facebook_pixel
Felix the Reaper – Recension

Felix the Reaper – Recension

Det är kul att säga Felix the Reaper som Blue Öyster Cult skulle ha gjort det.

Felix är lieman. Hans jobb är att fullfölja arbetsordrar och ta folk av daga, främst genom orkestrerade olyckor. Han är också en fenomenal dansare och lyssnar ständigt på sin Walkman, som en sorts dödsrikets Baby Driver. Han är också spelmekaniskt väldigt inrutad, på gott och ont.

Spelsystem kan vara fulla av olika funktioner utan att bli särskilt djupa eller intressanta. De kan också vara enkla men ändå uppnå en överraskande nivå av variation. Kort sagt: ett komplicerat spel är inte nödvändigtvis komplext och ett komplext spel behöver inte vara komplicerat. Detta tog Hitman Go och Lara Croft Go fasta på. Dessa brädspelstolkningar av etablerade förlagor var mästerligt designade pusselutmaningar med enkelhet i fokus. Alla funktioner var direkt kopplade till förflyttning, och den var i sin tur den enda input spelaren hade.

Felix kan flytta sig, men också plocka upp saker och byta solens position mellan två riktningar i 90 graders vinkel. Felix kan bara vistas i skuggan och detta är kärnan i så gott som alla pussel; flytta saker och snurra solen för att skugga vägen och nå det rudimentära målet. Redan här är spelet långt mer komplicerat än Lara Croft Go, men knappast särskilt mycket mer komplext. Jag erkänner villigt att pusslen i Felix the Reaper relativt tidigt börjar gå mig på nerverna. De väcker frustration snarare än kämparglöd, och jag har det inbyggda ledtrådssystemet att tacka för att jag överhuvudtaget klarat mig igenom Felix arbetsuppgifter utan att helt krasst ge upp.

Läs också: John Wick Hex – recension

I korthet:

Vad är det?

Dödsdansen.

Utvecklare

Kong Orange

Utgivare

Daedalic Entertainment

Webb

FelixTheReaper.com

Cirkapris

Ej fastställt

Pegi

Ej klassificerat

Testat på

I7 2600K, GeForce GTX 1070, 8 GB RAM

Kolla även in

Lara Croft Go

Felix är en lieman med stil.

Något eget

Manuel Samuel är också ett danskt, svarthumoristiskt spel med en absurd premiss där en förmänskligad döden spelar en central roll. Den största skillnaden är att Samuels berättelse kantas av lika absurda spelmoment, där alla hans kroppsfunktioner måste styras manuellt. Detta blir en sorts mekanisk förlängning av premissen, vilket Felix aldrig lyckas med. Pusslen som den dansande döden tvingas hantera hade passat i vilken annan inramning som helst, eftersom de så totalt saknar personlighet – något som är direkta motsatsen till spelets huvudperson.

Felix är helt bedårande när han dansar fram genom icke-livet och bjuder på välkänd koreografi som animerats perfekt för hans runda kroppshydda. Dödsrunorna över offren är genialiskt skrivna, musiken är ett sköncreddigt blandband och det går inte att ta miste på att Felix the Reaper är ett kärleksprojekt skapat med otrolig omsorg. Men pusslen slutar aldrig vara minutiösa, steg-för-steg-upplevelser med ständig risk att fastna och bli irriterad – och de är svåra att rekommendera på ett bräde men smaken är ju som baken delad. Själv vill jag att Felix ska fortsätta dansa för evigt, men jag hade gärna sett honom göra det under mycket mindre strikta former. Jag längtar efter en spin-off för oss med snäppet lägre tålamod.

Läs också: Untitled Goose Game – Recension

Felix the Reaper – Recension Reviewed by - .
3.5

UTSLAG

70%
70%
Strikt och kliniskt pusslande som inte matchar sin utsökta audiovisuella stil.

Om skribenten

Erik Bergérus

Lagom melankolisk pojkman som gillar sobert berättande och gamla saker.

Liknande artiklar