facebook_pixel
Gears 5 – Recension

Gears 5 – Recension

Gears 5 är ännu en kugge i Microsofts väloljade actionmaskin, och glädjande nog ett roligare spel än den något knaggliga föregångaren.

Jag vet inte hur många monster jag har sågat itu med min motorsåg vid det här laget, men många är det. Ändå tröttnar jag inte riktigt. I alla fall inte på just motorsågsbiten. Gears 5 har dessutom råkat såga av halva seriens titel, trots att spelet i allra högsta grad handlar om krigande. Så kan det gå när man konstant springer runt och leker med vassa vapen.

Om jag ska vara helt ärlig så minns jag i princip ingenting av förra spelet, utöver att spelet var rätt mediokert. Kampanjen var andefattig, karaktärerna var i bästa fall tråkiga och allting kändes trött och gammalt. Gears 5 är ett kliv framåt i jämförelse. Inte för att det gör så mycket nytt, egentligen, utan mest för att det lyckas bättre med att hitta den där rätta Gears of War-känslan. Striderna är tunga och köttiga, och även om tempot överlag haltar ibland så är själva skjutandet hektiskt och underhållande.

Läs också: Dying Light 2 – På gång

I korthet:

Vad är det?

Klassisk Gears-action, nu med co-op för tre personer samtidigt.

Utvecklare

The Coalition

Utgivare

Xbox Game Studios

Webb

Gearsofwar.com

Cirkapris

600kr

PEGI

18

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Remnant: From the Ashes

Gears 5 är ett tungt och köttigt actionspel, precis som det ska vara.

Mycket mindre Marcus

Gears of War 4 fokuserade mestadels på den gamle hjälten Marcus Fenixs son, den nästan aggressivt tråkiga JD. I Gears 5 får både pappa och son Fenix ta ett kliv tillbaka för att släppa fram Kait och Del i rampljuset, och det är ett klokt val. JD var en konstant påminnelse om hur mycket roligare Marcus var som karaktär, men när vi nu inte träffar på varken honom eller hans far riktigt lika ofta så blir det lättare att acceptera de nya huvudpersonerna för vad de är. Det känns förvisso lite tomt när du aldrig får chansen att spela som Marcus. Hans roll är relegerad till att stå och blänga ilsket på folk av och till.

Kait är inte så spännande, men hon är sympatisk. Intrigen kretsar kring hennes sökande efter svar på vem hon faktiskt är, efter att mystiska saker börjar hända med henne. Själva mysteriet är förstås extremt förutsägbart, och twisterna kan eventuellt vara de minst överraskande i ett spel någonsin. Men Gears­-serien har aldrig varit känd för sina komplexa narrativ, och åtminstone under spelets första hälft används Kaits drivkraft på ett lyckat sätt för att driva allting framåt.

Kait vill visa att hon kan blänga lika ilsket som Marcus.

Öppenhet och restider

Efter en onödigt svamlig och utdragen tutorial kommer spelet igång ganska snabbt, med några linjära uppdrag i klassisk Gears-stil. Efter ett tidshopp presenteras vi dock för en nyhet i form av mer öppna miljöer. Tydligen måste alla actionspel numera vara åtminstone lite öppna, och ha i alla fall en liten smak av rollspelsinslag. Gears of War är som bäst när det är tajt och intensivt, och även om de öppnare områdena är tjusiga, så sölar de också ner tempot med en massa onödig restid.

På kartan finns ett antal olika platser där du kan utforska sidospår eller fortsätta huvudstoryn. Du tar dig mellan dem genom en slags vindsurf-anordning där du glider fram på land. Det första området, ett snölandskap, är det bästa. När du väl kommer till ökenområdet är risken stor att du tröttnat på att surfa runt i tomma miljöer för att komma till nästa punkt där det faktiskt händer något.

Det lilla jag fått se av multiplayer är lovande, med hjältekaraktärer och ett rappt tempo. Huruvida det håller i längden får framtiden utvisa, men möjligheten att bygga egna banor är definitivt ett bra tillskott. Allra bäst är Gears 5 naturligtvis i co-op. De där sega transportsträckorna blir lite roligare om du har en kompis till hands som du kan trakassera med konstanta ”är vi framme snart?”-kommentarer.

När det väl drar ihop sig till slutstrid blir spelet både dramatiskt och storslaget, och jag har roligt med skjutandet hela vägen in i mål. De nya vapnen är kanske ingen revolution, men de är tunga och roliga att leka med. Jag gillar främst det fläskiga maskingeväret Claw, och den enorma Breaker-påken som kan mosa allt och alla (i några slag, innan den går sönder).

Gears 5 röjer kanske inte upp någon ny mark med sin gamla motorsåg, men den är fortfarande vass nog att underhålla ett varv till.

Läs också: Blair Witch – Recension

Det ser mer dramatiskt ut än det är. De öppna områdena är läckra, men består mest av transportsträckor.

Det tredje hjulet – tredelad glädje är trippel glädje

Den lille roboten Jack har fått en större roll den här gången, med användbara färdigheter som att förvirra fiender, eller ge dig mer rustning en kort tid. Faktum är att roboten till och med är spelbar den här gången.

En nyhet är nämligen co-op för tre spelare, i split-screen om man så vill. Det funkar riktigt bra, även om folk knappast kommer att slåss om att få spela som roboten – då det är mer av en support-roll i ett spel som handlar om tung action.

Gears 5 – Recension Reviewed by - .
3.85

Utslag

77%
77%
Gears 5 är ett kul actionspel, om än med tveksamma open world-inslag. Bäst i co-op, som vanligt.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar