facebook_pixel
Greedfall – Recension

Greedfall – Recension

Klassisk rollspelglädje med bud på mera i Greedfall.

Greedfall ger mig viss känsla av déjà vu. Inte för att det skulle vara överdrivet bekant, för det är det inte, utan för att hela dess väsen påminner mig väldeliga om ett annat spel jag spelade för väldigt länge sedan, med snarlika styrkor och svagheter, och ett inre av välmenande men opolerat guld.

Jag talar om det första The Witcher från 2007, CD Projekt Reds jungfrufärd som tids nog tog dem till toppen av rollspelsgenren. Franska Spiders väg kommer inte bli lika spikrak – inte minst eftersom man redan har vinglat fram och tillbaka sedan 2008 – men i och med Greedfall känns det som att man tagit de första stegen mot en väldigt ljus framtid.

Liksom The Witcher på sin tid känns Greedfall tveksamt i stora delar av produktionen; karaktärerna ser inte särskilt bra ut och levererar sällan övertygande replikskiften, och den bristande navigeringen gör de stora avstånden mödosamma att avverka. Men liksom i The Witcher finns här riktiga ambitioner – närapå varje sidouppdrag består av unikt material, och de flesta av dem kan slutföras på olika sätt med vilt varierande resultat.

Läs också: Recension: Control

I korthet

Vad är det?

Ett klassiskt, systemdrivet rollspel.

Utvecklare

Spiders

Utgivare

Focus Home Interactive

Webb

greedfall.com

Cirkapris

530:-

PEGI

18

Testat på

I5 4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM

Kolla även in

Kingdom Come: Deliverance

Spelarkaraktären De Sardet kommer från en mäktig adelsfamilj, och har därför en hel del politiskt inflytande redan från ruta ett.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pocahontas och nybyggarna

Greedfall utspelas under ett fiktivt 1600-tal där världens stormakter har anlänt till den dittills orörda ön Teer Fradee, i jakt på både rikedomar och ett botemedel för en dödlig sjukdom. Ekon av verklighetens koloniseringsförsök presenteras omedelbart, och konflikter med urbefolkningen är ett centralt tema. Spiders förser ändå den något trötta tematiken med överraskande politiskt djup – främst eftersom man ständigt fattar beslut som påverkar ens anseende bland olika fraktioner – vilket gör att åtminstone jag försöker suga i mig varje droppe information om världen, även om den inte alltid presenteras särskilt väl.

Upplägget påminner en hel del om Biowares Dragon Age: Inquistion, då den öppna spelvärlden är uppdelad i zoner. Utforskningen har dock en del överraskande metroidvania-element, då vissa vägar endast kan användas med rätt förmågor upplåsta, vilket bidrar ytterligare till spelets komplexa och systemdrivna natur.

Även striderna har klara drag av Dragon Age, specifikt Origins då det är närapå ett krav att använda den taktiska pausfunktionen. Utöver skjut- och närstridsvapen bjuds det också på magi och fällor, tillsammans med blockeringar och undanmanövrar. Överlag är striderna kompetenta, responsiva och rappa, men inte något jag direkt ser fram emot.

Greedfall är kanske inte ett definitivt genombrott för Spiders, men absolut en språngbräda mot bättre saker. Kärleken för konsten är uppenbar, så med en större budget, ett större team (Spiders har bara runt 20 anställda) och mer tid nästa gång kan man med största säkerhet börja dräpa jättar. Handsken är kastad!

Läs också: Recension: Remnant: From the Ashes

Greedfall – Recension Reviewed by - .
4.1

UTSLAG

82%
82%
Ambitiöst och storslaget, och oftast riktigt bra.

Om skribenten

Benny Holmström

Finlandssvensk anime-, motorsport- och spelentusiast!

Liknande artiklar