Warhammer: Chaosbane – Recension

Warhammer: Chaosbane är bättre som actionspel än som rollspel, men det hade behövt lite mer kött på sina håriga dvärgben.

Välsignat vare skägget! Jag hittade det i en tunna i en skitig gränd. Alldeles i närheten fann jag dessutom en gnuggis-tatuering, som jag genast fäste på mitt förvånansvärt hårlösa dvärgbröst. I Warhammer: Chaosbane kan du inte bara hitta ansiktsbehåring som loot, du kan välsigna den också. Utöver det är det dock ett väldigt typiskt actionrollspel.

Warhammer: Chaosbane är som en isometrisk variant av Vermintide-spelen. Upp till fyra hjältar ska smiska horder av olydiga monster och ockultister, och gärna plocka på sig en och annan uppgradering längs vägen. Mest likt är det så klart Diablo 3, inte minst på så vis att karaktärsbygget är ganska ytligt och fokus ligger till stor övervikt på action, snarare än rollspelande.

De fyra karaktärerna är typiska fantasy-arketyper: en krigare, en bågskytt, en magiker och en dvärg med dubbla yxor. Det är den sistnämnde som kan hitta hår och tatueringar i tunnor. Istället för hjälmar och rustning för överkroppen uppgraderar han istället sin frisyr och sitt skägg, samt tatueringarna på ryggen och bröstet. Jag kan bara anta att det är gnuggis-varianten av tatueringar, eftersom han kan plocka upp dem från marken och fästa dem vid kroppen på egen hand.

Läs också: Watch Dogs Legion kommer att presenteras på E3

Actionfokus

Chaosbanes största styrka är de olika karaktärernas distinkta förmågor och attacker. Dvärgen kan kasta ut en kedja och dra sig mot, eller bort från, fiender. Magikern kan kontrollera vissa av sina projektiler, och bågskytten (som naturligtvis är en alv) kan rulla undan attacker. Det är inga konstigheter, egentligen, och det gör inte Chaosbane till ett djupt eller ytligt spel. Men det fungerar bra.

Chaosbane tjänar på att du ser på det som ett isometriskt actionspel, snarare än ett rollspel. Det är relativt kort, och jämfört med konkurrenter som Diablo 3, Grim Dawn och Path of Exile är det väldigt klent med innehåll. Fiendetyperna är ganska få, miljöerna är inte särskilt detaljrika, och variationen i utrustning är närmast obefintlig. Du kan uppgradera utrustningen, förstås, och jag uppskattar verkligen humorn i att kunna välsigna sitt eget skägg.

Det är småroligt att leka med de olika attackerna och förmågorna som de olika karaktärerna har, och bäst blir det i co-op. Eller ja, det blir roligast då, men också buggigare. Jag stötte på ett antal irriterande buggar i co-op, men i singleplayer flöt det på utan problem.

Warhammer: Chaosbane är inte oävet, men det smakar definitivt mindre än det kostar. Min co-op-kompanjon Peter sammanfattade spelet väl, när han konstaterade: ”Det är lite kul, men inte jätte.” Huruvida det räcker eller inte är nog väldigt individuellt, men i väntan på nästa stora arpg-släpp kan Chaosbane fungera som en stunds utfyllnad.

Läs också: Conan Unconquered – ett annat spel med lite klent innehåll