facebook_pixel
Wolfenstein: Youngblood – Recension

Wolfenstein: Youngblood – Recension

Wolfenstein: Youngblood har gott om nazister att skjuta, men spelet kan inte leva upp till föregångarnas briljans.

Min syster är min bror. I Wolfenstein: Youngblood spelar du som en av två tvillingsystrar. Jag är den ena, och min lillebror spelar den andra. Jag står vid en låda och väntar på att brorsan ska komma dit och hjälpa mig att öppna den. Plötsligt ringer det i telefonen. Det är 2008, som kräver att få sin förlegade co-op-mekanik tillbaka.

Jag såg verkligen fram emot Youngblood, även om det alltid sett ut som ett sidospår i väntan på något större. Co-op i Wolfenstein är ingen dum idé, och det mesta är potentiellt roligare med en vän. Inte minst att skjuta supernazister.

Youngblood blir förvisso roligare om man är två, men i längden är det på tok för slappt för att bibehålla min uppmärksamhet. Co-op-mekaniken sträcker sig till att man måste vara två för att öppna dörrar, och man kan också peppa varandra för att ge hälsa under striderna. Det känns väldigt gammalt. Utöver det är spelet inte så anpassat för samarbete som jag hade hoppats.

I striderna handlar mycket om att tillsammans koncentrera sig på att nöta ner de mest bepansrade fienderna. Att kasta en massa bullet sponge-fiender på en är inte särskilt fyndig co-op-mekanik, dock. Ibland kan den ena flankera för att skjuta bort någon i ryggen, eller skjuta av en specifik kroppsdel, men för det mesta är det ett evinnerligt nötande. Det går att smyga, men i regel blir du ändå upptäckt förr eller senare så det ofta lika bra att rusa och börja skjuta som en galning. Det är Wolfenstein, trots allt.

Läs också: Etherborn – recensionen

I korthet:

Vad är det?

Ett nazistskjutarspel med fokus på co-op.

Utvecklare

Machine Games, Arkane Studios

Utgivare

Bethesda

Webb

bethesda.net/en/game/wolfenstein-youngblood

Cirkapris

300kr

PEGI

18

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Wolfenstein: The New Order

Nu finns en upplåsbar färdighet som låter dig spara de tunga supervapnen. Behändigt.

 

Stiltje

Det hela börjar lovande, när seriens benhårde hjälte – BJ Blazkowicz – försvinner spårlöst. Hans tvillingdöttrar sticker till det nazistockuperade Paris för att hitta honom, och de första uppdragen har ett bra tempo och driv. Men sedan tvärnitar spelet. Det är som om någon glömt handbromsen i, för efter inledningen hämtar sig aldrig spelet igen.

Väl i Paris får du utföra diverse dussinuppdrag för motståndsrörelsen. Inget av detta har med sökandet efter BJ att göra, du måste mest göra det för att de ska hjälpa dig senare. Detta innebär att du åker till de olika stadsdelarna i Paris, om och om igen, för att skjuta samma nazister i samma miljöer. Inte mycket händer, och det känns inte som att något står på spel. Faktum är att spelet är närmast totalt befriat från berättande, förutom i början och alldeles i slutet.

Tvillingarna själva hade kunnat rädda upp mycket, men deras personlighet utvecklas inte nämnvärt. Vi får små glimtar av en underhållande gestaltning av en blodtörstig, ultravåldsam variant av tonårsklichéer, men spelet vågar inte ta klivet fullt ut. Att inte göra systrarna kroniskt deprimerade som sin farsa är klokt. BJ:s existentiella funderingar ger föregångarna en fint vemodig tyngd mitt i all exploitation-galenskap, men nya huvudpersoner ger en möjlighet till ett annat tonläge. Det är synd att det mestadels slarvas bort.

Sidospår

Striderna är i grund och botten gedigna, men det är för mycket som håller spelupplevelsen tillbaka. Vapnen bjuder inte på några nämnvärda nyheter, det nya nivåsystemet är poänglöst, fiender kan bugga ur och dessutom spawna in mitt framför ögonen på dig, och det repetitiva upplägget gör det hela tröttsamt i längden.

Vi har roligt ibland, när striderna kommer till sin rätt – mestadels i de mer linjära bossnivåerna. Men känslan av att detta bara är en slapp slit- och släng-produkt i väntan på nästa del i serien, är svår att skaka av sig. Det menlösa slutet handlar mindre om att ge en tillfredsställande avslutning på det här spelets berättelse, och mer om att skapa intresse för en förhoppningsvis betydligt mer intressant uppföljare.

Min bror må vara min syster, men jag önskar att vi hade roligare. 2008 har ännu inte kommit för att hämta sin förlegade co-op-mekanik. Jag antar att vi får dras med den ett tag till.

Läs också: Wolfenstein: The New Colossus – recensionen

Undrar om nazisterna varit i farten här? Det finns några subtila ledtrådar.

Elite-Hans

Wolfenstein 3D från en annan dimension

En av de fyndigaste delarna i spelet är alla alternativa versioner av vår världs kulturyttringar. Jag är ganska säker på att jag hörde en tysk ”Somliga går i trasiga skor” där nånstans, till exempel. Allra roligast är dock en spelbar version av Wolfenstein 3D, kallad Elite-Hans. Det är en nazistversion av klassikern, där du skjuter onda allierade istället, i kampen mot den förskräcklige Terror-Billy.

Wolfenstein: Youngblood – Recension Reviewed by - .
3

Utslag

60%
60%
Striderna bränner till ibland, men på det hela är det ett slappt och oinspirerat sidospår.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar