facebook_pixel
Code Vein – Recension

Code Vein – Recension

Bandai Namco doppar Dark Souls i animehinken, och ut kommer det stiliga Code Vein.

Det finns en animeflicka i Code Vein. Hon heter Mia och har en hatt, eller snarare en rejäl pälsmössa. Mia är jättesöt och jag vill beskydda henne för alltid, vilket kan behövas i Code Veins tröstlösa värld, där välklädda pseudovampyrer Dark Souls-grindar genom raserade postapokalypslandskap.

Man får skapa sin egen animeflicka (eller animepojke) i Code Vein också, med hjälp av den mest detaljerade karaktärseditorn jag skådat på evigheter. Här finns ungefär tusen olika kosmetiska objekt som man kan vrida och justera med hög precision, tillsammans med en uppsjö av frisyrer, kläder, och det mesta annat man kan tänkas behöva.

Min animeflicka heter Akari (efter huvudrollen i Aria: The Animation) och har också hatt, om än en betydligt mindre sådan än Mia. Både Akari och hatten är givetvis söta ändå, och tillsammans med en datorstyrd kompanjon (man kan välja bland fler allt eftersom, inklusive Mia) beger jag mig ut i den semi-öppna spelvärlden. Och den känns, faktiskt, ruggigt välbekant.

Läs också: Recension: Control

I korthet

Vad är det?

Ett moderiktigt anime-Souls.

Utvecklare

Bandai Namco Studios

Utgivare

Bandai Namco Entertainment

Webb

bandainamcoent.com/games/code-vein

Cirkapris

540:-

PEGI

16

Testat på

I5 4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM

Kolla även in

The Surge 2

Till och med animeflickor med hattar råkar ut för existentiella kriser ibland.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En nästintill skamlös kopia

Utöver estetiken är nämligen Code Vein en nästintill skamlös Dark Souls-kopia. Här finns områden som lika gärna kunde ha hetat Blighttown eller Anor Londo, och till och med co-op-delen bjuder på kryptiska och väldigt From Software-doftande begränsningar, som gör det snudd på omöjligt att dra igenom äventyret från början till slut med en partner.

Nivådesignen är blekare än i förlagan och ofta alltför likartad (även om miljövariationen är större än man lätt kan tro till en början) och stridernas enda unika signum är det flexibla klassystemet, som gör att du kan byta ut dina förmågor när som helst. Detta ger uppgörelserna ett strategiskt lager som Dark Souls ofta saknar, men tillfredsställelsen är ändå långt ifrån lika stor då tyngden i attackerna inte riktigt finns där.

Trots dessa tillkortakommanden njuter jag ändå i fulla drag av att spela Code Vein, speciellt när handlingen kommer igång på allvar. I typisk rollspelsstil blir ditt äventyrargille större och större, och man får veta mer om alla karaktärer och spelvärlden via överraskande smakfulla flashbacks. Man kan även uppgradera utrustning och levla, vilket skapar en tillfredsställande spelslinga som inte är särskilt originell, men nog så lätt att förlora sig i.

Och så är det hela, trots allt, väldigt anime. Det japanska röstskådespeleriet är utmärkt (det finns även engelska som alternativ för obildade vildar), karaktärerna väldefinierade och melodramat påtagligt – precis som det ska vara. Jag vill se mer av Mia och hennes fantastiska hatt, och om jag måste spela en oinspirerad men välproducerad Dark Souls-klon för att få mitt lystmäte stillat så är det faktiskt helt okej.

Läs också: Recension: Borderlands 3

Code Vein – Recension Reviewed by - .
3.8

UTSLAG

76%
76%
Dark Souls, fast anime. Varken mer eller mindre.

Om skribenten

Benny Holmström

Finlandssvensk anime-, motorsport- och spelentusiast!

Liknande artiklar