facebook_pixel
Sea of Solitude – Recension

Sea of Solitude – Recension

Känslorna står stilla i depressionskildringen Sea of Solitude.

Jo-Mei Games går mot strömmen när de väljer att stoppa in dialog i indieliret Sea of Solitude. I det svårmodiga EA Originals-spelet får vi följa Kays strävan efter att komma ur sin ensamhet och depression, men samtidigt som hon tampas med sina inre demoner tampas jag med att acceptera det inte-så-övertygande röstskådespeleriet.

Jag befinner mig inuti Kays sinne, som bokstavligen har svämmat över av ensamheten hon känner. Hon måste åka båt och leta efter ljuset i det påtryckande mörkret, möta sina själsliga fiender och komma underfund med vad det är som gör henne olycklig. Djupt nere i sitt dystra tillstånd vill hon inget annat än att förstå sig själv och sina relationer, så att hon kan hitta lyckan igen.

Det är ett spännande koncept som visar sig fungera helt okej i spelform, även om svårighetsgraden gärna kunde ha varit högre. Att jag kan skjuta Kays raketpistol för att hitta vart jag ska på havet, gör det sällan klurigt att ta sig vidare. Till fots är det inte heller särskilt svårt, då jag mestadels klättrar upp och ner för stegar och tar hand om mörkret, återställer ljuset. Stundtals måste jag springa iväg från Ico-liknande skuggvarelser som huserar inuti Kay, men fienderna är för det mesta barnsligt enkla att undvika.

Läs också: 198x-recensionen

I korthet:

Vad är det?

En känsloresa med monster, båtar och stegar. Och halvdant röstskådespeleri.

Utvecklare

Jo-Mei  Games

Utgivare

EA Originals

Webb

seaofsolitude.com

Cirkapris

200:-

Pegi

12 år

Testat på

Intel Core i7-4790K, GTX 1080, 16 GB RAM

Kolla även in

Limbo, Inside, Journey

Rent visuellt är Sea of Solitude en stämningsfull skildring av vad ensamhet kan göra med oss.

RISIGT RÖSTSKÅDESPELERI

I Sea of Solitude är det dock berättelsen som står i fokus, vilket gör att jag har överseende med den basala spelbarheten. Spelet består av tolv melankoliska kapitel och även om äventyret är över på blott tre timmar, är detta inget negativt. Snarare är den korta speltiden bara till dess fördel, eftersom jag redan halvvägs har börjat tröttna på alla stegar jag måste klättra på för att komma vidare och – framför allt – för att jag redan från start har svårt att sympatisera med Kay. Premissen som lyckats så väl med att fånga mitt intresse, grusas nämligen av huvudpersonens röstskådespeleri.

Medan andra känslosamma äventyr såsom Ico och Journey bjudit på sparsmakad eller rentav obefintlig dialog, gör Jo-Mei Games tvärtom och låter Kay kommentera och prata sig igenom hela Sea of Solitude. Tyvärr klingar det mestadels såpass falskt, att jag ofta får upp en bild av inspelningsstudion som skådisen stått och spelat in sina repliker i. Likt en halvkass ljudbok låter det som att hon läser ett manus, snarare än att faktiskt känna det hon säger.

Det spelar ingen roll om hon blir glad över att stöta på den svävande vän som vägleder henne genom spelet, eller förtvivlad över minnet av hennes grälande föräldrar; när känsloyttringarna levereras med bristande inlevelse blir det svårt att fatta tycke för Kay. Det låter förvisso inte helt uselt, men nog så mediokert.

Övriga röster gör däremot fint ifrån sig, framför allt havsmonstret som faktiskt lyckas skrämma mig med sin fasansfulla stämma. När manuset spelar en så central roll, är det dock synd att självaste huvudpersonen dränker storyn med sin medelmåttiga replikleverans.

Läs också: Outer Wilds-recensionen

Sea of Solitude – Recension Reviewed by - .
2.6

UTSLAG

52%
52%
Känsloäventyr med en lovande grundpremiss, som tyvärr inte lyckas beröra på grund av huvudpersonens mediokra röstinsats.

Om skribenten

Profilbild

Glad gamer med smak för action och äventyr, men älskar även storytunga titlar där ett bitterljuvt slut är grädden på moset. Uppväxt med konsoler, men tog år 2014 steget in i PC-världen där de magiska 60 FPS väntade.

Liknande artiklar