facebook_pixel
Yooka-Laylee and the Impossible Lair – Recension

Yooka-Laylee and the Impossible Lair – Recension

Yooka-Laylee and the Impossible Lair blickar bakåt i plattformshistorien efter inspiration men tappar lite av sin föregångares gnista på kuppen.

Yooka-Laylee skulle bli den stora återkomsten. Skaparna av Banjo-Kazooie, fria från Rares klor, hade plattformsälskares förhoppningar och en rekordstor Kickstarter-kampanj bakom sig, men ändå blev mottagandet svalt. Med uppföljaren Impossible Lair försöker teamet därför vinna tillbaka fansens gunst.

Eftersom jag var en av de få som älskade Yooka-Laylee var jag till en början misstänktsam inför Yooka-Laylee and the Impossible Lair. Främst för att jag hellre ville se Playtonic bygga vidare på sin moderna tappning av 90-talets 3D-plattformare, vilket känns mer spännande än ytterligare en retro-plattformare i 2D.

Istället för att hämta inspiration från Banjo har de här nämligen influerats av en annan Rare-klassiker: Donkey Kong Country. Istället för en öppen värld delas spelet upp i enskilda banor av tämligen bekant stuk.

Spelets främsta innovation är istället dess slut, då den första banan du spelar också är den sista. Du kan ta dig an den när som helst och då bjuds du på ett extremt långt och utmanande gatlopp utan checkpoints. Visst, det går teoretiskt att klå den direkt, men de flesta lär behöva hjälp.

Läs också: Yooka-Laylee – Recension

I korthet:

Vad är det?

2.5D-plattformare från ett gäng Rare-veteraner.

Utvecklare

Playtonic Games

Utgivare

Team 17

Webb

https://www.playtonicgames.com/

Cirkapris

300kr

Pegi

3

Testat på

Intel Core i7-3770K, Sapphire Radeon RX 580 8GB, 16 GB RAM

Kolla även in

Celeste

Bild från Yooka-Laylee and the Impossible Lair.
Den omöjliga banan från titeln lever sannerligen upp till sitt namn.

En dimension fattigare

För varje bana du klarar får du nämligen ett extraliv som du kan använda i sista banan. Jag älskar det här konceptet på pappret, även om jag tror att ytterst få kommer att se spelets eftertexter, då det även med alla 48 extraliv är en rejäl pärs. Det adderar dock en unik twist, vilket behövs då resten av spelet trampar betydligt mer bekant mark.

Mitt överhängande problem med Impossible Lair är att det inte alls tar tillvara på sin föregångares styrkor. Där det spelet erbjöd sylvass kontroll känns den här mer svävande och oprecis. Den charmigt torra humorn är nu påklistrad och påfrestande. Där Yooka var mästerligt är Impossible Lair sällan mer än kompetent.

Själva banorna är dock det stora frågetecknet. Dels är utmaningen märkligt inkonsekvent, där banor tidigt i spelet kan vara mycket svårare än de som kommer senare. Somliga banor placerar också de mest utmanande sektionerna i början, vilket leder till en svajig utmaningskurva. Även spelets höjdpunkter förlitar sig på habil men grådaskigt riskfri nivådesign. Inte ens spelets andra gimmick, att du kan påverka världskartan för att upptäcka alternativa versioner av alla banor, känns särskilt spännande.

I slutändan är Yooka-Laylee and the Impossible Lair dock inte en besvikelse för att det misslyckas, utan snarare för att det knappt försöker. Självförtroendet och skaparglädjen från Yooka känns bortblåst och istället får vi blekt publikfrieri som saknar sin föregångares glöd och fingertoppskänsla.

Läs också: Unravel Two – Recension

Yooka-Laylee and the Impossible Lair – Recension Reviewed by - .
3.4

UTSLAG

68%
68%
Ett kompetent plattformsspel som går i lite för välbekanta fotsteg och tar få risker.

Om skribenten

Rikard Olsson

Före detta Stockholmare som älskar pixlar, postmodernitet och pretentioner. Bor numera i England med en katt och fler Mario-figurer än någon rimlig människor borde ha. Är fin som jag är.

Liknande artiklar