facebook_pixel
My Friend Pedro – Recension

My Friend Pedro – Recension

Slow motion (yay!) och plattformar (bu!) i My Friend Pedro.

Estetiskt tilltalande låtsasvåld är något av det mest angenäma på denna jord. Det där ljudet när flera pistolskott går från slow motion till normal hastighet är vackrare än hela världens barnaskratt. My Friend Pedro tar fasta på dessa sanningar och är omedelbart tilltalande. Däremot snubblar det ner i ett hål av plattformsklichéer och artificiell svårighetsgrad.

Pedro började sina dagar som Flash-spel där det lutade sig mot sin gimmick som “Max Payne i 2d” och gick att spela igenom på några minuter. Precis som när tv-serier blir film och måste lämna den inrökta studion (och introducera helt opassande karaktärer och få allmän hybris) så innebär en riktig utgivare och en prislapp att ett spel måste bli “på riktigt”.

För Pedro innebär det tyvärr att den centrala mekaniken blir lidande. Över hälften av nivåerna i Pedro liknar rena plattformspussel. Tryck på knappar, dra i spakar, hoppa på plattformar i rätt ordning och gör det ibland med någon form av tidsbegränsning. Ledtrådarna om varthän det barkar kommer tidigt. Det tar inte lång tid förrän många fiender står i olika burar. Ingen vet hur de kom dit, men de kan skjuta ut genom gallren och börjar därför kännas som ett sorts kanontorn snarare än kombattanter.

Läs också: Bloodstained: Ritual of the Night – recension

Vad är det?

Slow motion och pang pang

Utvecklare

Deadtoast Entertainment

Utgivare

Devolver Digital

Webb

devolverdigital.com/games/my-friend-pedro

Cirkapris

150:-

PEGI

18 år

Testat på

I7 2600K, GeForce GTX 1070, 8 GB RAM

Kolla även in

Madness Combat, ej recenserat

P’kow! P’kow!

När spelets utvecklare Victor Ågren nämnde Madness Combat som en av inspirationskällorna till My Friend Pedro så blev jag övertygad om att hans spel skulle kunna klia mig på precis rätt ställen. Jag kan verkligen försvinna in i spel som snarare liknar lekar än reda utmaningar.

Det mest tillfredsställande med den interaktiva versionen av Newgrounds-klassikern Madness var experimenterandet och att försöka tämja oberäkneligheten. Att plocka upp nya vapen hela tiden och att använda de gamla som kastvapen. Slow motion var inte bara ett spelmekaniskt övertag, utan fanns där för att det skulle känns gött, se bra ut och bli supercoolt.

Jag har ändå spelat mycket Pedro inför den här recensionen. Men jag håller mig till de första banorna – de som inte bara är slött hoppande och att dra i spakar – och det är med en fusk-trainer som jag laddat hem från nätets avkrokar för att slippa ladda om vapnen hela tiden. Få saker förstör ett slow motion-hopp värre än att byta magasin mitt i luften. Detta och att en vanlig snubbe tål två uzi-skott i ansiktet är tråkiga stoppklossar.

Det är frustrerande att spelet lyckas göra så mycket rätt i sin ljudbild, visuella effekter och animationer för att sedan falla på att dra iväg alltihop i fel riktning. Jag hoppas ändå på ett framtida arena- eller sandlådeläge, som hade kunnat höja spektaklet avsevärt. Nu står Pedros vän mest och snurrar istället för att falla med stil.

Läs också: 198X – recension

My Friend Pedro – Recension Reviewed by - .
3.2

UTSLAG

64%
64%
Undviker att bli enahanda skjutande genom att bli enahanda hoppande.

Om skribenten

Erik Bergérus

Lagom melankolisk pojkman som gillar sobert berättande och gamla saker.

Liknande artiklar