facebook_pixel
Borderlands 3 – Recension

Borderlands 3 – Recension

Borderlands 3 är en matig och rejäl men bitvis enerverande lootershooter, där arsenalen är den verkliga huvudpersonen.

När jag var liten och hade feber brukade jag drömma mardrömmar om att okända, diffusa ansikten skrek i öronen på mig. Sedan vaknade jag, utmattad och yr. Borderlands 3 ger mig ungefär samma känslor. Det är en gedigen shooter, men också ett veritabelt menageri av folk som skriker konstant i öronen på mig. Det var längesedan jag var så kluven till ett spel.

Jag såg fram emot Borderlands 3 mer än vad jag trott att jag skulle göra. På sistone har jag känt ett besvärande stort sug efter groteska mängder loot, och på gott och ont levererar Borderlands 3 ganska så precis det man förväntar sig att det ska göra. Med andra ord är det en gedigen shooter som ofta är riktigt kul i co-op, och som fullkomligen dränker spelaren i smaskig loot.

Det är också ett spel som anstränger sig på tok för mycket för att vara lika uppsluppet och tokroligt som det var när första spelet släpptes för tio år sedan. I sin iver att göra ett spel som är så mycket Borderlands som det bara går, så har Gearbox överkompenserat å det grövsta i vissa avseenden.

Läs också: Greedfall – Recension

I korthet:

Vad är det?

En matig lootershooter som för det mesta bjuder på mer av samma – på gott och ont.

Utvecklare

Gearbox Software

Utgivare

2K Games

Webb

Borderlands.com

Cirkapris

600kr

PEGI

18

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Rage 2

De nya planeterna ger lite välbehövligt miljöombyte.

Gapiga arslen

För den som inte har spelat föregångarna så är Borderlands-serien en co-op-shooter för upp till fyra spelare, med stort fokus på loot. Just den sanslösa mängden vapen har alltid varit något som utvecklaren varit stolt över. Estetiskt är det i princip Mad Max parat med Firefly, kryddat med allsköns andra science fiction-influenser. Tonmässigt är det en självmedveten komedi om folk som letar efter så kallade vaults, uråldriga byggnader fulla med kraftfull teknologi.

Den där självmedvetenheten sträcker sig dock inte längre än till referenser och meta-skämt. Borderlands 3 känns ibland som ett barn som lyckats få folk att skratta med ett skämt. Sedan fortsätter barnet att dra samma skämt om och om igen i hopp om att få samma reaktion, och får då lära sig den hårda vägen att det är bäst att sluta när man är på topp. Och att det aldrig är för tidigt för att börja döda sina darlings.

Den här gången kretsar intrigen kring ett par mordiska influencers, i ett valhänt försök att uppdatera Borderlands med lite samtidskritik. Problemet är bara att i ett hav av gapiga arslen, är det svårt att förstå varför jag ska hata just det där arslet mer än alla andra.

När nästan varenda karaktär är en högljudd, självupptagen idiot så förtas effekten väldigt snabbt. Den där klassiska, jobbiga karaktären funkar i regel som kontrast mot resten. Föreställ dig till exempel ett GTA V där alla karaktärer är Trevor. Eller en Ace Ventura-film där alla beter sig lika yvigt och överdrivet som Jim Carreys titelkaraktär. Det skulle vara olidligt, och hela poängen skulle gå förlorad. Man skulle få Borderlands 3.

Mellansekvenserna går inte att skippa alls. Faktum är att inte ens introt går att hoppa över, och det är ett riktigt utdraget, Schindlers List-långt intro till råga på allt. Det går att slippa delar av det genom att döpa om en videofil i spelmappen, men det finns vissa rapporter som tyder på att det kan orsaka problem med sparfilen. Inte en optimal lösning på något som inte borde vara ett problem från första början.

Du tvingas ofta lyssna på distraherande dialoger och monologer genom radion, dessutom. Det blir mest till ett gnatigt bakgrundssorl eftersom det är svårt att faktiskt lyssna på vad de säger när man har fullt upp med att skjuta barbröstade psykopater med Mad Max-komplex. Allra värst är en lång strid där något imiterar apljud genom radion – konstant. Det är en smärre pärs för psyket.

Humor är väldigt subjektivt, förstås. Om spelets dialoger kittlar just dina skrattnerver så lär nog Borderlands 3 kännas som en bättre helhet för dig än det gör för mig. Personligen har jag svårt att inte bli less när spelet, efter att ha byggt upp ett skönt flyt och tempo, tvärstannar av och till bara för att tvinga dig att lyssna på ännu en självupptagen, tjattrande idiot. Särskilt som intrigen i sig i regel inte riktigt involverar dig som spelare. Det är andra karaktärer som intrigerar och bråkar med varandra, medan du står bredvid och passivt tittar på.

Läs också: Åtta kommande spel att hålla koll på

Pang, du är död

Vapnen är den verkliga huvudrollsinnehavaren i Borderlands 3. Här är några favoriter.

Revolvrar är överlag sköna att använda. Den här besten skjuter blixtsnabbt, och får en att känna sig som Lucky Luke.

Hagelgevären är lite för ofta besvikelser som både låter och känns för tunna. Men den här tingesten skjuter tre hagelsvärmar för varje skott, och gör riktigt saftig skada.

Automatvapnen kommer i alla möjliga färger och former. Under en stor del av spelets första hälft förlitade jag mig på en k-pist som skjuter radioaktiv ammunition. Det var sorgligt att behöva byta ut den.

Sidor: 1 2

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar