facebook_pixel
Disco Elysium – Recension

Disco Elysium – Recension

Skönheten i sprickorna

I det alternativa universum där Disco Elysium utspelar sig, är discomusiken en symbol för en svunnen guldålder. En lyckligare, bekymmersfri tid. Men efter krig, elände och ett allt mer segregerat samhälle, är discon bara en smärtsam påminnelse om en lyckligare tid.

Spelet påminner mig på flera sätt om den svenska författaren Lars Jakobsons sätt att kommentera på samtiden genom att vränga och vrida på den tills den är både bekant och oigenkännlig på samma gång.

Faktum är att Disco Elysium ofta uppmuntrar spelaren att våga vara okonventionell. Att testa och känna sig fram, för att se vem du är eller vill vara i den här vackra och trasiga världen. För det finns skönhet här också. Den sipprar ut ur sprickorna i fasaderna, och inte minst ur den fenomenala musiken signerad British Sea Power. Det här är ett spel som är fult när det behöver, absurt när det vill, och ömsint vackert när alla bitar faller på plats.

Jag vill inte spoila något alls om vändningarna spelet tar, men för att illustrera hur fantastiskt och mångfacetterat det är, så behöver jag berätta om en av spelet många sidohistorier.

Vid ett tillfälle, tidigt i spelet, börjar jag prata med en kvinna som står och sköter sitt. Dialogen blir snabbt absurd, och för henne obehaglig, då min karaktär får för sig att hon måste ha någon sorts fall som han kan hjälpa henne med. Jag tjatar på henne om hon är riktigt säker på att ingen i hennes familj är försvunnen. Det hela mynnar ut i att jag bestämmer mig för att ta reda på vilken sorts papegoja som är mest lik min personlighet. Innan jag lämnar henne ger jag henne oväntat en lång kram. En scen som hade kunnat stanna vid tokrolig, blir plötsligt ännu märkligare. Inte minst när hon kramar tillbaka, och man kan ana att det var längesedan hon bemöttes med värme i ett iskallt samhälle.

Långt senare stöter jag på en död kropp. Efter lite detektivarbete får jag tag på mannens adress. När jag knackar på öppnar samma kvinna dörren. Plötsligt ser jag den tidigare absurda och komiska scenen i ett nytt ljus. Den där kramen blir som en föraning om vad hon kommer att behöva. Efter att ha gett henne dödsbeskedet lämnar jag den nyblivna änkan ensam i sin tomma lägenhet. Min partner försöker trösta mig genom att säga att vi kan inte rädda alla. Ett genomgående tema i spelet, och en väldigt klen tröst.

Läs också: Felix the Reaper – dansanta dödspussel

Att få ner det här stackars liket från trädet utan att kräkas är ingen lätt uppgift.

Dröjer sig kvar

Det här är bara en av mängder med små och stora historier, som kastar sig mellan det absurda och det gripande. Ur de spretiga, märkliga infallen framträder – mot alla odds – en organisk och gjuten helhet som ruskar om och dröjer sig kvar i mitt medvetande långt efter att eftertexterna har rullat.

Spelet är så klart inte fritt från brister. Det förklarar inte alltid sina system så bra, och det gör en del ganska elaka val ibland. Du kan till exempel dö av att sätta dig i en väldigt obekväm stol, vilket jag förstår om vissa kan bli irriterade över. För mig är det dock helt logiskt i sammanhanget, och det är inte svårt att alltid ha med sig läkemedel så att du slipper dö. Men spara ofta, för säkerhets skull. Spelet har också en och annan bugg, men för att vara ett enormt ambitiöst debutspel från en ny spelstudio är det faktiskt bättre än väntat på det tekniska planet.

Det finns så mycket mer jag skulle vilja berätta om. Som mannen som är så rik att ljuset böjer sig runt om honom, damen som är besatt av kryptozoologi, eller den sorgsna discokvinnan som du aldrig riktigt vet om du kan lita på. Men detta är historier för dig att upptäcka, och reagera på, själv. Det är din historia. Jag har min.

Disco-mode

Hur ser en riktigt hipp snut ut? Så här, förstås:

En läcker orange mössa – hittad i en soptunna. En gräslig slips, som med viss möda plockades ner från en takfläkt. Trädgårdshandskar som låter mig gräva i lik, snarare än rabatter. Träningsbyxor av modernaste snitt, för den aktive polisen. Och sist men inte minst – pansarstövlar som jag stal från ett uppsvällt lik. De behövde kokas i vinäger för att få bort stanken. I sanning en komplett outfit för en stilig snut.

Disco Elysium – Recension Reviewed by - .
4.75

Utslag

95%
95%
Ett fullständigt briljant rollspel som vågar gå sin egen väg.
Sidor: 1 2

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar