facebook_pixel
Ancestors: The Humankind Odyssey – Recension

Ancestors: The Humankind Odyssey – Recension

Apsimulatorn Ancestors: The Humankind Odyssey visar oss att det var svårt att vara människa redan innan vi blev människor.

Gillar du att banka två stenar mot varandra dagarna i ända? Tycker du att det sexigaste som finns är när din partner plockar dig på löss, och sen äter dem? Gillar du att sitta under ett förhistoriskt träd och lukta på exakt allting i hela djungeln? Då är Ancestors: The Humankind Odyssey drömspelet för dig.

Konceptet är faktiskt fullständigt briljant. Ett överlevnadsspel om mänsklighetens tidiga dagar som primater, med fokus på en långsam men stadig evolution mot en mer avancerad och intelligent art. Det är inget fel på ambitionerna hos Assassin’s Creed-skaparen Patrice Désilets och hans Panache Digital Games. Det uppskattas verkligen, för egensinne och mod är något som bör premieras i den här branschen. Däremot borde idéerna och den faktiska spelmekaniken ha fått koka några minuter till innan spelet serverades. Jag känner mig som aporna när de för första gången smakar rått kött – det är onekligen en ny upplevelse, men så himla gott är det inte. Och jag får ont i magen av all frustration.

Läs också: Få kontroll på tillvaron i Control – Recension

I korthet:

Vad är det?

Ett överlevnadsspel om evolutionen.

Utvecklare

Panache Digital Games

Utgivare

Private Division

Webb

Ancestorsgame.com

Cirkapris

400kr

PEGI

16

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

E.V.O. Search for Eden

Inte undra på att hon är glad, detta är första steget ut i rymden. Om man får tro Kubrick.

 

Apskaft

Ancestors: The Humankind Odyssey släpper ner dig i en liten stam individer och låter dig försöka klura ut hur man ska överleva i princip helt på egen hand. Det vore helt okej, om spelsystemen var lite mer logiska och intuitiva. I till exempel Don’t Starve var det enklare att räkna ut ungefär hur det mesta fungerade, och med lite experimenterande lärde man sig mer och mer avancerade saker för varje försök. I Ancestors är de inledande timmarna dels mördande långsamma, och dels både förvirrande och oförlåtande. Det är en smärre pärs att lära sig spelet, inte en lustfylld experimentfas som det borde vara. Att ta sig långt och sedan behöva börja om när alla fertila honor har dött är direkt deprimerande, eftersom spelet tar så god tid på sig att komma igång.

Det är till exempel väldigt trist att om och om igen sitta och tälja på grenar för att tillverka spjut, banka på löv för att platta till sovplatser och framför allt att analysera, lyssna och sniffa på exakt allting. För att utvecklas behöver du upprepa simpla saker om och om igen, nämligen. Det blir väldigt tjatigt, och när du väl lärt dig knepen (håll dig i träden för att undvika ormar och tigrar, men inte för högt upp får då kommer en jättefågel och tar dig) så känns spelet snart märkligt tomt. Jag känner aldrig att en stor värld öppnar upp sig. Snarare känns det som att det bakom en onödigt krånglig yta vilar ett ganska så simpelt spel som tenderar att straffa dig onödigt hårt, även för saker som är utanför din kontroll. Inte minst på grund av buggar, som gör att det ibland är lurigt att räkna ut vilka regler som gäller. Som när mina apor vägrar försvara sig trots att jag låst upp den förmågan och ägnat en halv evighet åt att fixa spjut till allihop, till exempel. Det är svårt att veta när man missat något, och när spelet helt enkelt inte gör som det ska.

Det är för mycket frustration, och i längden på tok för lite belöning. Varje gång du byter generation hoppar spelet fram femton år, och stammens ungar tar över. Framstegen är dock små, och du måste ändå låsa upp många förmågor om och om igen innan du lyckats ”låsa fast” dem i genuppsättningen. Det tar en evighet, och om katastrofen inträffar och du tvingas börja om så får du nöjet att genomgå den långa, smärtsamma processen igen.

Ancestors: The Humankind Odysseys skildring av evolutionen är intressant, och det har onekligen sina stunder. Framför allt när du kastar dig mellan träden, med en unge på ryggen (det är så man får erfarenhetspoäng, att ungarna lär sig av dig) och letar efter nya områden att flytta till. Men vardagslunken är så långsam, repetitiv och frustrerande att det är tveksamt om det är värt besväret i slutänden.

Det känns dessutom ganska så absurt att all denna utveckling och all denna evolution har lett fram till att jag idag, timme ut och timme in, sitter och täljer kvistar – i ett datorspel.

Läs också: Call of Duty: Modern Warfare – På gång

Ska du lukta på snigeln, pojk?
Ancestors: The Humankind Odyssey – Recension Reviewed by - .
2.9

Utslag

58%
58%
Ett intressant men frustrerande överlevnadsspel som kräver mer än det ger tillbaka.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar