facebook_pixel
Night Call – Recension

Night Call – Recension

Det atmosfäriska detektivspelet Night Call vill vara en modern blandning mellan Chinatown och Taxi Driver, med blandat resultat.

Ljusets stad, kallas den. Och kärlekens stad. Förr talades det om att åka till ”gay paree”, för att alla vara så glada där. Det där känner jag inte alls igen. Mitt Paris är regnigt, mörkt, kallt och fullt av trasiga och sorgsna människor. Och minst en seriemördare. Glöm Travis Bickles New York, Paris är det nya svarta.

I Night Call antar du rollen som Houssine, en taxichaufför som plågas av sitt förflutna. Han kommer, som så många andra i Frankrike, ursprungligen från den gamla kolonin Algeriet. Houssine har något förtroendeingivande som gör att hans kunder inte riktigt kan låta bli att anförtro sig åt honom, av olika anledningar. Ibland dras de till honom, och den karga medmänsklighet som döljer sig bakom hans bistra anlete. För andra verkar Houssine närmast vara osynlig, och knappt en verklig person. Han är ett bollplank de kan studsa sina tankar mot.

En gammal rasist bedyrar dyrt och heligt att han inte är rasist. En ensam, övergiven dam kan inte låta bli att skrika könsord emellanåt. En ung kvinna ska giftas bort mot sin vilja. En katt vill ta tåget bort från sin ägare, som är lite för fäst vid den. Tomten har glömt var han ställt sin släde. Berättelserna är många och mångsidiga.

Läs också: Outer Wilds är briljant – Recension

I korthet:

Vad är det?

Ett lågmält och atmosfäriskt detektivspel i film noir-stuk.

Utvecklare

Monkey Moon/Black Muffin

Utgivare

Raw Fury

Webb

Nightcallgame.com

Cirkapris

200kr

PEGI

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

A Case of Distrust

Blomkålsanus? Om du säger det, så.

Bekanta gator

Även om fokus ligger på berättande snarare än pusslande, så är Night Call i grund och botten ett detektivspel. Det finns tre olika fall, men skillnaden mellan dem är ganska liten – utöver svårighetsgraden. Det första fallet är ganska lätt att lösa, så länge du är någorlunda uppmärksam. För min del var den avgörande ledtråden en rynkig hand (det fanns bara en misstänkt som var gammal nog att ha rynkor), och motivet var tydligt.

Det hela fungerar så att du åker runt i staden och plockar upp kunder, samt besöker platser där du kan få eller köpa information. När du kör omkring folk berättar de om sina liv, och ibland döljer sig ledtrådar i dialogerna – ibland inte.

Första fallet du löser kommer att vara det bästa, helt enkelt för att spelet då inte hinner upprepa sig så mycket. Alla fall har nämligen samma upplägg och inledning. Du är den enda som överlevt mötet med en seriemördare som härjar i Paris. En dryg snut tvingar dig att hjälpa till med utredningen, för att hon inte ska avslöja ditt dunkla förflutna för alla.

Passagerarna är också alltid samma, vilket innebär att du kommer att få höra samma dialoger igen. De går inte heller att hoppa över, bara klicka sig igenom. Du kan inte heller strunta i att ta kunder som är nära, för bensin och uppehälle är dyrt och om du hamnar på minuskontot får du sparken på studs och spelet är slut. Det är inte en särskilt genomtänkt eller väldesignad mekanik, och jag föredrar helt klart att köra på den lättaste svårighetsgraden där du har mycket större buffert och inte behöver oroa dig så mycket för pengar.

Night Call är som bäst när du försvinner in i dina passagerares öden. Den regntunga nattsuddsatmosfären är medryckande och vemodigt eftertänksam, och jag bryr mig om både Houssine och personerna han möter. Det är bara synd att mekaniken ställer sig i vägen ibland, med upprepningar och klumpigt ledtrådspyssel. Kan man acceptera bristerna har Night Call en del intressanta och bitvis väldigt välskrivna historier att bjuda på. Paris står sig väl i mot genrekonkurrenterna i Chinatown och New York.

Läs också: Hypnospace Outlaw – en underhållande cyberspacedeckare

Ledtrådspysslet är inte så engagerande som det borde vara.
Night Call – Recension Reviewed by - .
3.5

Utslag

70%
70%
Ett atmosfäriskt och välskrivet deckarspel som ibland lägger krokben för sig självt.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar