facebook_pixel
Hunt: Showdown – Recension

Hunt: Showdown – Recension

Räds både de döda och odöda i Hunt: Showdown.

Hunt: Showdown är inte multiplayershootern du vinner. I bästa fall är den något du överlever. Redan efter inledningsuppdraget satt jag på nålar, dränkt i svett. Två dussin timmar senare har inte mycket förändrats, förutom att jag nu firar minsta lilla framgång. Cryteks mix av skräck och battle royale resulterar i ett intensivt fps vars långa utveckling har skapat en solid grund, men som hålls tillbaka av sin nuvarande brist på innehåll.

Hunt: Showdown äger rum i Louisianas träskmarker där kolsvart skräck blandas med Vilda västern-estetik för att skapa något genuint eget. Grunden må vara bekant – alla spelare väljer en loadout innan de placeras i ett smutsigt kärr och sedan börjar en fight bara ett lag kan vinna. Skillnaden är att spelarna i Hunt inte är ensamma, då zombier och andra monster stryker kring de ruttnande stugorna och midjedjupa träsken. Ditt mål är att leta upp och döda en specifik best, vilket kräver att du samlar ledtrådar för att hitta gömstället.

Allting utspelar sig i en alternativ version av 1890-talet där en övernaturlig kraft invaderat världen och förvandlar både folk och djur till ohyggliga mutanter. Spelarna tar rollen som en jägare, en grupp som jagar de här vidundren. Deras vapen är föråldrade: revolvrar, gevär med ett enda skott, och armborst, som alla givetvis måste laddas om manuellt. Machete och stridsyxor finns också till hands (om du vågar riskera att komma så nära fienderna) och även enklare sprängmedel och fällor.

Mina första försök slutar illa. Vid ett tillfälle jagar en demonisk hund mig rakt in i en “Armored”, en människoliknande figur täckt i tumörer, och när jag försökte fly lyckades jag locka till mig en grupp hungriga zombier som prompt käkade upp mig. Nästa omgång gick jag ett snarlikt öde till mötes, men inte innan jag hade lyckats hitta de tre ledtrådarna jag behövde för att lokalisera matchens boss. Tursamt nog är permadöden inte aktiv innan man når rank 15 så jag förlorade ingen loot utan bara min heder.

Gradvis blir jag bättre och börjar inse vad lockelsen med Hunt: Showdown är. Eftersom spelet är en slags blandning av Fortnite och Silent Hill gäller det att ha både en battle royale-spelares envishet och en skräckspelares känsla för desperat överlevnad.

Läs också: Control – recension

I korthet:

Vad är det?

Multiplayerskräck som utspelar sig i 1800-talets Louisiana.

Utvecklare

Crytek

Utgivare

Crytek

Webb

Huntshowdown.com

Cirkapris

420:-

Pegi

18 år

Testat på

Intel Core i7-3770K, Sapphire Radeon RX 580 8GB, 16 GB RAM

Kolla även in

Darkwood, ej recenserat

Även sketna zombier kan utgöra ett riktigt hot om du stöter på en hord.

I DEN SKINANDE GYTTJAN

När du hittat tre ledtrådar, som kan spåras genom att använda magin dark sight, kan du se på kartan var bossmonstret gömmer sig. Sedan är det dags att ta sig an det i en tuff fight för att sedan ta dig till en punkt på kartans yttre gräns för att fly med bytet. Kort sagt vinner du i Hunt: Showdown genom att fly för livet.

Den här omvända versionen av den typiska battle royale-formeln må verka simpel men gör en enorm skillnad. Möten med andra spelare blir mer intensiva och slutar ibland med tysta överenskommelser. I en match hjälpte jag en rival att döda ett giftmonster kallad “hive”, varpå vi stirrade på varandra tyst en kort stund innan vi gick våra skilda vägar.

Ett lag kan bestå av upp till tre spelare, men jag spelar mest solo då kommunikationen i spelet är begränsad och jag föredrar att inte behöva förlita mig på någon annan. Ensam kan jag slinka förbi eldstrider obemärkt och låta mina motståndare ta ut varandra. Mixen av mossiga träsk, övervuxna skogar och övergivna byar erbjuder en hel del variation i hur du tar dig an varje situation.

Det stora problemet med Hunt: Showdown är att när man väl orienterat sig och blivit bekant med träskets alla hörn blir spelet snabbt repetitivt. Avsaknaden av mer än en karta hjälper knappast, kombinerat med det relativt sparsmakade vapenutbudet och det faktum att det just nu bara finns tre bossmonster. Till slut finns det egentligen bara lore att låsa upp, vilket inte är nog för att upprätthålla mitt intresse. Allt som allt känns det som att något fattas, speciellt med tanke på spelets prislapp. Det ska dock sägas att en ny karta och mer innehåll har utannonserats, och när de dyker upp är jag redo att ge mig ut på jakt igen.

Anthony McGlynn

Läs också: Remnant: From the Ashes – recension

Hunt: Showdown – Recension Reviewed by - .
3.7

UTSLAG

74%
74%
Hunt: Showdown är ett smart, tufft fps som inte har substans nog för att nå riktigt hela vägen.

Om skribenten

Profilbild

Sveriges STÖRSTA tidning om pc-spel.

Liknande artiklar