facebook_pixel
DOOM Eternal – På gång

DOOM Eternal – På gång

Id Softwares uppföljare har sjuhelvetes strider.

Din super shotgun har en köttkrok fäst vid den. Det är svårt att inte uppskatta det. Vapnet var redan superbra (det hör ju på namnet). Men nu har det alltså ett tillbehör som krokar fast sig i demonkött och drar dig närmre fienden. Välkommen till det fantastiska helvete som är Doom Eternal.

Eternal är en naturlig uppföljare på 2016 års Doom. Med det menar jag att Id Software har funderat på vad som gjorde det spelet bra, och sedan ägnat energin åt att vidareutveckla de bitarna. Hagelgevärets köttkrok är bara ett exempel. Det finns fler.

I föregångaren kunde du få fiender att börja blinka och stappla efter en viss mängd skada. När de var i det tillståndet kunde du utföra så kallade ”glory kills”, överdrivet brutala attacker som omedelbart dödade dem och gav dig lite hälsa på köpet. Faktum är att Doom i grunden var byggt kring den mekaniken, där du hela tiden motiverades att vara aggressiv för extra belöningar.

Doom Eternal tar detta ett steg längre. Återigen kan du utföra de här inte särskilt hedervärda, men tillfredsställande, attackerna. Även denna gång kan du också använda motorsågen för att få ammunition från den söndersågade demonen. Nu har du emellertid även en liten eldkastare på axeln, och om du dödar en brinnande fiende släpper de ifrån sig pansar. Ifrågasätt nu inte logiken i detta, det är Doom vi snackar om.

Nyckeln till det här systemet är resurshanteringen. Det går åt ammunition för att få ner fienders hälsa (så klart), och motorsågen kräver bensin. Eldkastaren tar lite tid på sig innan den går att använda igen. Tanken är att alla vapen ska kännas meningsfulla att använda så att du måste lära dig när och hur du bäst använder alla verktyg som står till förfogande.

Läs också: Star Wars Jedi: Fallen Order – På gång

I korthet

Utvecklare

Id Software

Utgivare

Bethesda

Webb

Doometernal.com

Release

22 november

Dags att minska demonpopulationen med några hekto. Eller ton.

Det är svårt att säga alltför mycket efter den korta sektion av spelet jag fick testa, men Doom Eternal verkar ha mer tuggmotstånd än förra spelet. Striderna är lika högljudda och brutala som vanligt, men de framstår närmast som hektiska pussel.

Kanonbra

Jag får spela några bitar av Mars Core-nivån, som börjar med att du anländer till UAC-basen på Phobos. Du får kämpa dig fram till en BFG 10 000, som är en massiv rymdstationskanon. Naturligtvis skjuter du ut dig själv ur den, rakt ner i Mars innandöme – vilket är en portal till helvetet.

I takt med att jag samlar på mig fler tillbehör till vapnen måste jag fundera över hur jag bäst använder dem. Allt för att övervinna de vrånga demoner som har bestämt sig för att stå i min väg.
En favorit är plasmagevärets mikrovågsstråle, som både förlamar och steker fienderna. Jag använder det på en baron of hell, och när han väl exploderar tar han omgivande fiender med sig.

Jag byter till ballista-vapnet och tillbehöret arbalest, som gör mer skada på flygande fiender. Ett perfekt vapen mot en pain elemental som just dykt upp. Jag drar fram automatkarbinen och bränner av några skott mot en arachnoton. Tack vare Doom Eternals nya skadesystem är monstrets plasmakanon ömtålig mot mina precisionsskott. Efter att ha praktiserat mina motorsågskunskaper på en stackars demon fyller jag på mitt sinande ammunitionsförråd.

Det hela är hektiskt, överdrivet och ganska så ljuvligt. Doom Eternal känns knivskarpt fokuserat på det som gjorde föregångaren så bra.

Phil Savage

Läs också: Call of Duty: Modern Warfare – På gång

Om skribenten

Profilbild

Sveriges STÖRSTA tidning om pc-spel.

Liknande artiklar