facebook_pixel
Spelar just nu

Spelar just nu

”Trots att jag uppskattar både det usla röstskådespeleriet och de klämkäcka dialogerna så räcker själva spelandet inte till”

Benny upptäcker att METAL WOLF CHAOS XD är en intressant historielektion, men inte mycket mer än så.

– Okej, lyssna nu, för det här är viktigt och intressant: i slutet av 2004 släppte From Software sitt Metal Wolf Chaos till Xbox, men bara i Japan, vilket är väldigt anmärkningsvärt eftersom det är ett spel där den amerikanska presidenten klampar omkring i en japansk stridsrobot.– Vadå, så man spelade som Trump eller?

– Nej, Bertil, lyssnar du inte på vad jag säger? Det här var under 2004, när George W. Bush var president, så gemene man hade åtminstone lite grundläggande respekt för Vita huset.

– Så man spelade som Bush då?

– Nej, Bertil, man spelade som den fiktiva presidenten Michael Wilson, som slog tillbaka ett uppror av vicepresidenten Richard Hawk. Kan du ens föreställa dig hur dyrt det skulle ha varit att anlita Bush och Dick Cheney som röstskådespelare?

– Dick vem då sade du? Får jag öppna fönstret och hälsa på mina kompisar?

– Nej, Bertil, det här är viktigt har jag sagt, så snälla koncentrera dig nu, okej? Hur som helst har Metal Wolf Chaos blivit nästintill mytomspunnet sedan dess, till den grad att Devolver Digital utannonserade en nyutgåva som släpptes för ett litet tag sedan.

– Varför måste vi prata om det här? Jag gillar inte ens datorspel.

– För att From Software idag är en av världens mest respekterade spelstudior, med bland annat Dark Souls, Bloodborne och Sekiro: Shadows Die Twice under bältet. Idel klassiker!

– Men är det inte meningen att jag ska få hjälp med matten?

– Det kanske det är, Bertil, men nu spelade jag Metal Wolf Chaos XD igår och måste säga att jag är rätt besviken, då det inte är särskilt mycket att ha bortom själva premissen.

– Kan du inte bara skriva av dig på något forum istället för att sitta och klaga för mig?

– Jag uttrycker mig bäst verbalt, Bertil, och liksom vad ska du göra, jag har låst dörren så du kan inte ta dig ut härifrån ändå, inte innan jag har sagt det jag vill ha sagt!

Metal Wolf Chaos XD är gammalt. Uppdragen är simpelt designade, och trots att jag uppskattar både det usla röstskådespeleriet och de klämkäcka dialogerna så räcker själva spelandet inte till, speciellt eftersom nivåerna inte innehåller några checkpoints!

– Vad är checkpoints?

– Håll käften, Bertil! Vapnen är förvisso roliga att använda, och det är tillfredsställande att utrusta sin robot med bättre och bättre pjäser, men när man har sett ett uppdrag känns det som att man sett alla, eller i alla fall närapå. Det här håller inte längre!

– Kan vi börja med matten nu?

– Okej, jag släpper ut din lärare ur garderoben så går jag hem sedan.

Benny Holmström

Denna månad

Har för första gången försökt gå ner i vikt på allvar, och det har gått rätt bra!

Spelade också

Blair Witch, Decay of Logos


”I den här världen känns det förvånansvärt logiskt att en älg kan spruta eld”

Joakim bekämpar roten till allt ont i MUTANT YEAR ZERO: SEED OF EVIL.

När det inte längre finns några pengar, vad är då roten till allt det onda här i världen? Rötter, visar det sig. I alla fall om man får tro Mutant Year Zero, som i sin första expansion låter oss slåss mot muterade växter.

Jag är väldigt förtjust i den vision av ett postapokalyptiskt Sverige som målas upp i Mutant Year Zero. Både i papper- och penna-rollspelet och i The Bearded Ladies datorspelsversion. Det är en lågmäld, tyst och ofta stillsamt sorgsen värld. Jag gillar också att spelet fokuserar mycket mer på smygande än vad den här sortens taktiska rollspel brukar göra. När striderna väl bryter ut skingras den där kusliga tystnaden illa kvickt när det börjar skjutas och gapas till höger och vänster.

Mutant Year Zero är en ganska lågmäld skildring av en orolig och våldsam värld, vilket erbjuder en intressant kontrast. Spelmekaniken är inte alls lika gjuten som i till exempel XCOM eller Divinity: Original Sin 2, men The Bearded Ladies vågar trampa upp en egen liten stig som är värd att följa.

I The Seed of Evil, som utspelar sig direkt efter händelserna i huvudstoryn, dyker ett nytt hot upp. Det finns ingen tid att vila för vår grupp av muterade hjältar. Slingrande rötter börjar ta över Arken, och tycks hjärntvätta invånarna så att de låter som om de gått med i en sekt.

ÄLGEN HAR FÅTT NOG

Hotet spåras till ett nytt, snötäckt område. Atmosfären är lika tät i de nya miljöerna som i de gamla, även om de där finurliga svensk-referenserna börjar kännas lite väl familjära vid det här laget. Längs vägen stöter du också på en ny spelbar karaktär, en muterad älg med automatkarbin som kan grilla fienderna med sin blotta andedräkt. I den här världen känns det förvånansvärt logiskt att en älg kan spruta eld.

Fienderna som sådana är mestadels bekanta från huvudkampanjen, fast de är numera ofta under de mystiska rötternas kontroll. Det finns dock några nyheter. Framför allt finns det här och var frökapslar som spottar ur sig nya fiender om man inte förstör dem illa kvickt. De är fingertoppskänsligt designade, och ser ut som något taget direkt från en gammal science fiction-film från 50-talet.

Av och till kontaktas du också av Arkens ledare. Han vill att du ska ta hand om diverse fiender som dykt upp här och var i de gamla områdena. Det här är frivilligt, men striderna är roliga så jag ser ingen anledning att inte göra även sidouppdragen.

Några nya vapen får vi också. Bland annat en pistol som skjuter eldkulor, och en väldigt användbar automatkarbin med ljuddämpare.

Storyn är inget speciellt, och när vi får reda på vad som ligger bakom det nya hotet så är det något av en axelryckning. Seed of Evil är oaktat det en god ursäkt att göra ett återbesök i en säregen och atmosfärisk spelvärld som sticker ut i den postapokalyptiska mängden.

Joakim Kilman

Denna månad

Har jag skrivit en jäkla massa. Och lyssnat på Blanck Mass för att mota det begynnande höstdeppet.

Spelade också

Amid Evil, Two Point Hospital: Close Encounters


“Svindlande att tänka hur WoW hade kunnat utvecklats om det ställde sig stadigare i old school-grunden”

Mattias om mysig nostalgi och drömmar om en alternativ utveckling i WORLD OF WARCRAFT CLASSIC.

Jag är inte någon större nostalgiker, men herregud vad lätt det är att ryckas med i stämningen på Classic-servrarna. Classic är alltså World of Warcraft, ganska exakt så som det såg ut år 2005, innan stora uppdateringar och expansioner. Det är ett WoW som jag tillbringat otroligt mycket tid med, och som genererat en gigantisk mängd fina minnen. Så många att jag säkert skulle kunna fylla en hel bok; första gången jag blev level 60, ett konstigt dansparty med fulla orcer i goblinstaden Booty Bay, första gången jag var med och dödade den brinnande raidbossen Ragnaros, de episka slagen mellan horde och alliance i Hillsbrad Foothills. Classic tar mig tillbaka till den här eran, och det är nästan exakt så som jag minns det.

Nästan.

Den stora och väldigt betydelsefulla skillnaden är att jag denna gång alltid vet vad som lurar bakom nästa hörn. Att ta mina första trevande steg in i det numera ökända horde-området Barrens är för all del mysigt, men inte alls spännande på samma sätt som förr i tiden. Jag vet att jag kommer stanna här länge och slakta obscena mängder djur och fiender, för att sedan pallra mig vidare till området Stonetalon Mountains. Och så vidare.

Känslan av att allt är nytt och spännande finns trots allt inte längre för mig, och jag har redan insett att jag nog främst är en tillfällig turist i detta nygamla WoW. Om inte Blizzard får för sig att skapa helt unika Classic-expansioner.

EN ALTERNATIV FRAMTID

Det finns saker med den klassiska WoW-upplevelsen som ändå tilltalar mig. Att allting tar väldigt lång tid både gällande förflyttning i världen (glöm flying mounts) och uppdrag (loota 20 grisrövar) är inte nödvändigtvis något dåligt. Bara annorlunda mot vad moderna WoW har utvecklats till.

Kan Blizzard ta tillvara denna typ av upplevelse, där det ibland krävs samarbete med andra spelare för att ta sig igenom en helt vanlig grotta med helt vanliga fiender? Kan de vidareutveckla konceptet i en annan riktning, mot något som kräver mer av mig som spelare, men också belönar mig därefter?

Om den här nystarten blir så populär som valda delar av internet verkar tro har Blizzard ett gyllene läge att vidareutveckla klassiska WoW mer åt ett traditionellt mmorpg, snarare än mot det actionspel med inslag av multiplayer som moderna WoW ofta känns som idag. Det finns inte längre ett jättestort utrymme att forma min karaktär som jag vill, och klassernas unika prägel har på många sätt suddats ut under årens lopp. Idag går väldigt mycket i spelet att klara helt själv, utan några större svårigheter.

Jag säger inte att det är dåligt – jag spelar fortfarande den moderna varianten till och från. Men det är ändå svindlande att tänka hur WoW hade kunnat utvecklats om det ställde sig stadigare i old school-grunden och jobbade vidare därifrån istället. Är det framtiden för Classic kommer min trollmagiker garanterat att ta sig förbi Barrens vad det lider.

Mattias Frost

Denna månad

Har jag jobbat som en riktig peon (inte en lazy!).

Spelade också

No Man’s Sky, Mordhau


”Naturen är likgiltig inför lidande, konflikter och individers öden”

Tankfylld turisten Charlie återbesöker HYPER LIGHT DRIFTER.

När jag tidigare har spelat Hyper Light Drifter har det varit för att ta mig igenom dess ordlösa, abstrakta historia. Nu är bossarna, både små och stora, undanröjda och hinder som tidigare tvingat mig på omvägar har mestadels låsts upp. Alltså står det mig fritt att återbesöka min gamla sparfil. Jag vandrar runt i spelets vackra pixelvärld, samlar saker jag missat och försjunker fullständigt i turistläget.

HLD belönar nyfikenhet. Den öppna världen får utforskas i (nästan) vilken ordning som helst, och efter att jag insåg att en liten fyrkant på marken betyder ”Det finns mer här borta!” blev den också avsevärt större. I dess skrymslen döljer sig osynliga plattformar, lönngångar och falska golv som bjuder på rikedom för den som lyckas korsa dem utan att störta i döden.

Spelet har en regelbunden förutsägbarhet som går snabbt att lära sig, men som inte minskar tillfredsställelsen då jag återbesöker ett gammalt område och hittar något nytt. Också striderna präglas av mönster. Det blir nästan meditativt att falla in i rytmen och döda fiender. Att bli överfallen bryter inte den mysiga trans jag vaggats in i; jag vet ju hur varelserna kommer att attackera, och bara jag håller huvudet kallt vet jag också hur jag ska besegra dem. Button mashing bestraffas med i princip omedelbar död, så även i sina mest intensiva ögonblick är detta ett spel som uppmanar dig att ta en sak i taget.

VÅLDSAMT VACKERT

Detta är en spelvärld som jag har älskat från dag ett, och en mycket stor anledning till att jag så gärna återbesöker den är att estetiken är drabbande vacker. Trots att vi redan från den inledande animationen, då vår huvudperson finner sig stående i ett hiskeligt hav av blod, förstår man att det inte är någon trevlig plats vi har hamnat på, trots att allting i omgivningen sprakar av färg. Blommor har börjat spira i ruinernas sprickor, och en kolossal varelses fallna lik omges av körsbärsträd och kristall.

Den flummiga elektroniska musiken och den totala avsaknaden av text, tal eller andra direkta förklaringar av vad som pågår gör att mina tankar börjar vandra. Det är en annan sak jag gillar med Hyper Light Drifter: de stillsamma funderingarna det väcker. Också i en värld där alla invånare har varsin (i bilder berättade) historia om förföljelse och våld, skiner solen. Naturen är likgiltig inför lidande, konflikter och individers öden. Titanerna, som i spelets början hotfullt tornade upp sig inför oss, var mäktiga och skrämmande – men föll. Nu vet ingen vilka de var eller vad de ville. Deras döda kroppar finns kvar, utspridda över världen, övervuxna och vittrande. Det blir en stillsam påminnelse. En dag kommer växter att prunka och insekter att krypa också i våra ögonhålor.

Charlie Mårtensson

Denna månad

Hakat på trenden och blivit förkyld.

Spelade också

Horizon Zero Dawn till PS4

Om skribenten

Profilbild

Sveriges STÖRSTA tidning om pc-spel.

Liknande artiklar