facebook_pixel
World of Warcraft Classic – På gång

World of Warcraft Classic – På gång

Portarna öppnar för World of Warcraft Classic, och det är mer än bara en nostalgitripp.

Orchen och jägaren Zarwulf var den första karaktären jag ägnade mycket tid åt i World of Warcraft. Sedan skaffade jag flera andra, och när jag väl återvände till min gamle vän så var han borta. Åtminstone versionen av honom som jag mindes. Warlords of Draenor var släppt, och han hade både fått ett nytt utseende och förändrade klassförmågor.

Nyligen väckte jag liv i Zarwulf, när jag fick chansen att spela World of Warcraft Classic på ett Warcraft-event. Det första jag gjorde var naturligtvis att vallfärda till Crossroads. Promenaden från Orgrimmar var händelselös, utöver lite zhevra-jakt. Jag hade en hungrig varg att mata, trots allt. Jag spatserade nedför vägen, ackompanjerad av en chatt som vägrar släppa det förflutna. Efter det styrde jag kosan mot Ratchet, och hängde med piraterna där. Jag hoppade ombord på ett fartyg och besökte Eastern Kingdoms för första gången – igen.

World of Warcraft spänner numera över flera världar och eror, men Classic gör att Kalimdor och Eastern Kingdom känns enorma. Det finns betydligt mer tomma ytor, långa avstånd och färre moderna bekvämligheter. Om du vill flyga, till exempel, måste du ta kollektivtrafiken som går längs med specifika rutter. Där Battle for Azeroth är fullt av spelsystem och distraktioner överallt, är Classic istället mer sparsmakat. Det är måhända inte lika spännande, men det tar faktiskt bort lite av pressen.

– Spelet är mer fokuserat på de där stunderna när du funderar på vad ditt nästa drag ska bli, säger mjukvaruingenjören Brian Birmingham. När du slåss en mot en så känns det annorlunda – har ett mer avslappnat tempo. När jag dödar en fiende åt gången funderar jag ofta på vad jag ska göra sedan. Det finns ett uppdrag där borta, jag ser någonting långt borta som jag vill ha, och någon patrullerar i bakgrunden. Jag tänker alltid framåt, på vad jag ska göra härnäst.

Själv har jag aldrig lagt märke till hur få pauser den moderna versionen av spelet erbjuder, men när du ständigt dras åt tjugo olika håll finns det onekligen inte mycket tid till att stanna upp och tänka efter. Eller för den delen ta en trivsam promenad i regnet, genom Stranglethorn Vale. Classic är behagligt trist.

Uppdragskunskap

Det var under den där regniga promenaden ovan som jag gick vilse bland några uråldriga ruiner. Jag borde kunna världen utan och innan vid det här laget, men uppenbarligen har jag glömt mycket av hur originalversionen såg ut. Det finns inte heller några uppdragsmarkörer som hjälper till. Förmodligen är det en bra sak att uppdragstexterna är så långsamma, för det är den enda hjälpen spelet ger dig.

Till och med produktledaren Patrick Dawson, med sin enorma kunskap om World of Warcraft, har glömt ett och annat. Classic återskapar inte bara allt du minns från den gamla goda tiden – det påminner dig också om allt du glömt.

– Folk kommer för nostalgin, men de stannar för återupptäckandet, säger Dawson. Det är det som kommer att få dem att fastna.

Jag lyckades hitta rätt till slut, och tog mig an några uppdrag. De flesta handlade om att döda raptorer, och det krävdes list och ett frenetiskt hamrande på kortkommandon för att överleva. Att ta sig an två eller fler grupper av fiender är hårt jobb, och jag började sakna de snabba och lättsamma moderna uppdragen. Men det här är bara ännu en anledning att hitta några andra spelare att ansluta sig till. En stor del av Classic fungerar bra även om du spelar ensam, men det är verkligen inte det optimala sättet att uppleva spelet.

Läs också: Blizzard listar saker som inte är buggar i World of Warcraft Classic

I korthet

Utvecklare

Blizzard Entertainment

Utgivare

Blizzard Entertainment

Webb

Worldofwarcraft.com

Release

27 augusti

Den här återlanseringen av spelet fokuserar mycket på just spelargemenskap. Här återfinner gamla gillen och spelare varandra, och Classic hade inte funnits om det inte vore för att spelarna krävt det. Dawson, som brukade leda en allians mellan två gillen, säger att han redan kontaktats om att börja spela igen.

Ingen konversation om World of Warcrafts tidiga dagar är så klart komplett utan berättelser om alla överraskande vänskapsband som formats genom spelet. Den där känslan av gemenskap, även med miljontals spelare på servrarna, kom ofta från behovet att finna grupper för att ta sig an dungeons.

– Grupperna formades organiskt, säger Dawson. LF 1 för Stratholme, liksom. Och när du hittat den där personen, och ni börjar prata med varandra och allt fungerar, vill man göra om det. Jag minns att jag rekryterade massor av spelare till mitt gille på det sättet. Bara genom att springa runt och bjuda in spelare till våra räder.

Det dröjde inte förrän en grupp spelare samlades för en pvp-fajt. De färdades över hela spelvärlden för en chans till blodsutgjutelse, efter att först ha enats om en samlingsplats. De skrev i chatten och spelare i andra rum avslutade allt annat för att snabbt kunna ta sig till slagfältet.

Måhända finns här inga pet-strider, roterande quests eller ett svindlande antal räder att utföra, men Classic erbjuder fortfarande mycket att göra när du inte vandrar omkring och dödar (förvånansvärt utmanande) monster. I alla fall så länge andra spelare vill slåss, eller skapa grupper.

– Jag tror att många kommer att kolla in spelet lite som en turistgrej, för att se hur Classic är. Men vi fokuserar på spelarna som kommer att stanna kvar, säger Dawson. Tre eller fyra veckor efter lanseringen så är spelarna där, och gör sig redo för att ta sig an Molten Core. De skaffar utrustning för räder och de kommer att slåss mot världsbossar när de låses upp. Vi vill se till att ha ett spelarantal som stödjer detta. Många är superintresserade av en sådan spelupplevelse, och vi är fast beslutna om att erbjuda just detta.

Spelare kommer att vara redo för räder vid olika tidpunkter, så Blizzard strör ut uppdateringarna över tid. Classic kommer att gå från 1.12 till Naxxramas ankomst och scourge-invasionen genom två patchar åt gången. Mestadels följer de originalförloppet, men med några undantag.

– Intentionen är att låsa upp raidprogression och pvp-innehållet i första hand, säger Birmingham. Vi ville säkerställa att progressionen inte hoppade direkt till slutet. Vi vill att spelarna känner att det finns en känsla av vidareutveckling för varje raid-tier.

Genom att sprida ut innehållet får spelarna tid att hitta gillen och forma nya (eller återuppliva gamla) vänskapsband. De får också tid att skaffa bra utrustning innan de spatserar in i Onyxia’s Lair, eller någon av de andra originalräderna. Men att springa runt i djungeln med min level 40-jägare för att förbereda inför end game-material kändes för egen del avlägset. Jag var fortfarande i fasen där jag tog allsköns småjobb, och försökte klura ut hur klassen fungerar.

När jag flydde från lite för många raptorer gick det upp för mig att jag nog borde ta en titt på vad jag har för förmågor på min hotbar. Minns ni när det fanns en massa spårningsförmågor som bara kunde aktiveras en åt gången? De är tillbaka. Det är besvärligt, och innebär att du har mängder med superspecifika förmågor som mestadels är värdelösa. Det finns dock något betryggande i hur benhårt Blizzard håller sig till originalversionen, och bland frustrationsmomenten finns en och annan fördel också.

Svettiga beslut

Att bygga sin klass är betydligt mer involverande än i den moderna versionen. Det gör processen bökigare, men också befriande. För varje poäng du allokerar till dina förmågor, kan du begå ett fruktansvärt misstag. Det finns en spänning i det.

Hela tiden tar du små steg framåt, och får ta beslut om i vilken riktning du vill ta din karaktär. Och det finns så många riktningar. Med allt strömlinjeformande och alla klassförändringar i det moderna spelet är det välkommet. World of Warcraft har förlorat en del av sitt traditionella rollspelsursprung med åren.

Läs också: Control – Recension

Återupplev klassiska räder, och slå monster i skallen.

Även oavsiktliga saker ska inkluderas, som så kallad ”spell batching”. Om du inte vet vad det där så beror det på hur de gamla servrarna beräknade spelarnas interaktioner. Det tillät spelare att kasta polymorph på varandra exakt samtidigt, även om det i verkligheten var en kort fördröjning. Med andra ord kommer simultan polymorph att vara en del av Classic, men det har också fått en del oväntade konsekvenser.

– Folk har efterfrågat det, så vi inkluderade det. Men på grund av andra förändringar vi har gjort genom åren så resulterade det i en och en halv sekunds loot-lagg, säger Birmingham. Det gick först inte upp för oss att de två kunde vara relaterade, men vi lyckades spåra det till slut. Ibland är sådana här system komplicerade och samverkande, och fixar man en sak så blir det ofta problem någon annanstans.

Dessutom har saker som fungerat som de ska, felaktigt flaggats som buggar. Birmingham nämner att han lade märke till att charge-förmågan verkade konstig. Den förlamade motståndaren istället för att sätta dem i stridsläge, och först när spelaren började auto-attackera fienden började den att slå tillbaka. Han antog först att det var en bugg, men vid en jämförelse med originalet visade det sig att det faktiskt var så det fungerade.

Den informationen är en av fördelarna Blizzard har gentemot privata originalservrar, varav åtminstone en planerar att fortsätta även efter att Classic har lanserats.

– Vi kan utlova bättre stabilitet, och mer autenticitet, säger Birmingham. Vi har originaldatan, så vi kan alltid gå tillbaka och dubbelkolla hur det var. Vi utgår inte bara från minnet, för det kan vara bristfälligt. Minnet är en utgångspunkt för att minnas en känsla, men när det handlar om faktiska detaljer så kan du tro att det var på ett sätt, när det i själva verket var helt annorlunda.

Nostalgi och selektivt minne gör det också lättare att ignorera ett spels brister, men när det gäller en sak behövs inga rosa glasögon. Classic har nämligen ett överskott av stil och personlighet. Jag blev förvånad över hur tidlös och levande världen känns, även utan moderna texturer, karaktärsmodeller och grafiska effekter. Det är en estetik som är tätt förknippad med det klassiska mmo-rollspelet, men som har funnits med ända sedan första Warcraft.

– Vi har absolut en Warcraft-stil, vilket innebär oproportionerliga modeller och ljusa, levande färger, säger legendariske art directorn Samwise Didier. Ibland säger folk att det helt enkelt är så spel brukar se ut. Men det fanns inte så mycket av den varan innan. Sagan om ringen och traditionell fantasy var ofta lite grådassig, inte ljus och färggrann. Vi tog serietidningsestetiken från bland annat Thor, med alla dess överdrivna och färgsprakande inslag – och stoppade in det i vårt spel.

De typiska, enorma axlarna var till exempel behändiga i rts-spelen, eftersom de gjorde soldaterna lättare att identifiera. Nu underlättar de istället för oss att peka ut brott mot god smak. Eftersom världen och estetiken utvecklats genom flertalet spel, var den redan väldefinierad när World of Warcraft lanserades. Precis som spelarna som nu återvänder till Classic, var vi redan då bekanta med Azeroth.

– Jag tycker att Warcraft genom alla sina olika versioner blev både snyggare, fick djupare berättelser och bättre teknik, säger Didier. Det fanns tio år av Warcraft innan World of Warcraft ens kom ut. Så snart spelarna började med sin första karaktär, så förstod de vad det handlade om.

Spelarbas

Jag gick vilse förresten, och blev jagad av raptorerna igen. Sedan gick jag vilse igen, fastnade i färdighetsträdet och åstadkom egentligen väldigt lite. Ändå var det ett fantastiskt sätt att slösa bort en hel dag på.

Tempot, och de mer utmanande duellerna, känns som en frisk fläkt nu efter att Battle for Azeroth låter dig storma igenom en stor del av spelet som en odödlig halvgud. Men att sprida ut det hela över flera månader eller år? Jag är inte så säker på att jag har tålamodet för det. Classic är lockande i teorin, men jag misstänker att jag kommer att bli en av de där turisterna.

Allt du behöver för att pröva är en prenumeration av det vanliga spelet när World of Warcraft Classic nu har lanserats. Blizzard har inte utannonserat datumen för patcharna, eller vad som kommer att hända efter scourge-invasionen, men just nu finns inga planer bortom den här originalversionen. Det kommer att bli som en stillbild av vad spelet en gång var. Om du däremot vill fortsätta vidare, till exempel till Wrath of the Lich King (den bästa expansionen), så får du börja tjata på Blizzard redan nu.

Fraser Brown

Om skribenten

Profilbild

Sveriges STÖRSTA tidning om pc-spel.

Liknande artiklar