facebook_pixel
Zed – Recension

Zed – Recension

Den interaktiva novellen Zed handlar om minnen, men är ironiskt nog inte särskilt minnesvärd som varken spel eller berättelse.

De flesta av oss har säkert gjort saker i livet som vi ångrar. Huvudpersonen i Zed lider av demens, och irrar sig igenom en livstids minnen i sitt huvud. Tyvärr är det inte en upplevelse som gör något vidare avtryck. Spelet vill så gärna handla om viktiga saker, men det träffar inte rätt. Slutresultatet blir fint presenterad, men tom, sentimentalitet.

Jag gillar visuella romaner och noveller. Interaktiva små berättelser som inte drygar ut speltiden med spelmoment som inte tillför något. Phoenix Wright-spelen är ett bra exempel, och jag hör till de som älskade både What Remains of Edith Finch. Vissa kallar de två sistnämnda för promenadsimulatorer, men det är en missvisande genreterm som borde sluta användas. Promenerandet är inte poängen, det är berättandet. Att kalla berättelsedrivna spel för promenadsimulatorer är som att kalla Brott och straff för en bläddersimulator.

Läs också: Warhammer: Chaosbane – Recensionen

I korthet:

Vad är det?

En liten berättelse om minnen, som inte lär bli ihågkommen.

Utvecklare

Eager Games

Utgivare

Cyan Venture

Webb

eagergames.com

Cirkapris

150kr

Pegi

12

Spelat på

Intel Core i5-7600k

16 GB RAM

GTX 1070

Kolla även in

What Remains of Edith Finch

Icke-pussel

Zed är en interaktiv novell. Med fokus på novell, för det är en kort liten historia om minnen – speciellt sådana man ångrar. Spelmomenten är få, men hade ärligt talat gärna fått vara ännu färre. De består nämligen uteslutande av att leta upp en handfull prylar i varje nivå (som ofta består av ett par rum), och sedan lösa ett blockpussel där du flyttar rutor för att få fram en bild. Med andra ord den simplaste och tråkigaste formen av icke-pussel som någonsin uppfunnits. Sådana där som inte var roliga ens när man var en liten parvel som knappt lärt sig gå.

Visuellt är Zed fint, med bitvis abstrakta miljöer som ska spegla olika minnen och faser i livet. Musiken är dock det bästa med spelet, även om också den hemfaller åt manipulativ sentimentalitet ibland. Särskilt slutet, där utvecklarna desperat försöker vattna våra tårkanaler, faller platt.

Det är synd, för Eagre Games består av folk som varit med och gjort spel som Myst och Bioshock Infinite, och atmosfären byggs upp relativt effektivt. Vissa sekvenser närmar sig den potential som konceptet ändå har – men når aldrig ända fram.

Manuset är för banalt, helt enkelt. Det hjälper inte heller att huvudpersonens inre röster debatterar med varandra på ett fånigt sätt. Särskilt inte när de bryter ner den fjärde väggen och försöker göra sig lustiga över klyschig symbolik. Det håller inte när spelet inte har något alternativ till plattityderna. Det går inte att bara servera smaklös mat och tro att det är okej så länge man erkänner att den inte smakar någonting. Det behövs något oväntat, en krydda som gör det värt att tugga i sig.

Zed handlar, förutom minnet, även om kreativitet. Jag önskar bara att spelet hade mer av den varan, för ett förutsägbart spel om fantasins gränslöshet är dömt att misslyckas. Vi glömmer det här, och går vidare.

 Läs också: Baldur’s Gate 3 är en grej! Kolla in trailern.

Zed – Recension Reviewed by - .
2.75

Utslag

55%
55%
Bitvis fint att titta och lyssna på, men inte mycket till berättelse.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar