facebook_pixel
The Outer Worlds – Recension

The Outer Worlds – Recension

Underbart grått

På förhand har The Outer Worlds framstått som ett Fallout i rymden. Men det är bara halvsant. Mekaniskt är de stöpta i ungefär samma mall, men på många vis påminner The Outer Worlds lika mycket om Obsidians fantastiska men ofärdiga Knights of the Old Republic 2. Framför allt i hur det gillar att leka med gråskalor och konsekvenser.

Även musiken och atmosfären påminner en del om det gamla Star Wars-rollspelet. Det är mer eftertänksamt och lågmält än de senaste Fallout-spelen, med mer mänsklighet och mindre skjutande.

Karaktärsmodellerna är stela och fula, inte minst de som ska föreställa gamla och rynkiga. Det ser direkt komiskt ut. Ändå kan jag inte låta bli att bry mig om de små liven. Jag får genuint dåligt samvete när mina beslut skadar någon jag gillar. Och ibland måste jag bita mig i handen för att inte skjuta ner vissa svin, eftersom det potentiellt skulle leda till något värre längre fram.

Det är inte lätt att vara idealist i den här världen, som sagt. Men även pragmatiken har sina gränser i The Outer Worlds. Allting går inte att lösa med kompromisser, och ibland måste du välja sida – eller gå med på att någon offras.

Stiligt skitigt.

Skitig charm

I ett bra rollspel är det viktigt med intressanta karaktärer, inte minst kompanjoner, som du kan snacka med och lära känna under spelets gång. I The Outer Worlds kan du få med dig en handfull personer, plus en tråkig robot, när du flyger mellan planeterna. De flesta av dem är charmiga, men det är knappast de mest spännande personporträtten i universum. Deras små diskussioner sinsemellan är mestadels tillbakalutade och humoristiska, men lite tama.

Jag tycker om mina följeslagare, för all del. Och det är för jäkla gulligt att man kan fixa dejter åt dem, när de råkar kära ner sig i folk vi stöter på. Men lite mer bett i dem hade inte skadat, inte minst då karaktärsmodellerna är så likstela.

Till skillnad från karaktärerna så är dock miljöerna riktigt tjusiga. Rent tekniskt är det inget speciellt (och ibland är bilduppdateringen vinglig), och en del texturer är högst tvivelaktiga. Men det är färggrant och inbjudande. Obsidian har satsat på att renodla sin stil, snarare än slipa på grafiska effekter, och det är en bra sak. Månar och gasjättar tittar ner från de ofta mäktiga himlavalven, och de små spruckna städerna är fulla av en märkligt skitig charm.

Resultatet är ett spel som blandar sina färgsprakande landskap med vilda västern-doftande 1800-talsestetik. Det är svårt att inte tänka på den numera halvklassiska tv-serien Firefly, med jämna mellanrum.

Obsidian är bra på att måla upp intressanta världar fulla med historier värda att låta sig svepas med i – och The Outer Worlds är inget undantag. Det är en överdriven värld, som drar tankarna till gamla dussin-noveller publicerade i science fiction-magasin på 50-talet, men det gör det hela bara ännu mer älskvärt.

Jag har väldigt kul när jag utforskar det här solsystemets planeter, alla med sina egenheter, för att försöka hitta min plats i det. Och förhoppningsvis undvika fler massakrer.

Läs också: Atomicrops – På gång

Slå ett slag för något slags följeslagare

När man utforskar ett helt solsystem så är det bra att ha uppbackning. Kompanjonerna i The Outer Worlds är kanske inte de mest spännande karaktärerna i universum, men det är sympatiska. Möt tre av dem:

Nyoka

Den mest färgstarke i gruppen, inte bara på grund av hårfärgen. En jägare som inte drar sig för att plocka fram en rejäl kulspruta.

Parvati

Din förste potentiella kompanjon är mekanikern Parvati. Hon är socialt obekväm, men klart charmigare än hon själv tror.

Vicar Max

Den här datorkunnige prästen har ett skumt förflutet. Hans sidohistoria inbegriper förbjudna böcker på franska, och andra mystiska saker.

The Outer Worlds – Recension Reviewed by - .
4.2

Review Overview

84%
84%
Inte världens bästa shooter, men ett väldigt älskvärt rollspel.
Sidor: 1 2

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar