facebook_pixel
Blasphemous – Recension

Blasphemous – Recension

Sent ska syndaren vakna i det bloddrypande metroidvania-äventyret Blasphemous.

Få spel är så tungsinta som Blasphemous. Blasphemous är blod, synd, smärta. Det är lidande och fördömelse. Blasphemous är ett spelbart doom metal-omslag. Det är mörker i sin renaste form och ingen som sätter sin fot i dess förbannade värld kommer lämna den oskadd.

Blasphemous värld är en ren mardröm, en plats där himmel och helvete kraschlandat på jorden och omformat planeten till ett inferno av lidande. Spelet inleds i ett hav av kroppar förvridna i plågor. Huvudkaraktären fyller sin konformade hjälm med blod och häller det över huvudet. I den här världen har den katolska synden materialiserats och blivit vardag. Resultatet är ett av de mest iögonfallande fascinerande spelvärldarna i år.

Under den morbida ytan är Blasphemous nästan anmärkningsvärt traditionellt. Det följer en bekant metroidvania-struktur där du gradvis upptäcker nya delar av världen, låser upp genvägar mellan dem, och återvänder regelbundet till en trygg hubbstad.

Till skillnad från många andra spel i genren är din framfart i världen inte lika beroende av att låsa upp nya färdigheter. Tvärtom utvecklas din karaktär förvånansvärt lite under spelets gång, vilket hjälper att skapa en större känsla av frihet där vägen du tar nästan alltid är upp till dig. Å andra sidan blir det ibland lika svårt att veta var man bör ta sig härnäst, vilket ledde till en del planlöst letande efter ett otydligt mål.

Läs också: Hunt: Showdown – Recension

I korthet:

Vad är det?

Bloddrypande metroidvania inspirerat av katolsk ikonografi.

Utvecklare

The Game Kitchen

Utgivare

Team 17

Webb

http://blasphemousgame.com/

Cirkapris

240:-

Pegi

18

Testat på

Intel Core i7-3770K, Sapphire Radeon RX 580 8GB, 16 GB RAM

Kolla även in

Bloodstained: Ritual of the Night

Bild från Blasphemous.
Pixelkonsten är bland det bästa jag sett på länge.

Helvetet på jorden

I sig är detta inget problem eftersom metroidvanias i stor grad handlar om att bekanta sig med en värld. Blasphemous oförlåtande design kan dock göra detta mer frustrerande än belönande. Ofta är det omöjligt att veta vad som befinner sig bortom skärmen, vilken konstant leder till att man dör i de bottenlösa hål och spikgropar som finns överallt. Lyckligtvis förlorar du inga framsteg, men att behöva spela om samma sektioner känns onekligen som någon slags självspäkning.

Där spelet sticker ut mest är i striderna som kräver tålamod och timing. Här kan du inte hacka och slasha dig fram utan måste ta varje motståndare på allvar. Viktigast är att bemästra parering som är nödvändigt för att ta dig levande ur i princip varenda fight.

Det gäller att alltid veta exakt när man bör hoppa eller dodga, och den som tanklöst ger sig in en combo kan få betala med livet. Samma finess saknar jag i plattformandet. Att grabba tag i avsatser och vägghoppa känns ofta oprecist, vilket kan leda till flera dödliga misstag. Plattformandet är också en smula enformigt, vilket kan göra transportsträckorna genom världen långrandiga.

Blasphemous sticker verkligen ut med sin blodiga dysterhet men i grunden är dess provocerande atmosfär mer estetik än substans. Under den finns ett underhållande actionäventyr, även om dess speldesign inte är riktigt lika djärv som dess presentation.

Läs också: Bloodstained: Ritual of the Night – Recension

Blasphemous – Recension Reviewed by - .
3.75

UTSLAG

75%
75%
Blasphemous är en konstant utmanande men ofta belönande pärs genom en imponerande helvetesvärld.

Om skribenten

Rikard Olsson

Före detta Stockholmare som älskar pixlar, postmodernitet och pretentioner. Bor numera i England med en katt och fler Mario-figurer än någon rimlig människor borde ha. Är fin som jag är.

Liknande artiklar