslösa att ta sig an, men det är väl också typiskt CoD att slänga in ett och annat spelläge som helt enkelt inte är lika underhållande som resten av spelet. Man kan inte älska allt, förutom om man heter Jocke Kilman förstås.

Även om jag kan klaga både på haltande co-op och hackiga cutscenes, väger resten av spelet med råge upp för dessa snedsteg. Infinity Ward har med årets upplaga laddat om Modern Warfare-serien och trots att jag förmodligen kommer förlora nästa Gunfight också, råder det ingen tvekan om att årets Call of Duty har vunnit mitt hjärta och kommer vara min multiplayermeditation ett bra tag framöver. Glöm inte kampanjen i din iver att ge dig ut i dödsmatcherna, bara.

Läs också: Nyhet – Death Stranding kommer till pc 2020

Call of Duty: Modern Warfare – Recension Reviewed by - .
4.05

UTSLAG

81%
81%
Både kampanjen och multiplayern imponerar stort i denna moderna Modern Warfare-reboot.

Om skribenten

Profilbild

Glad gamer med smak för action och äventyr, men älskar även storytunga titlar där ett bitterljuvt slut är grädden på moset. Uppväxt med konsoler, men tog år 2014 steget in i PC-världen där de magiska 60 FPS väntade.

Liknande artiklar