Plants vs Zombies: Battle for Neighborville – Recension

Plants vs Zombies: Battle for Neighborville fortsätter att expandera bortom den där gräsmattan där allt började.

Plants vs Zombies var ett väldigt simpelt litet tower defence-spel, men det var också märkligt beroendeframkallande. Jag har spelat igenom det ett flertal gånger, när jag inte haft lust att spela något krävande. Battle for Neighborville fortsätter dock på onlineshooter-sidospåret, om än med lite tower defence-inslag i co-op-läget.

För den som inte känner till serien så handlar det om vandrande växter som slåss mot extremt fåniga zombier på små, färggranna arenor. Det finns olika klasser, uppgraderingar och massor med hattar och andra kosmetiska föremål att låsa upp. Så klart. Spelet har inte mikrotransaktioner i nuläget, men jag skulle bli genuint chockerad om de inte dök upp inom en relativt snar framtid – lagom till att alla recensioner är publicerade.

Plants vs Zombies: Battle for Neighborville är en trivsam onlineshooter, om än med ett hysteriskt muntert tilltal. Alla karaktärer utstöter lustiga läten hela tiden, och särskilt zombierna jobbar hårt på att vara så tokroliga de bara orkar. Eftersom spelet i mångt och mycket riktar sig till yngre spelare så kan jag väl acceptera det, även om jag personligen kan hålla mig för skratt i längden.

Läs också: Disco Elysium – ett modernt mästerverk

Tredje gången gillt?

I och med Battle for Neighborville är vi inne på den tredje delen av den här actionstinna spinoff-serien. Den som spelat Garden Warfare-spelen lär känna igen sig här. Vi får några nyheter, dock. Främst i form av bättre co-op-alternativ, men också några nya klasser. Roligast av dem är nog zombierna 80-talsactionhjälte som leker Rambo och har ett armborst som kan laddas upp för att göra mer skada. Det är väl en smaksak, men överlag har jag roligare med zombierna än med växterna, som ofta känns lite väl tröga.

För dig som av en eller annan anledning vill spela Battle for Neighborville solo, så finns alternativ. Inga särskilt roliga alternativ, förvisso, men de finns där. Båda fraktionerna har ett par öppna områden som du kan besöka. Där kan du springa runt och utföra uppdrag, slåss mot (ibland roliga, ibland ganska så störiga) bossar och samla tacos, marshmallows och allt möjligt annat skrot ensam om du så vill.

Problemet är att Battle for Neighborville inte är en tillräckligt bra shooter för att bära upp ett sådant Destiny-liknande upplägg. Det är klart bättre om du spelar med eller mot andra online, förstås. Då blir det ofta hektiskt, och den i grunden ganska stelbenta mekaniken kommer mer till sin rätt. Vinster handlar dock fortfarande mycket om att råka hamna i ett lag där spelarna förstår att man måste hålla ihop. Springer alla iväg och gör sin grej så blir det mest bara frustrerande.

PvP-lägena är ungefär vad man kan vänta sig, även om balansen inte känns riktigt hundra än. I co-op är spelet ett ganska typiskt horde-läge, där man försvara sig mot vågor av fiender. Där finns mer utrymme för experimenterande, eftersom motståndet är en småkorkad AI istället för jobbigt folk som samarbetar och har sig.

Plants vs Zombies: Battle for Neighborville är till syvende och sist ett helt okej, familjevänligt onlineactionspel. I alla fall om det spisas i lagom portioner åt gången. Det finns en gräns för hur många gånger om dagen man kan äta grönsaker och hjärna, trots allt.

Läs också: The Outer Worlds – mer än bara ett Fallout i rymden?