facebook_pixel
Disco Elysium – Recension

Disco Elysium – Recension

Disco Elysium omdefinierar vad ett rollspel kan vara, och resultatet är lika briljant som unikt.

Jag vaknar upp i bara kalsongerna. Ändan i vädret och ansiktet mot golvet. Förvirrad och omtöcknad stapplar jag in i badrummet, och möts till min fasa av ett främmande ansikte som stirrar tillbaka på mig i spegeln. Ett ansikte som dessutom vägrar att sluta göra en onaturlig grimas. Den märkvärdiga och minnesvärda resan som är Disco Elysium har börjat.

Egentligen finns bara ett sätt att förstå Disco Elysium, och det är att spela det själv. Men jag ska göra ett försök att förklara varför det här är något av det bästa jag har spelat i genren sedan Planescape: Torment.

Jag har sällan blivit så konstant överraskad av ett spel som av Disco Elysium. Det är ett spel som ständigt omdefinierar vad ett rollspel kan vara, samtidigt som det också på många vis känns som ett klassiskt isometriskt rollspel. Utvecklarna har dock skalat bort konventionella strider helt. Istället får narrativ, rollspelande och världsbygge fritt spelrum i rampljuset – och resultatet är en bländande spelupplevelse som inte liknar något annat.

Läs också: Planescape: Torment – videorecension

I korthet:

Vad är det?

Ett smärre mästerverk, och en oförglömlig rollspelsupplevelse.

Utvecklare

ZA/UM

Utgivare

ZA/UM

Webb

Zaumstudio.com

Cirkapris

400kr

PEGI

16

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Torment: Tides of Numenera

Gör dig själv en tjänst – sjung karaoke när du får chansen.

Disco noir

Efter att du vaknat upp, bakfull som ett as, så visar det sig att du är en polis. Du minns dock ingenting – inte ens ditt eget namn. Däremot blir det uppenbart att du har betett dig som en vanvettig galning och närapå tagit kål på dig själv genom ett extraordinärt dekadent leverne. Att säga att du inte är så värst omtyckt är att uttrycka sig väldigt milt, och din nya partner är – i alla fall till en början – inte jätteglad över att jobba med dig.

Det är så klart ett extremt klassiskt grepp att bygga en deckarhistoria kring minnesförlust och en alkoholiserad snut. Disco Elysium lyckas dock använda klichén på ett briljant sätt. Framför allt fungerar greppet väl som ett sätt för dig att bevittna den här märkvärdiga och extremt välgestaltade världen genom nyfikna ögon som är lika förvånade som vi som spelare är. Det ger oss också chansen att rollspela och omdefiniera vem vi vill vara, genom att reagera på omvärlden och på allt vi får veta om den – och om vårt tidigare liv.

Du kommer att märka direkt att dialogen, och manuset i allmänhet, är något utöver det vanliga. Inte minst för att huvudkaraktären gillar att prata med sig själv (mer om det senare), men också för att det är så fullt av oväntade infall och tvära kast mellan humor och mörker. Det är ett spel som både får mig att skratta högt, och sätta skrattet i halsen när det vänder på steken.

Det som hade kunnat bli en svårtillgänglig och rörig serie osammanhängande sekvenser hålls ihop på ett utmärkt sätt av mordmysteriet som driver på intrigen. Tack vare den här röda tråden känner jag aldrig att jag famlar i mörkret, eller saknar ett tydligt mål.

Överallt finns karaktärer och historier att bry sig om, och mot slutet visar sig även mycket av det som kanske framstod om oviktiga villospår faktiskt ha en roll i helheten.

Den här kvinnan beskriver staden som ”pornografiskt fattig”.

En inre röst

Spelet etablerar direkt att du gillar att prata med dig själv. Eller snarare, din kropp och dina sinnen talar med dig. Det är här Disco Elysiums innovativa rollspelssystem kommer in. När du startar spelet får du välja vilka egenskaper du vill fokusera på.

Intelligens styr sådant som retorik och logik. Psyket styr empati och magkänsla – och gör så att du förstår folk på ett mer känslomässigt plan. Detta kan dock leda till att du blir mer benägen att få psykbryt emellanåt. Fysik gör dig inte bara starkare i armarna, utan även mer tålig mot till exempel den överväldigande stanken av ett lik. Sist men inte minst har vi motorik, som både gör dig smidigare och mer snabbtänkt. Utöver det kan du också etablera idéer i hjärnan, som kan ge både bonusar och nackdelar.

Under spelets gång kommer dina sinnen och färdigheter att prata med dig, och ge dig råd. De mest framstående sinnena ger dig värdefulla insikter och dialogval, medan de svagare inte är att lita på.

Vissa sinnen är dessutom mer benägna att dra åt vissa politiska eller filosofiska håll. Disco Elysium utspelar sig i en trasig, blödande värld som slitits sönder av konflikter. De här konflikterna visar sig överallt, och du får ta ställning till detta. Om du vill så kan du vara en riktig gammelkommunist, eller nyliberal kapitalist för den delen. Du kan också välja att bara ge allt och alla i den här smutsiga världen långfingret.

Läs också: Månadens hårdvara – med bland annat mini-DTX-moderkort

Man of Aran

British Sea Power står för musiken i Disco Elysium. Men det här är inte bandets första soundtrack.

1934 gjorde filmskaparen Robert Flaherty en slags semi-dokumentär om det hårda livet på en ö utanför Irlands kust. 2009 fick dock British Sea Power för sig att det var dags att ge filmen ett ordentligt soundtrack, och knåpade ihop ett album som ackompanjerade filmen. Det är en underskattad liten skiva, och en del av atmosfären och ljudbilden från det albumet känns igen i Disco Elysium.

Sidor: 1 2

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar