facebook_pixel
Rad – Recension

Rad – Recension

Double Fines nya roguelite-äventyr Rad är charmigt i all sin enkelhet, även om det aldrig muterar till något riktigt oväntat.

Det gör ont att lägga ägg. Med en plågad min ploppar jag ut dem, och strax därefter kläcks de till små groteska avbilder av mig. Mina små avkommor ger sig på bossen – en muterad tjur – men de får rejält med stryk. Något måste göras, så jag drar av mig armen och kastar den som en bumerang. När man beskriver det så här så låter Rad mer radikalt än det faktiskt är.

Rad vill hemskt gärna vara asballt, störtfränt eller valfritt annat 80-talsuttryck, men det är det inte riktigt . Spelet är däremot älskvärt, och det är förvånansvärt lätt att fastna i ”bara en gång till”-syndromet när man spelar det.

Konceptet är väldigt familjärt vid det här laget. Det påminner om en mer äventyrsinriktad variant av Nuclear Throne, där du slåss med basebollträ istället för skjutvapen. Det hela utspelar sig efter att jorden gått under minst två gånger, och du måste rädda mänskligheten när ett nytt hot uppstår. Utöver ditt trogna basebollträ så muterar du också med jämna mellanrum, och får nya förmågor. Dessa kan vara allt från enkla grejer som att bli mer stryktålig, till att få en brinnande döskalle som huvud – som du dessutom kan ta loss och kasta på fienden.

Läs också: Oxygen Not Included – ett annat spel som handlar om att överleva

I korthet:

Vad är det?

En roguelite med 80-talsestetik och mutationer.

Utvecklare

Double Fine

Utgivare

Bandai Namco

Webb

bandainamcoent.com/games/rad

Cirkapris

200kr

PEGI

12

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Nuclear Throne

Målet med varje bana är att låsa upp fortet där bossen sitter och trycker.

Retrofernissa

Över den enkla grundpremissen har Double Fine smetat ett tjockt 80-filter, med varierande framgång. De drar det inte så långt som de hade kunnat, varken visuellt eller spelmässigt. Det mesta är trivsamt, men den där extrema attityden de tycks sikta på infinner sig inte riktigt. En speakerröst gillar att konstatera att du minsann inte är det minsta ”rad” när du dör. Men jag vill kontra med att det är inte speakerrösten heller. Den är småputtrigt lustig ibland, varken mer eller mindre.

Detsamma gäller spelmekaniken. Rad är ett kompetent actionspel, men det når knappast intensiteten i spel som ovan nämnda Nuclear Throne. Det som räddar upp allt är att det finns lite mer att göra här än vad ofta är fallet i den här sortens roguelite-skapelser. Det finns hyfsat många mutationer att låsa upp och experimentera med, och även om kartorna alltid innehåller samma fiender och saker att upptäcka så har spelet en skönt äventyrlig känsla som tilltalar mig.

Ofrånkomligen så är vissa mutationer betydligt bättre än andra. Om du har tur och får kombinationen vingar och taggar så kan du i princip flyga över alla fiender (även bossar) och sticka ihjäl dem utan att de har en chans att få tag på dig. Viss obalans är att räkna med i den här sortens spel, förstås. The Binding of Isaac är mycket enklare om du råkar få rätt uppgraderingar, trots allt. Den där oförutsägbarheten är en del av charmen.

Rad är ganska kort, och inte lika hårslitande svårt som många av dess konkurrenter. Det gör att det fungerar fint som ett tillbakalutat alternativ för den som vill ha en stunds okomplicerad, simpel underhållning utan krusiduller. Det hade kunnat vara så mycket mer, för konceptet med samverkande mutationer är intressant, men vad vi får är en trivsam bagatell. Ibland är det precis vad man behöver.

Läs också: GTI 1660 Ti är den gyllene medelvägen

Med taggmutationen blir man inte särskilt kramgo.

Rad – Recension Reviewed by - .
3.5

Utslag

70%
70%
Inte en ny mutation, men väl en familjär och charmerande bagatell som underhåller för stunden.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar