facebook_pixel
Control – Recension

Control – Recension

Det kanske låter trist att vara instängd i en enda byggnad, men tack och lov är Remedys byggnad det gåtfulla högkvarteret FBC – Federal Bureau of Control.

I sci-fi-drypande Control finns det visserligen ingen slowmotion-knapp att leka med, men däremot en redig dos andra spelmekaniska påhittigheter som får varenda fiendemöte att bli kul. Att manuset är melodramatiskt och dialogscenerna oengagerande, vägs med råge upp av spelbarheten där jag är fri att totalhaverera The Oldest House i rollen som Jesse Faden – nybliven Direktör och tankekraftsvandalist på den mystiska byrån.

Minns du hur barnsligt roligt det var att kliva in i Ravenholm och med Gravity Gun skjuta sågklingor mot alla huvudkrabb-zombier i Half-Life 2? Jag får precis samma känsla när jag med telekinesi suger upp ett skrivbord och hivar iväg det mot en angripande agent i Control. Spelkontrollen är lika beroendeframkallande som den är självklar och det är en fröjd att slunga runt både möbler och motståndare i det enorma komplexet.

Du är Jesse Faden och som alltid när det gäller Remedys hjältar, gillar även Jesse att vägleda oss med inre monolog. Alla stora ord är aningen skitnödiga, men vad annars ska man förvänta sig från ett spel signerat Sam Lake? Hon pratar dessutom inte bara med sig själv, utan även med någon som vi inledningsvis inte vet vem det är, vilket gör det hela ännu mer cringe (ursäkta ordvalet, vi måste tilltala kidsen!)

Exakt hur Jesse har funnit denna märkliga plats, kallat The Oldest House, vet vi inte, men hennes mål är att hitta sin bror Dylan som blev bortförd av FBC när de båda var unga. Det är en lovande premiss, men tyvärr tappar berättelsen fart i och med den slöa regin så fort det vankas dialog.

Läs också: Ion Fury – Recensionen

I korthet:

Vad är det?

Mystisk actionsandlåda med helt fantastiskt gameplay.

Utvecklare

Remedy

Utgivare

505 Games

Webb

controlgame.com

Cirkapris

600:-

Pegi

18

Spelat på

Intel Core i7-4790k

16 GB RAM

GTX 1080

Kolla även in

Alan Wake, Quantum Break, Half-Life 2

Trött dialog

Remedy har tyvärr klivit rakt i en ”typiskt spelig” fälla när det gäller interaktioner med olika NPC-karaktärer. Efter att ha golvats av det filmiska kameraarbetet i spel som A Way Out och Red Dead Redemption 2, spel där varenda tagning kändes genomtänkt, är det nästan omöjligt för mig att gå tillbaka och nöja mig med mer slentrianmässig regi. I Control faller Remedy för det mesta tillbaka på den slitna ”över axeln”-vinkeln (shot/reverse shot) där kameran står helt stilla, bara för att livlöst skifta fram och tillbaka mellan Jesse och personen hon pratar med. Det blir snabbt ointressant att följa pratscenerna, och inte blir det bättre av att somliga NPCs dessutom är såpass opolerade att de ser ut att vara hemmahörande i spel från 2009 snarare än 2019.

Nåväl. Jesse blir i inledningen hänvisad till FBC-chefens kontor där hon upptäcker det högsta hönset Direktör Trench som ligger död bredvid sitt skrivbord. Till synes rör det sig om ett självmord och Jesse tar då – lite lagom korkat kanske eftersom hennes fingeravtryck hamnar på mordvapnet, men why not – upp det pistolliknande föremålet som Trench har använt sig av och ett, tu, tre blir hon den nye Direktören. ”Pistolen” är nämligen inget mindre än The Service Weapon, det enda vapen du kommer använda i Control.

The Service Weapon kan dock uppgraderas och bland annat skifta form till både hagelgevär och kulspruta, men dess främsta uppgift är att utse vem som ska bli Direktör i The Oldest House. Är man inte värdig titeln (Thors hammare-principen) slutar det med en ofrivillig kula i sitt eget huvud. Jesse är förstås värdig och nu är vapnet knutet till henne, liksom uppdraget att ta itu med invasionproblemet som råder på byrån.

Och det är precis här, när jag blir fri att utforska och rensa upp på FBC, som Control blir underbart att spela.

Läs också: Nyhet – Systemkraven för Control

Tre andra spel där du också kan leka med fysiken

I Grand Theft Auto IV valde Rockstar att implementera Euphoria-fysikmotorn. Att köra på fotgängare och parkbänkar i Liberty City känns lika realistiskt än idag.

Red Faction: Guerilla gav dig en slägga och en massa betonghus att demolera ända ner till grunden. Inget annat spelar roll i det här spelet, som häromåret fick en uppfräschning i form av Re-Mars-tered-versionen. Lemme smash!

Jag nämner det redan två gånger i den här recensionen, men tredje gången gillt: Gravity Gun i Half-Life 2. ‘Nuff said!

Sidor: 1 2

Om skribenten

Profilbild

Glad gamer med smak för action och äventyr, men älskar även storytunga titlar där ett bitterljuvt slut är grädden på moset. Uppväxt med konsoler, men tog år 2014 steget in i PC-världen där de magiska 60 FPS väntade.

Liknande artiklar