facebook_pixel
Octopath Traveler – Recension

Octopath Traveler – Recension

Ett något udda upplägg till trots är ändå Octopath Traveler en sann, modern jrpg-juvel.

Lojalitetsuppdragen i Mass Effect 2 är de bästa delarna av spelet, det vet alla. De intima berättelserna är så mycket mer intressanta än de breda intrigerna (speciellt i Mass Effect 2) att jag ibland har tillåtit mig drömma om ett rollspel som enbart fokuserar på personliga, nästan vardagliga problem.

Entré för Octopath Traveler, Square Enixs pixelsköna jrpg som nu äntligen släppts till datorer via Steam. Spelet gjorde en del väsen av sig när det lanserades exklusivt till Switch förra sommaren, till den grad att jag nästan gav vika för trycket och pungade ut för en Nintendo-konsol. Men jag stod emot, och nu har mitt tålamod äntligen belönats, och mer därtill.

Octopath Traveler kretsar, som namnet antyder, kring åtta olika hjältar. Du väljer vilken du vill börja med – själv valde jag den exotiska dansaren Primrose Azelhart eftersom jag hört att hennes ursprungsberättelse är chockerande mörk, och jag blev sannerligen inte besviken på den fronten – och därefter reser man land och rike runt för att utöka äventyrargillet i gammal, hederlig jrpg-stil. Eller?

Osällskapligt sällskap

En av de verkligt udda detaljerna med Octopath Traveler är själva upplägget. De olika karaktärerna agerar i enad trupp men ändå inte – huvuduppdragen är helt och hållet fokuserade på de enskilda hjältarna och deras specifika trångmål, och de andra äventyrarna existerar i princip bara under striderna, samt under korta löskopplade konversationer mellan storysegmenten.

Till en början känns det riktigt konstigt, men jag köper ändå konceptet överraskande kvickt då de individuella berättelserna är så pass intressanta, och ärligt talat rätt unika inom rollspelsvärlden. Jag är väldigt mycket mer intresserad av Primroses personliga hämndresa än jakten på den onda kejsarens sju skinande marmorkulor, även om de med största sannolikhet gömmer sig någonstans också.

Läs också: Recension: Tales of Vesperia: Definitive Edition

I korthet

Vad är det?

Personliga berättelser och klassisk jrpg-mekanik.

Utvecklare

Square Enix, Acquire

Utgivare

Square Enix

Webb

square-enix-games.com/en_US/games/octopath-traveler

Cirkapris

640:-

Pegi

12 år

Testat på

I5 4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM

Kolla även in

Dragon Quest XI

H’aanit råkade plocka upp fyrverkerierna istället för pilarna när hon gick hemifrån!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I övrigt är det mesta som det brukar vara i jrpg-land. Stridssystemet är klassiskt och turordningsbaserat, kretsar kring buffar, elementbaserad magi och allt däremellan. Alla fiender är svaga mot specifika attacker, och om man har tur lyckas man landa en kritisk träff som gör fienderna så pass snurriga att de helt och hållet missar sin tur att attackera. Speciellt viktigt är detta under strider mot bossar, då man kan avbryta deras uppladdningar innan de släpper loss sina riktigt kraftfulla specialare, som ibland kan utplåna ditt glada gäng fullständigt.

Pixelmagi

Sedan har vi grafiken. Och den är, som du säkert förstått av bilderna här intill, snudd på makalös. “Postprocesserade pixlar” är vad jag väljer att kalla det, eftersom det handlar om så mycket mer än ett försök att replikera gamla SNES-titlar – miljöerna är uppbyggda i 3D med Minecraft-doftande block, och djup-, ljuseffekter och en massa andra saker som säkert har avancerade namn ser till att striderna stundtals framstår som rena fyrverkerier. Grafiskt kommer Octopath Traveler åldras med sällan skådad värdighet, det vågar jag garantera.

Jag har ändå ett litet men viktigt klagomål angående presentationen – kameran är ofta väldigt utzoomad, vilket gör att jag saknar karaktärsporträtt intill dialogrutorna. Speciellt eftersom Octopath Traveler, trots allt, är välsignat med riktigt vackra illustrationer som ofta göms allra längst in i menyerna där man väldigt sällan ser dem.

Som helhet är dock Octopath Traveler en ruskigt stark spelupplevelse – men det är ändå “bara” ett klassiskt jrpg i hjärta och själ (det har till och med slumpmässiga strider ute på fältet och i grottor) så du vet nog redan om du överhuvudtaget är mottaglig för den här typen av spel eller inte. Men för oss – vi som slukar japanska rollspel med grötslev – är det här en ny milstolpe inom genren och en riktigt, riktigt trevlig sommar.

Läs också: Recension: Ni no Kuni 2: Revenant Kingdom

Alla de andra

Utöver Primrose (dancer) består de åtta utvalda hjältarna även av Ophilia (cleric), Cyrus (scholar), Tressa (merchant), Olberic (warrior), Alfyn (apothecary), Therion (thief) och H’aanit (hunter). En brokig skara kombattanter vars stridsstil du förmodligen kan gissa dig till utgående från klassnamnen, men de har också varsin specialförmåga som bland annat låter Primrose charma intet ont anande bybor, som sedan kan hjälpa till under striderna. Därtill väntar ytterligare fyra “hemliga” klasser som man kan låsa upp efter flitigt utforskande!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Octopath Traveler – Recension Reviewed by - .
4.45

UTSLAG

89%
89%
Pixelperfekt äventyr med verklig dramaturgisk tyngd.

Om skribenten

Benny Holmström

Finlandssvensk anime-, motorsport- och spelentusiast!

Liknande artiklar