facebook_pixel
Lonely Mountains: Downhill – Recension

Lonely Mountains: Downhill – Recension

Lonely Mountains: Downhill bjuder på överraskande uppfriskande bergsvindar.

Vid en första anblick framstår Lonely Mountains: Downhill som en rak kopia av Redlynx Trials-serie. Men skenet bedrar – utöver det faktum att man glider fram på två hjul och väldigt ofta slår sig fördärvad så är likheterna faktiskt inte särskilt stora, speciellt när det kommer till spelmekaniken.

I Trials är kontrollen A och O; bortom de inledande nivåerna måste man precisionsvinkla motorcykeln för att överhuvudtaget ta sig upp för de branta ramperna. I Lonely Mountains: Downhill kör man knappt uppför alls, snarare nedför (som titeln antyder), ofta i en ruskig fart på en ranglig mountainbike med bristande precision.

Det här kan få Lonely Mountains att framstå som simpelt, men den avskalade kontrollen (och de skiftande kameravinklarna) ger dig möjligheten att betrakta miljöerna ur ett bredare perspektiv, något som snabbt blir ett krav då kluriga genvägar gömmer sig precis överallt.

En annan nyckelskillnad jämfört med Trials-spelen är att totaltiden räknas i etapper – när du når en ny checkpoint “låser” du tiden från föregående sektor, och om du kraschar får du tillbaka alla förlorade sekunder när du respawnar vid kontrollpunkten. Detta betyder att Lonely Mountains placerar ett större fokus på korta delsträckor än kompletta banor (som ibland kan vara riktigt långa) vilket uppmuntrar mig att verkligen fila på min rutt, innan jag väljer att aktivera nästa checkpoint och fortsätta min vådliga färd nerför berget.

Läs också: Är Disco Elysium årets bästa spel?

I korthet

Vad är det?

En naturskön men livsfarlig cykeltur.

Utvecklare

Megagon Industries

Utgivare

Thundeful Publishing

Webb

lonelymountains.com

Cirkapris

PEGI

3

Testat på

I5 4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM

Kolla även in

Trials Rising

Ibland låter kameravinklarna en verkligen ta in de storslagna miljöerna.

Kom ihåg att utforska!

Med det sagt får man inte krascha hur mycket som helst; när man anländer till nya rutter behöver man bara ta sig i mål, men därefter får man både tids- och kraschbegränsningar. Detta komplicerar situationen avsevärt, och jag rekommenderar verkligen att använda det första, stressfria åket till att bara utforska miljöerna, och hitta så många genvägar som möjligt. Du kommer behöva dem senare!

Lonely Mountains har funnit ett unikt koncept som bör applåderas, men det känns ändå lite skadeskjutet. Kameravinklarna i kombination med de öppna 3d-miljöerna gör det svårt att hålla rak kurs, vilket ställer till med rejält huvudbry under smalare passager och vid hopp över större raviner. Därtill handlar det oftast om avståndet till marken om min cyklist slår ihjäl sig eller inte, vilket får mig att smyga över krön för att minimera tiden i luften. En inte helt angenäm känsla.

Jag gillar ändå Lonely Mountains, just för att det är så annorlunda. Presentationen är klockren med dess grovhuggna, natursköna polygoner, tillsammans med en överraskande fridfull ljudbild. Lonely Mountains må inte nå Trials svindlande höjder, men känns ändå som en frisk bergsvind för dig som bara vill slippa andas in motorcykelavgaser en stund.

Läs också: Recension: Ghost Recon Breakpoint

Lonely Mountains: Downhill – Recension Reviewed by - .
3.65

UTSLAG

73%
73%
Precisionsbristen till trots en genuint unik extremsportupplevelse.

Om skribenten

Benny Holmström

Finlandssvensk anime-, motorsport- och spelentusiast!

Liknande artiklar