facebook_pixel
Ghost Recon Breakpoint – Recension

Ghost Recon Breakpoint – Recension

Ubisoft har släppt en del riktigt välgjorda spel på senare år. Det haltande Ghost Recon Breakpoint är tyvärr inte ett av dem.

Nomad och hans lilla grupp specialstyrkor blir nedskjutna och deras helikoptrar kraschlandar på den högteknologiska ön Auroa, där den forna krigspolaren Cole Walker – mer känd som ”stentuffe Jon Bernthal” – härjar och mördar för att nå sitt mål. Ut ur helikoptervraket kravlar Nomad, realistiskt skadeskjuten och i behov av omplåstring. Ett behov som han dessvärre delar med hela Ghost Recon Breakpoint.

Insikten kommer sakta krypande: det här är en frustrerande, enformig spelupplevelse. Inledningsvis är jag helförtjust. Grafiken bländar när jag hoppar fram på mitt skadade ben, min Wolverine-kopia till gubbe är sådär härligt tung som min Tommy Wiseau-kopia var i The Division 2 och jag känner mig verkligen utsatt. Jag befinner mig bakom fiendelinjen och måste klara mig på egen hand!

Sedan når jag hubbgrottan Erebor, eller jag menar Erewhon, som är fylld av andra spelare, NPC-karaktärer och en shop där man på bästa games as a service-manér kan spendera riktiga pengar på låtsasgrejer i spelet. Inte bara kosmetiskt lullull som brukar vara standard, utan även vapen och fordon med mera. Sådant som man förr i tiden kunde fixa med en fuskkod, men som enligt Ubisoft numera ska köpas för riktiga pengar om man vill slippa grinda. För 799 kronor får du 12 000 ”Ghost Coins” (Best Value, står det i menyn), som i sin tur kan omvandlas till Skell-valuta att handla saker i spelet för.

Suck.

Nåväl, nog om giriga mikrotransaktioner. Illusionen av att jag och mitt lilla team är strandsatta och måste klara oss själva på Auroa försvinner i och med hubbvärlden, och ersätts av en fråga som ska dyka upp många gånger under min tid med spelet: varför? Varför finns det en Division-inspirerad hubbgrotta när jag i introt kastas in i den coola premissen att jag och min lilla grupp spöken, står ensamma mot Cole Walker och hans trupper?

Läs också: Rain of Reflections: Chapter 1 – Recensionen

I korthet:

Vad är det?

Ett typiskt Ubisoft-sandlådespel, fast sämre än vanligt.

Utvecklare

Ubisoft Paris

Utgivare

Ubisoft

Webb

ghost-recon.ubisoft.com

Cirkapris

600:-

Pegi

18

Spelat på

Intel Core i7-4790k

16 GB RAM

GTX 1080

Kolla även in

Ghost Recon Wildlands, Dying Light

Hugh Jackman, det är du!

Varför?

I föregångaren Ghost Recon Wildlands hade jag tre AI-styrda soldater vid min sida, redo att hjälpa till i både synkroniserat skjutande och återupplivning av mitt klumpiga arsle. I Breakpoint har Ubisoft märkligt nog valt att plocka bort detta uppskattade inslag, vilket gör att det blir en tragglig och oförlåtande historia att försöka köra igenom storyuppdragen solo. Snacka om moment 22: spelar jag med vänner blir vi såpass distraherade av vårt eget prat att den lilla tillstymmelse till story som finns i Breakpoint drunknar i vårt babbel. Om jag däremot kör själv och koncentrerar mig på allt oengagerande snack om farliga drönare, tillfångatagna forskare och hemliga tillhåll, blir uppdragen så svåra att det ofta krävs tre-fyra försök för att komma vidare.

Oavsett om jag spelar själv eller med vänner finns det alltså alltid något som hindrar storyn från att flyta på (utöver faktumet att berättelsen i grund och botten är ganska ointressant). Jon Bernthal är en storskurk med en storslagen plan som vi måste sätta stopp för (när vi fått tillräckligt hög gear score) och på vägen ska jag sabotera apparater, befria och eskortera fångar och med strypgrepp förhöra otaliga bovar för att få reda på nya ledtrådar, som leder till ännu fler likartade uppdrag.

Speldesignen känns sömnig och ofokuserad och ”typiskt Ubisoft”, men games as a service-modellen har ju heller aldrig varit känd för att ge oss välskrivna historier. Tanken är istället att man ska leva dessa typer av spel ihop med vänner, köra i flera år och spendera riktiga pengar på ingame-grejer. Det där med en tajt plott, det kan man väl skita i? Nej, inte om man ska fånga mitt intresse.

Stundvis kul co-op

Att smyga omkring i Auroa med ett ljuddämpat krypskyttegevär är emellertid roligare när man har en levande kumpan vid sin sida, framför allt när man kommer överens om en plan och sedan följer varje smygande steg av den som riktiga elitsoldater. Känslan av att vara ett par sniperproffs gnistrar till under dessa stunder, men sedan slocknar spelglädjen när vi skjutit färdigt och tvångsmässigt börjar loota alla lådor.

Varför finns det så många meningslösa saker att plocka upp? Spelet må sakna lootlådor att köpa, men det är bannemej inte mycket bättre att fysiskt behöva springa runt i en utrensad fiendebas och lägga flera minuter på att samla skräp, fotografera dokument och hitta lite pengar. Ofta hittar du vapen du redan har, blueprints du redan fått och kängor/handskar/hjälmar/västar som bara har marginellt högre siffror än de du redan använder. Lootandet känns därmed som en extremt tidskrävande och poänglös syssla. Du vet redan på förhand att nästa skurkhåla kommer ge dig ungefär samma belöningar, med huvudvärken det innebär att gå igenom och försöka lista ut vilka prylar som är bäst i den för övrigt ogästvänliga Loadout-menyn. Man lootar för lootandets skull, för att minikartan i hörnet lockar med sina förföriska ikoner, inte för att lådorna faktiskt ger något som är märkbart bättre än grejerna du redan har.

Läs också: Nyhet – Systemkraven för Ghost Recon Breakpoint

Tre sandlådor som du hellre spelar i höstmörkret

Red Dead Redemption 2 släpps äntligen till pc och är en av de mest detaljerade spelvärldar som någonsin gjorts. För den med tillräckligt krämig hårdvara lär det bli ett helt underbart actionepos att återuppleva, eller spela för första gången, på dator!

Vill du ha ett co-op-spel där du får känna dig verkligt utsatt? Testa The Forest. Här snackar vi överlevnadsskräck för dig och upp till sju medspelare, vilket är precis så mysrysligt som det låter. Akta er för värstingmutanterna, bara!

Ubisofts egna Ghost Recon Wildlands är inte på något sätt ett mästerverk, men jämfört med Breakpoint vid lansering är det smått fantastiskt. Allra roligast är det i sällskap med andra, men tack vare AI-styrda vapendragare fungerar det utmärkt också att köra solo.

Otydliga menyer

När jag inte smyger omkring och utövar långhållsskytte, lägger jag tid på att gå vilse i de fasansfulla menyerna. De övre flikarna saknar etiketter och jag måste först klicka mig in i en flik för att få veta vad som döljer sig där, men även basala saker som vapenstats ligger dolda i underkategorier (jag blev trött i själen bara av att skriva den meningen). När jag försöker förstå min utrustning ser jag mest intetsägande symboler och anonyma mätare, vilket inte är det minsta hjälpsamt när du bara vill veta hur bra dina vapen är.

Det är först när jag klickar mig vidare till vapenmodifikationsmenyn hos varje enskild puffra, som det står exakt vilken mätare som är vad (accuracy, mobility och så vidare). Återigen: varför, Ubisoft? Varför krångla till saker så? Otydligheten leder till omständlighet och omständlighet leder till hat, som Yoda alltid har sagt.

Ännu värre är erfarenhetsträdet och framför allt uppdragsmenyn, vilka båda är så fundamentalt plottriga och segmanövrerade att jag svär högt varje gång jag måste in i dessa flikar. Det finns ingen knapp för att zooma ut, så det är omöjligt att få en bra överblick över uppdragen och vilka skills man bör lägga poäng på härnäst. Att många av spelets perks och passiva förmågor dessutom känns meningslösa gör heller ingen glad. Varför skulle jag lägga dyrbara erfarenhetspoäng på att kunna bära mer ammunition när jag aldrig någonsin hinner få slut på patroner?

Onda drönare patrullerar här och där.

Opolerad lansering

Efter evigt Skell-sparande (vägra mikrotransaktioner!) köper jag till sist en raketbestyckad helikopter. Med den går det åtminstone fort att hitta en bra utkikspunkt att plocka fiender från, vilket är rätt kul i co-op en stund. Efter 20 timmars speltid hinner tyvärr det mesta bli enformigt i det ekorr-loothjul som är Ghost Recon Breakpoint, oavsett om man är ensamvarg eller spelar med andra. För varje tillfredsställande headshot eller ny level man når, finns nämligen de där störningsmomenten som hela tiden gör sig påminda. Spawna på en kompis när man dör? Glöm det, du hamnar utan förklaring en halv kilometer bort. Oooh, vad är det här för nytt prickskyttegevär jag har plockat upp? Äh, orka bry sig, Loadout-menyn är luddig och det är ingen större skillnad på vapnen ändå. Byta vapen i en eldstrid? Ibland går det, ibland inte då spelet har buggat ut.

Jag förmodar att många av mina klagomål kommer åtgärdas med framtida patchar, att eventuellt AI-styrda medhjälpare kommer göra spelet roligare i singleplayer, menyerna kommer bli mer lättöverskådliga och att spelets märkliga buggar försvinner så småningom, men såhär vid lansering har jag bara ett enda sorgset råd att ge: spela Ghost Recon Wildlands istället. Det är bättre på det mesta, och även om man inte blir skadeskjuten som på Auroa, slipper man i alla fall bli skadeskjuten av spelets tillkortakommanden.

Läs också: Nyhet – Ubisoft har tagit bort “time savers” i Ghost Recon Breakpoint

En andra åsikt

I sin iver att nå allt och alla går Ubisoft vilse i den djungel de själva utvecklat. I Ghost Recon: Breakpoint finns enormt mycket att göra och ibland strilar solen ner genom grenverket. Enstaka inslag är absolut roliga, men det går inte att komma ifrån att spelet är ett spretigt sammelsurium av utgivarens sandlådetitlar de senaste åren. Det är rörigt, enformigt, ytligt, ogenomtänkt och generiskt. Breakpoint är inte ett dåligt spel, det är bara inte särskilt bra, och i det spelutbud som finns idag räcker inte det.

Thomas Petersson

Breakpoint är alla Ubisoft-spel i ett oheligt sammelsurium av spelmekaniker. Överlevnad, levlande, lootande och basinvaderande. I co-op. Allt kompetent ufört, men inget av det passar riktigt in. Det spretar som den värsta mössfrisyr du någonsin haft, och de ”nya” spelmomenten bidrar inte till en harmonisk enhet – tur att man kan ignorera de flesta av dem. Jag samlar fortfarande pluppar nätterna igenom, och Jon Bernthal stjäl varje scen, trots oerhört ostig dialog. Men det här är ändå ett steg tillbaka efter det underbara Wildlands.

Mats Nylund

Ghost Recon Breakpoint – Recension Reviewed by - .
2.65

UTSLAG

53%
53%

Var är servicen på det här stället? Auroa reser jag nog inte till igen.

Om skribenten

Profilbild

Glad gamer med smak för action och äventyr, men älskar även storytunga titlar där ett bitterljuvt slut är grädden på moset. Uppväxt med konsoler, men tog år 2014 steget in i PC-världen där de magiska 60 FPS väntade.

Liknande artiklar