facebook_pixel
Yuppie Psycho – Recension

Yuppie Psycho – Recension

Helvetet är en plats på jorden, och i Yuppie Psycho jobbar du där.

Unge Brian Pasternack är lyckligt lottad, men inte särskilt lycklig. Faktum är att han är skitnervös och miserabel där han sitter på tåget på väg till första dagen på första jobbet, utan att förstå varför just han valts ut bland tusentals andra av Sintracorp, ett av världens största megaföretag.

Snart ersätts nervositeten av ren terror när Brian inser att Sintracorp är helvetet på jorden, en kolossal maskin som tuggar i sig hoppfulla människor och spottar ut själlösa drönare. Vissa av de anställda besitter dock fortfarande eget medvetande, och det är bland dessa Brian placeras, i ett kontor tillsammans med det nerviga koffeinstinna vraket Ms. Sosa och den gemytlige men samtidigt rejält suspekta Mr. Hugo.

Brian Pasternack bjuds in till chefsvåningen, men när han stiger ur hissen hittar han bara blodstänkta möbler och meddelandet “döda häxan” skrivet över en enorm, flimrande monitor. Samma uppmaning återges av Sintra (Sintracorps hjälpsamma AI) och det visar sig att Brian har rekryterats som häxjägare, och beordras riva upp Sintracorps utbredda korruption med rötterna, samtidigt som han håller sitt uppdrag hemligt.

Läs också: Recension: Resident Evil 2

I korthet

Vad är det?

Resident Evil med extra demoner.

Utvecklare

Baroque Decay

Utgivare

Another Indie

Webb

yuppiepsycho.com

Cirkapris

180:-

Testat på

I5 4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM

Kolla även in

Resident Evil HD Remaster

Kate var så överarbetad att hon tappade huvudet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

David Lynch feat. Djävulen

Spelmässigt kan Yuppie Psycho beskrivas som ett Resident Evil av den gamla skolan, fast med smygsekvenser istället för eldstrider. Brian Pasternack kan inte döda de otaliga fasor som jagar honom, men kan ibland oskadliggöra dem med indirekta medel, vilket ger upphov till ett par bosstrider som irriterar mer än de underhåller. Pusslandet är nästan alltid i fokus, och ibland riktigt knepigt eftersom spelet hellre berättar för lite än för mycket, vilket leder till en del onödigt springande.

Således är Yuppie Psycho en tudelad upplevelse för mig. Dels älskar jag handlingen, karaktärerna (inklusive en avdelningschef som rider omkring på en häst) och de ibland otroligt makabra situationerna. Lemlästade kroppar blir snart en vanlig syn, men spelet fortsätter briljera och chockera ända till slutet, och vissa sekvenser för till och med tankarna till de mer drömska verken av David Lynch. Om Twin Peaks hade varit en dystopisk storstad så hade Sintracorp-byggnaden tornat sig över den likt en becksvart monolit.

Tyvärr blir frustrationen ett vanligt återkommande inslag. Spartillfällena är begränsade, vilket leder till att jag ofta spelar om långa partier (främst eftersom jag snålar med resurserna lika mycket som i Resident Evil) och den oprecisa kontrollen leder till att de få actionbaserade partierna blir onödigt tradiga. Allt detta bör dock inte avskräcka dig från att spela det här, då de positiva aspekterna vida uppväger de negativa – Yuppie Psycho är en bisarr, skräckinjagande feberdröm som jag kommer minnas med glädje.

Läs också: Recension: Resident Evil 7

Yuppie Psycho – Recension Reviewed by - .
4.1

UTSLAG

82%
82%
Stundtals frustrerande men alltid fascinerande överlevnadsskräck.

Om skribenten

Benny Holmström

Finlandssvensk anime-, motorsport- och spelentusiast!

Liknande artiklar