facebook_pixel
198X – Recension

198X – Recension

Spel kan vara både underhållande tidsfördriv och känslomässigt laddade historier med något att säga. 198X är dock varken eller.

198X handlar om Kid. Hen trivs inte i sitt trygga men förutsägbara förortsliv, känner sig inte hemma med andra kids, och trånar efter något… mer i den stora staden. En dag stöter Kid på platsen som uppenbarligen förändrar allt: arkadhallen. Här hänger alla outcasts, punks, ”the true rebels” som spelet kallar dem.

Kid hittar ett nytt liv bland spelen, som vi också får prova mellan hens monologer. Dessa är till förväxling baserade på klassiker som R-Type, Out Run, och Final Fight, med nedskalad men autentisk spelkänsla. Dessa utgör dock bara knappt hälften av den dryga timme den här första episoden av 198X erbjuder. Och nej, jag visste inte heller att det här var episodbaserat.

Spelupplevelsen går i själva verket ut på att man tittar på lite sparsamt animerad pixelkonst medan vår svartsynta protagonist pladdrar på om sitt tråkiga liv. Sedan spelar du en R-Type-kopia i tio minuter innan det är dags för nästa storysekvens.

I sitt anslag lutar 198X tydligt mot regissören John Hughes som under 80-talet skapade filmer om svårmodiga tonåringar som känner sig fast i förorten – spelet citerar även hans film The Breakfast Club. Dess tolkning av Hughes pubertetsmisär är dock så urvattnad att den närmast kan klassas som homeopatisk.

Läs också: Bloodstained: Ritual of the Night – Recension

I korthet:

Vad är det?

Första delen av en samling retro-inspirerade minispel som varvas med tonårsångest.

Utvecklare

Hi-Bit Studios

Utgivare

Hi-Bit Studios

Webb

https://198xthegame.com/

Cirkapris

100:-

Pegi

Testat på

Intel Core i7-3770K, Sapphire Radeon RX 580 8GB, 16 GB RAM

Kolla även in

Retro City Rampage

Bild från 198X.
”Håll er borta från min hamburgare, punkslynglar!”

Ready Player Emo

Det har nämligen inget att säga om de teman det snuddar vid. Kid hävdar att de arkadspel hen förlorar sig i ”är mer än bara spel”, men vi får inget hum om vad detta egentligen betyder. Varför tyr sig Kid till just de här spelen? Vad flyr man ifrån? Vad vill Kid fly till? Trots att monologer maler på i evigheter mellan spelmomenten går den aldrig längre än floskler om att vara ”on a road to nowhere”. Bullens brevfilmer hade mer engagerande manus än detta.

Trots sin andäktiga tilltal har det förvånansvärt lite att säga om spel, varken som konstform eller eskapism. Eftersom det inte gör någon tydlig koppling mellan Kids liv och spelen 198x  huvudperson drar sig till blir de till en slags interaktiva non sequiturs utan djupare mening för narrativet.

Det 198X har att komma med är istället förlagt på ytan. Pixelkonsten både i mellansekvenserna och minispelen är onekligen fenomenal. Även soundtracket levererar med melankolisk synthwave som gör grovjobbet med att ge spelet ett uns patos. Under den här fantastiska ytan slår emellertid inget hjärta.

Som ett leveranssystem för fantastisk pixelkonst och synthwave-musik är 198X svårt att överträffa. Som spel och narrativ betraktat är det betydligt mindre medryckande. Dess story faller platt och trots sitt anspråksfulla tonfall lyckas det inte förmedla något djupare budskap än att det är kul med spel. Vanligtvis håller jag förvisso med om den saken, men när jag spelar 198X får jag anledning att tillfälligt ändra åsikt.

Läs också: Steamworld Quest – Recension

198X – Recension Reviewed by - .
2

UTSLAG

40%
40%
Ett snyggt skal som inte har mycket mer att erbjuda än stilig estetik och själlös nostalgi.

Om skribenten

Rikard Olsson

Före detta Stockholmare som älskar pixlar, postmodernitet och pretentioner. Bor numera i England med en fru, två katter och fler Mario-figurer än någon rimlig människor borde ha. Är fin som jag är.

Liknande artiklar