facebook_pixel
Bloodstained: Ritual of the Night – Recension

Bloodstained: Ritual of the Night – Recension

Ett slott har brutit sig löst från helvetet och med sig har det tagit en hel armé demoner, och bara lite högkvalitativ metroidvania-action kan stoppa dem.

När Symphony of the Night släpptes 1997 var Castlevania-serien redan väletablerad. Trots det skulle serien aldrig mer bli sig lik efter att Symphony introducerade rollspelsinslag och ickelinjärt utforskande. Det skulle komma att både lägga grunden för och namnge genren ”metroidvania”.

Bakom beslutet att göra det drastiska skiftet stod främst Koji Igarashi som därefter blev seriens producent tills han lämnade Konami 2014. När han nu återvänder till med Kickstarter-succén Bloodstained rör det sig möjligen inte om någon revolution, utan snarare är detta en kulminering av över två decenniers livsverk.

Bloodstained följer föga förvånande formeln som först ritades upp med Symphony, och det räds heller inte att dra paralleller med sin föregångsserie. Musiken, estetiken, och även den absurda humorn är intakt från de bästa Castlevania-spelen.

Jämförelserna slutar inte där, då man utforskar ett slott som stigit upp direkt från helvetet, klår minibossar, får nya förmågor och levlar upp. Istället för en vampyrjägare spelar man som Miriam, en så kallad shardbinder som kan uppgradera sin kropp med förmågor från fienderna hon besegrar.

DEMONPRODUCENTENS ÅTERKOMST

Det finns i regel ett par punkter där ett metroidvania måste lyckas för att vara värt mödan. Dels måste dess omgivningar vara tillräckligt varierade och överraskande för att de ska vara belönande att utforska. Här lyckas Bloodstained bra, med miljöer som är tydligt åtskiljda men kopplas samman till en hyfsat logisk helhet. Det finns många hemligheter att upptäcka, vilket skapar drivet att söka genom varenda rum tills man sett hela kartan.

Sedan bör spelet också ha ett tydligt driv framåt så man inte fastnar för lätt eller irrar omkring vilse i jakt på var man ska härnäst. Här snubblar spelet dock en smula, även om det är mindre förvirrande än många andra spel i genren. Man får förvisso ledtrådar om hur man kan ta sig vidare, men dessa är ibland så luddiga eller lätta att missa att jag i flera fall inte fattade att jag redan hade förmågan eller nyckeln som krävdes.

Läs också: Shantae: Half-Genie Hero – Recension

I korthet

Vad är det?

Andlig fortsättning på Castlevania-serien från den seriens producent Koji Igarashi.

Utvecklare

ArtPlay

Utgivare

505 Games

Webb

playbloodstained.com/

Cirkapris

419:-

Pegi

12 år

Testat på

Intel Core i7-3770K, Sapphire Radeon RX 580 8GB, 16 GB RAM

Kolla även in

Hollow Knight

Bild från Bloodstained: Ritual of the Night.
Bossarna är stora, dödliga, och ofta ruskigt oförlåtande.

Det här är ett återkommande drag även när det gäller stridsmekaniken. Till exempel var jag inte alls beredd på hur oumbärlig backdashen är, speciellt senare i spelet. Man kan lätt spela flera timmar utan att backdasha alls, men den måste behärskas för att ha en chans mot starkare fiender. Nu vet i alla fall du bättre.

När resten av upplevelsen är så intuitiv sticker småsaker ut mer. Merparten av min tid med Bloodstained var dock utmanande utan att bli frustrerande – för det mesta. Att spelet använder sparrum innebär att man ibland dör och förlorar en hel del framsteg på grund av minimala misstag. Jag borde kanske vara tacksam att spelet inte innehåller extraliv också.

HELVETETS JÄVLAR

En sista punkt ett riktigt bra metroidvania måste pricka rätt är mer diffus än de jag nämnt hittils. Det handlar om en egenhet och detaljkänsla, en unik personlighet som gör att man fastnar i dess värld. Det som Brian David Gilbert kallar ett ”What? Hell Yeah! What!?”-ögonblick. För mig var det första sådana i Bloodstained när jag fick förmågan att på kommando kalla fram en flygande gris som attackerade fiender. Nästa var när jag stötte på en gigantisk katt med horn som kastade eld på mig. Sedan skedde det igen när demon-frisören Todd klippte mitt hår med sina sax-händer.

Jag skulle kunna fortsätta (om teckengränser inte existerade), men poängen är att Bloodstained är konstant överraskande. Bara att få prova alla nya vapen och utrustning man kan hitta eller crafta är ett nöje i sig. Crafting-bitarna och sidouppdragen är förvisso inte speciellt inspirerade, men de hjälper ändå för att bygga momentum.

Tur är det, för Bloodstained kräver en hel del av dig om du ska se allt det innehåller. Precis som Symphony of the Night är nämligen nästan halva spelet dolt bakom ett fejk-slut. Resan dit är melodramatisk, överdådig, och full av extravaganta karaktärer med lika flambojanta kläder. Den är också ett slutgiltigt bevis på att Koji Igarashi fortfarande har gnistan kvar.

Läs också: Chasm – Recension

Blodsband

Bloodstained gör inget hemlighet av dess koppling till Castlevania-serien, så här kommer en extremt komprimerad historielektion av familjen Belmonts äventyr.

Castlevania (1986)

Gammal är äldst, och den här 8-bitarsdebuten går inte av för hackor. Väldigt knakig med dagens mått mätt, men ändå ett trevligt linjärt plattformsäventyr.

Castlevania: Symphony of the Night (1997)

En odödlig klassiker. Spelet som var Igarashis första, som kodifierade metroidvania-genren och gav serien ett helt nytt ickelinjärt liv. Det har också åldrat otroligt väl och håller än idag.

Castlevania: Lords of Shadow (2010)

Castlevania mötte God of War i Lords of Shadows-spinoffen som också ledde till att Igarashi lämnade både serien och Konami för att visa att han kunde bättre själv. Spoiler: det kunde han.

Bild från Castlevania: Symphony of the Night.

Bloodstained: Ritual of the Night – Recension Reviewed by - .
4.2

UTSLAG

84%
84%
Ett lysande metroidvania-äventyr från genrens urfader. Igarashi visar var skåpet ska stå.

Om skribenten

Rikard Olsson

Före detta Stockholmare som älskar pixlar, postmodernitet och pretentioner. Bor numera i England med en fru, två katter och fler Mario-figurer än någon rimlig människor borde ha. Är fin som jag är.

Liknande artiklar