facebook_pixel
Age of Wonders: Planetfall – Recension

Age of Wonders: Planetfall – Recension

Age of Wonders: Planetfall tar sitt pick och pack och drar dit rymdpepparn växer, precis i gränslandet mellan fantasy och science fiction.

Ett slemspottande rymdmonster har flankerat mig. Om jag försöker springa kommer jag att bli huggen i ryggen, vilket gör förbannat ont. Som tur är har jag en flygande ödla som skjuter laser. Den nöter ner monstrets hälsa så pass att min hjälteenhet, en stor skalbagge som går på två ben, kan ta kål på den. I Age of Wonders: Planetfall är detta inte galenskap, det är vardag.

Efter många års frånvaro har Age of Wonders-serien kommit tillbaka, vilket är oerhört glädjande. Planetfall är det första spelet i serien som tar klivet bort från sagovärldarna och blickar ut mot den högteknologiska världsrymden istället. Trots miljöbytet så känns mycket bekant, men spelet är ändå ett eget väsen som både vilar tryggt på sitt arv och utforskar det okända på samma gång.

De sex olika fraktionerna är som mutationer av sådant vi känner igen sedan tidigare. Cyborgerna plockar upp delarna efter sina fallna kamrater, som en högteknologisk variant av necromancy-magi. De komiskt onda typerna i syndicate-falangen drar sig inte för att använda biologiska vapen mot sina motståndare, och amazonerna skjuter inte bara rymdpilbåge – de är också väldigt bra genetik, och skapar stora monster som de gärna rider omkring på. Närmast sina fantasyrötter hamnar dvar-fraktionen. De är i princip rymddvärgar (det hörs ju på namnet), men även de har sina små egenheter.

Läs också: Outer Wilds – fler främmande världar

I korthet:

Vad är det?

En science fiction-spinoff på en klassisk fantasystrategiserie.

Utvecklare

Triumph Studios

Utgivare

Paradox Interactive

Webb

Aow-planetfall.com

Cirkapris

500kr

PEGI

16

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Alpha Centauri

Precis som i verkligheten blir grannarna arga om man breder ut sig för mycket.

Anpassa och experimentera

I grund och botten är det samma sorts blandning av civilisationsbyggande och taktiska strider som vi är vana vid, förstås. Du landar på en planet, och försöker sedan expandera din koloni genom att utöka ditt territorium och bygga nya baser. Samtidigt är även fokuset på sidouppdrag och äventyrande intakt sedan föregångaren. Du har hjältar som du kan skaffa uppgraderingar, ny utrustning och nya vapen till, och du kan forska fram nya enheter och förmågor som hjälper dig både i kolonibyggandet och i de turordningsbaserade striderna.

Forskningsträden är uppdelade i ett civilt och ett militärt träd, och du forskar på dem båda samtidigt. Det här ger dig lite mer flexibilitet, och det blir lättare att planera både kolonibyggandet och hur du vill att din armé ska se ut och bete sig.

Som vanligt kan du skapa dina egna scenarier att erövra, eller så kan du spela den matiga och mestadels underhållande kampanjen. Oavsett vad du väljer så finns det gott om utrymme att experimentera med olika fraktioner och spelsätt.

Ända sedan jag hörde vampyrerna utbrista i ett glatt ”blä!” i det första Heroes of Might and Magic-spelet så har jag varit väldigt förtjust i den här subgenren, som lägger sig lite mitt emellan strategi- och rollspel. Vi har kommit en lång väg sedan dess, men kärnan är fortfarande densamma – oavsett om vi är i rymden eller på gröna fantasyskogar.

Läs också: Jim Carrey funderar över Sonics design

Cyborg-fraktionen har en del rätt bisarra enheter.

Age of Wonders: Planetfall – Recension Reviewed by - .
4

Utslag

80%
80%
Ett kul sidospår som tar en klassisk strategiserie ut i rymden.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar