facebook_pixel
Remnant: From the Ashes – Recension

Remnant: From the Ashes – Recension

Remnant: From the Ashes gör något eget och intressant, även om det stapplar betänkligt i början.

Vid första anblick kan Remnant: From the Ashes framstå som något som spottats ut av en spelutvecklingsalgoritm. Till och med titeln låter som om den slumpats fram av någon twitter-bot. Spelet är en looter-shooter i tredjeperson, med Dark Souls-inspirerade bossar och stort fokus på co-op och en dynamisk kampanj. Visuellt hämtar spelet inspiration från science fiction, fantasy, western-filmer, post-apokalyptiska skildringar som Fallout, och skräck. SCP-stiftelsen är en tydlig inspirationskälla, inte minst.

Jag var på förhand ganska tveksam, men blev i slutänden överraskad av hur kul jag hade med Remnant. Det är ett bisarrt spel, och det plockar skamlöst koncept från alla möjliga håll, men det funkar.

Askfärgat

Till en början verkade min skepticism vara välgrundad. Remnants inledning är väldigt underväldigande. Din egenskapade karaktär spolas iland på en ö utan något annat än ett klent svärd. Tutorial-delen guidar dig igenom några deppiga ruiner, där du får lära dig grunderna i närstrider och hur du undviker attacker, allt medan du attackeras av trävarelser som kallas The Root.

Till slut kommer du till Ward 13, vilket är motsvarigheten Firelink Shrine i Dark Souls (ett hub-område, med andra ord). Här får du veta att The Root har tagit över hela planeten, och det enda sättet att stoppa dem är att förstöra rötternas hjärta. Behändigt nog finns det där hjärtat i ett närbeläget torn. Mindre behändigt är att den enda som vet hur man tar sig in i tornet, en man som kallas The Founder, har försvunnit spårlöst.

Trots att du precis har anlänt till Ward 13, och egentligen inte åstadkommit något mer än att få igång elektriciteten igen, så utnämns du till den person som är bäst lämpad att leta reda på The Founder. Du får ett par pistoler och en rätt krystad utystyrsel baserad på den klass du valt, och sedan skickas du ut för att utforska ruinstaden.

Det är en ganska dassig inledning, och det tar ett tag innan det blir bättre. Remnants post-apokalyps är generisk och trist – som ett trött Gears of War. Det är rostiga ruiner och bruna kloaker så långt ögat kan nå. Inte för att du hinner insupa vyerna när The Root är på dig och retar dig som pollen om våren.

Remnant må se ut som en cover-shooter, med sitt över axeln-perspektiv, men det fungerar mer som Dark Souls. Även de mest grundläggande fienderna slår hårt och skoningslöst, så om du vill överleva så måste du lära dig hur man undviker deras attacker. Räkna inte heller med att fienderna släpper någon ammunition, så för att spara på kulorna behöver du ta till närstridsvapnen så ofta som möjligt.

Gradvid kämpar du dig igenom de trista ruinerna, hittar kristaller (som fungerar som Dark Souls lägereldar) och slåss mot kreativt designade bossar. Det är helt okej, men ingenting sticker ut. När du vandrar nedför ännu en sprucken gata så uppenbarar sig dock plötsligt ett slott från tomma intet, och spelet blir plötsligt mycket intressantare.

Läs också: Control – recension

I korthet:

Vad är det?

En looter-shooter som blandar The Divisions skjutande med Dark Souls bossar.

Utvecklare

Gunfire Games

Utgivare

Perfect World

Webb

Remnantgame.com

Cirkapris

300:-

Pegi

16 år

Testat på

Intel core i5-3570K 3,40 GHZ, Nvidia GTX Titan, 16 GB RAM

Kolla även in

The Division 2

Stick som ett bi

Istället för gråbruna ruiner befinner du dig nu på Rhom, en ökenplanet som befolkas spjutkastande grottmänniskor. De lever i skuggan av en uråldrig obelisk som sträcker sig upp mot en sol fångad i en evig solförmörkelse. Detta är bara början på en härligt knäpp interdimensionell utflykt. Det är också här spelmekaniken börjar komma till sin rätt.

Till skillnad från ett spel som The Division, som konstant ger dig bättre och bättre vapen, så är loot i Remnant mer sällsynt, och mer skräddarsytt. Du hittar ett par intressanta föremål per område, i regel ett smycke som ger dig någon sorts buff. De riktiga skatterna får du dock av bossarna. De släpper kraftfulla föremål som du kan ta med dig till Ward 13 för att skapa nya vapen eller tillbehör.

De här vapnen är lika unika som bossarna de kommer från. Efter att ha besegrat Singe, en eldspottande demon, kunde jag bygga ett automatvapen som skjuter eldkulor och som dessutom kan omvandlas till en ren eldkastare. Under min speltid roade jag mig också med ett vapen som skapar svarta hål, ett radioaktivt strålvapen och en pistol som skjuter svärmar av bin. Några av vapnen har utbytbara tillbehör som låter dig modifiera dina favoritvapen med till exempel helande krafter eller förmågan att frammana underhuggare som slåss vid din sida.

Det är en spännande och kreativ vapenuppsättning som är betydligt roligare än en stadig ström av likadana automatgevär. Jag såg inte samma variation i utbudet av närstridsvapen och rustningar, men det är möjligt att jag missat dem på grund av hur Remnants kampanj funkar.

Spelets mest unika inslag är dess dynamiskt genererade kampanj. Miljöerna kan ha lite olika layout, och grottorna kan hamna på olika ställen. Vissa platser kanske inte dyker upp alls i din kampanj. Även bossmötena har flera möjliga varianter, och om du fastnar på en kan du slumpa fram en ny spelvärld utan att förlora din karaktärs framsteg.

Jag spelade igenom första halvan av Remnant två gånger, och den andra gången ersattes Singe med Ent – ett gigantiskt träd med ett Cthulhu-ansikte. Utöver bossarna finns det massor med standardfiender, ungefär ett dussin per område, och med några störiga undantag är de flesta roliga att slåss mot.

Det här dynamiska inslaget är ett smart sätt att uppmuntra spelare att engagera sig i varandras kampanjer för att få se mer av spelet. Det här betyder förstås att du behöver spela det flera gånger för att uppleva allt, men för att vara ett Dark Souls-inspirerat spel är Remnant förvånansvärt rappt. Dina första genomspelning lär ta någonstans mellan tolv och tjugo timmar, beroende på hur svårt du tycker att det är. Med en uppgraderad karaktär kan du förmodligen springa igenom spelet på halva den tiden.

Läs också: The Division 2 – recension

Faller på eget stilgrepp

Remnant är ett bättre spel än det först verkade, men det betyder inte att det inte har sina problem. Min största invändning mot spelet är att även om bossarna ser grymma ut, så förlitar de sig på tok för mycket på att översvämma spelaren med dussinfiender. Att skapa bossar som ska fungera lika bra för en spelare som för tre i co-op kan inte vara lätt, men det är ändå trist. Effekten blir att man istället för att se fram emot nästa boss, oroar sig över att den inte ska spawna för många fiender på ett störigt sätt.

Även om jag uppskattar att spelet snabbt rör sig bort från de trista ruinerna, så blir det ibland något av en estetisk soppa. Olika inslag som inte riktigt tycks höra ihop alls, kombineras hejvilt. Ett av problemen kommer från sättet som Remnant lånar Dark Souls sätt att berätta, med föremålsbeskrivningar och fragmenterade konversationer med npc-karaktärer. Men där Dark Souls värld känns sammanhängande, organisk och genomtänkt, så känns det ofta som om Remnant skjuter lite från höften utan någon vidare plan. Det finns en förklaring till detta i berättelsen, men det avslöjas först alldeles i slutet, och känns som en efterkonstruktion, och hamnar farligt nära en av de mest tröttsamma narrativa klichéerna.

Det finns några mer specifika problem också. Under min genomspelning kraschade spelet flera gånger, både för mig och min co-op-partner. Det är inte kul när det händer mitt under en bossfight. Dessutom tar det för lång tid att läka sig, med tanke på hur mycket spelet förlitar sig på fiendemobbar under bossarna. Jag hade också velat kunna se över mina föremål och vapen när jag dör, istället för att behöva titta på mina co-op-kompisar tills de dör eller jag respawnar.

Trots vissa brister så är Remnants märkliga världar, robusta svårighetsgrad och unika vapen ett uppfriskande alternativ till mer jordnära alternativ som The Division. Ubisofts militärshooter må vara det mer balanserade spelet överlag, men Remnant är utan tvekan mer intressant. Med några finjusteringar kan det nog bli ett av de bästa exemplaren i sin genre med tiden.

Rick Lane

Remnant: From the Ashes – Recension Reviewed by - .
3.95

UTSLAG

79%
79%
Inte utan brister, men ändock en fascinerande genrehybrid med stor potential.

Om skribenten

Profilbild

Sveriges STÖRSTA tidning om pc-spel.

Liknande artiklar