facebook_pixel
Total War: Three Kingdoms – Recension

Total War: Three Kingdoms – Recension

Det totala kriget når Kina i det ambitiösa och storslagna, om än väldigt familjära, Total War: Three Kingdoms.

 Total War: Three Kingdoms? Bara tre? Det är ju för fan upprorsmakare och små nationer överallt. Det går liksom inte att kasta en sten över axeln utan att träffa minst tre ränksmidande krigsherrar. Och du kan ju ge dig grisröven på att det är dig de smider ränker mot. Nåväl, ingen har väl någonsin sagt att det är ett enkelt jobb att ena Kina.

När jag först träffade min fru hade jag svårt att komma ihåg henne namn. Jag visste ju att hon inte hette Margareta, men det var ändå det namnet som dök upp varje gång jag försökte minnas. Det tog ett par veckor innan rätt namn började sätta sig i min motsträviga hjärna. När det gäller min oförmåga att snabbt lära mig namn är alla jämlika.

Oroa er inte, numera är jag hyfsat säker på vad min fru heter. Det kanske låter som om jag skryter över det faktumet, men riktigt så galen är jag inte. Poängen med den här bekännelsen är att jag har enormt svårt att skilja på vänner och fiender i Total War: Three Kingdoms. Ännu en gång har jag dessutom glömt bort namnet på min fru, fast nu en fiktiv variant i Creative Assemblys senaste strategispel.

Läs också: Rage 2 – Recensionen

I korthet:

Vad är det?

Den anrika strategiserien tar sig an den blodiga striden om kejsardömet i antika Kina.

Utvecklare

Creative Assembly

Utgivare

Sega

Webb

totalwar.com/games/three-kingdoms

Cirkapris

600:-

Pegi

16

Spelat på

Intel Core i5-7600k

16 GB RAM

GTX 1070

Kolla även in

Imperator: Rome

Snö är så bra, för man ser alla lik på marken och slipper få blod på skorna.

Legendariskt

Total War: Three Kingdoms är, till skillnad från de flesta av spelen i serien, inte strikt baserat på historiska fakta. Snarare är det en skildring av Luo Guanzhongs klassiska legend om kampen för herravälde över Kina på det gamla goda 190-talet. Ganska längesedan, med andra ord.

Detta innebär massor med intriger, där de olika ledarna har personligheter och specialförmågor som gör dem mäktiga i strid, ungefär som i Total War: Warhammer. Den som inte vill hålla på med överdrivet starka hjältefigurer kan stänga av det och köra i ett mer realistiskt läge.

Personligen tycker jag att den svulstiga operett-tonen i narrativet funkar bäst om man tar det hela som ett fantasyspel snarare än en historisk skildring. Dessutom är det kul att se ilskna hjälteenheter drabba samman på slagfältet.

Spetsiga verktyg

Just striderna fungerar som de alltid har gjort. Det betyder stora slagfält med hundratals enheter som drabbar samman och hackar varandra i bitar. Varje armé kan ha tre generaler (hjältar), som var och en kontrollerar upp till sex enheter var. Det gör att balans blir väldigt viktigt. Vissa karaktärer är bättre på att hantera bågskyttar, andra är kavalleri-experter. Att utnyttja detta är nödvändigt för att inte åka på smisk illa kvickt.

Att ha flera arméer i närheten som kan erbjuda förstärkningar är också oumbärligt. Gud ska veta att AI:n utnyttjar den möjligheten, så om du inte vill slåss i konstant underläge så är det bäst att du också lär dig att gruppera dina arméer på ett vettigt sätt.

Rätt blandning av enheter kan vända ett till synes givet underlag till en knapp seger. En till synes klen grupp spjutmän kan hålla fiendens kavalleri borta från dina bågskyttar så att de hinner tömma sitt pilförråd, och istället rusar in och börjar veva i närstrid.

Att lyckas med en riktigt effektiv kavalleri-attack från flanken är lika tillfredsställande som vanligt. Det finns kanske inte så jättemånga nya taktiska möjligheter i Three Kingdoms, som vi inte känner igen från tidigare spel i serien, men det är ett gediget och roligt strategispel oavsett.

Ett av de nya inslagen är att dina generaler kan utmana fiendens hjältar på dueller. På så vis håller du dem borta från att leva rövare och sätta käppar i hjulet för dina andra enheter. Se bara till att inte förlora duellen, för karaktärer kan dö. Och det kommer de att göra förr eller senare, tro mig.

Läs också: A Plague Tale – Recensionen

Totalkrig

Total War-serien har betat av många av de mest populära historiska epokerna vid det här laget. Det finns så klart en del fina möjligheter kvar. Här är några av de vi hoppas allra mest på.

Total War: Danskjävlar – Kommer att heta Svensksvin i Danmark, förstås. En gestaltning av de många krigen mellan Sverige och Danmark. Den som får Skåne förlorar.

Total War: Bröderna Lejonhjärta – Kan de göra Total War: Warhammer så kan de göra ett spel som striden om Nangijala också. Skorpan eller Tengil, det är frågan.

Total War: Twitter – Här gäller det att förstöra demokratiska funktioner genom att bygga upp en trollarmé, och sprida desinformation. Mest fake news vinner.

Sidor: 1 2

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar